Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv de senaste åren, jag står kvar på samma jävla ställe i livet som då". Visst att jag numer är sambo och har ett stabilt förhållande sedan 3 år tillbaka , weei, men annars så är det mesta sig likt. Samma jävla ångest som vanligt och samma osäkerhet på framtiden som jag alltid haft. Hoppar fortfarande runt från jobb till jobb och kommer liksom ingenstans i min karriär. Försöker jag ens tillräckligt mycket? Knegar runt på 4 olika eventbolag och det är kul, missförstå mig rätt, och jag är uppskattad av mina arbetsledare och chefer men hur många år kan man hålla på så? Om några år är jag 30, och jag har alltid haft den åldern i mitt huvud som en slags milstolpe att DÅ ska du veta vad du vill med livet, då ska du ha en rullande karriär och kanske t.om familj. Jag känner mig långt borta från allt detta. 

Inatt kunde jag inte sova utan låg och krampade mig igenom ångestattack efter ångestattack och somnade jävligt sent. Eric kunde inte göra så mycket heller för att lugna mig utan det blev bara för mig att lägga mig i soffan , gråta och låta attacken passera. Vill alltid stoppa ångesten med att göra destruktiva handlingar men har kommit ifrån det och lärt mig att det ändå aldrig gör saken bättre. En näve atarax + melatonin fick mig ändå tillslut att somna och vaknade imorse av att det kändes som att huvudet skulle sprängas. Konsekvenserna utav mina hulkande gråtattacker. 

Nu idag väntar en ledig dag på soffan och sen 2 timmars gymnastik ikväll. DET ser jag fram emot.