Ända sedan jag gick upp i vikt förra året har jag haft det väldigt jobbigt med kläder. Jag har vuxit ur 90% utav min garderob, iallafall alla byxor. Det har varit jobbigt för mig att gå vidare och acceptera min nya kurviga kropp. Min vuxna kvinliga kropp. Jag vill gärna fortfarande "gömma" min kropp i stora bylsiga kläder. Svarta leggings och STORA tröjor som nästan går ner över knäna. Allt för att visa så lite som möjligt utav min kropp. Jag har just nu max 3-4 olika klädesplagg som jag varierar mig mellan. Använder sällan någonting annat. 

Jag hade massor med fina jeans i min garderob förut men som sagt, nu kommer de bara halvvägs över rumpan innan det tar stopp. Sorgligt. Men även ganska bra. Jag tror jag ska slänga eller sälja mina gamla "sjukjeans", även om jag tycker om dem för helt ärligt är det bara jobbigt för mig att se dem hänga där och det får mig sugen på att gå ner 25kg igen och bli det där skelettet jag var förut. 

Idag var jag hemma hos min vän Maria och käkade. Jag fick ett par jeanshorts utav henne som hon inte längre kunde ha. De var faktiskt rätt fina men jag kände hur klumpen i halsen växte. Ska jag sätta på mig jeans igen? Så fet som jag är? Med min jätterumpa. Jag bestämde mig för att skjuta bort tankarna och faktiskt prova shortsen och de satt , hör och häpna, bra på mig. Ska absolut försöka använda dedär shortsen så mycket jag bara kan i sommar. 

Dessutom. Projeckt acceptera kroppen går sakta framåt. Jag försöker verkligen, det gör jag. Jonas älskar min nya kurviga kropp så jag får väl bara bocka och tacka, haha. Kul att någon uppskattar den. Jag hoppas det kommer med tiden. 

  

Jag vet att jag inte är den enda. Jag vet att jag inte är ensam. Det är många andra därute som har/haft problem med självskadebeteenden. Det är inte en sak man snackar särskilt mycket om. Det är så tabubelagt på något sätt. Men så ska det inte behöva vara. Skäms inte för era problem vänner. Våga berätta och öppna upp er.

Jag fick mina första självskadebeteenden i 13års åldern. Jag hade då varit sjuk i anorexi i 3 år, hade varit inlagd på sjukhus och behandlingshem, blivit mobbad och utfryst i skolan och kände mig allmänt ledsen, ensam och tom inombords. Började få de där mörka tankarna och den där ångesten. Gled in i min första depression. Jag hade sådana ångestattacker. Ville bara få ur mig allt det onda på något sätt.

Jag fick tips av en tjej i parallellklassen om att börja skära mig i armarna för att det tydligen skulle vara ångestlindrande. Skada mig? Det lät helt sjukt i mina öron. De första gångerna jag skar mig gjorde jag endast två-tre snitt i armen för att jag inte vågade göra mer. Och ja, det gjorde sjukt ont. Men allt eftersom tiden gick ökade skärandet och jag skar mig mer och mer, gjorde fler och fler snitt och började förutom armarna skära mig i benen, magen, bröstkorgen samt ibland halsen. Hela jag var fyllt med skärsår vid vissa tillfällen. Jag var fast. Jag hade blivit beroende av att skada mig. Det gick så långt så jag skar mig flera gånger om dagen. Jag fick nästan abstinens om jag inte skar mig någon dag.

   (bild från google)

Hjälpte det verkligen mot ångesten då? Jag vet helt ärligt inte. Det var ju hursom inte en långvarig lösning. Jag tyckte det kändes bra just för stunden. Då kändes det som att man liksom "lämnade sin kropp". Som att ta droger.

Självskadebeteende är inte bara att skära sig själv utan kan visa sig i många olika skepnader. Allting som skadar en själv är på ett sätt självskadebeteende. Jag har förutom att skära mig även vid ångestattacker slagit migsjälv så pass hårt med knytnävarna så jag fått stora blåmärken på kroppen. Allt för att göra migsjälv illa. För att jag inte förtjänar bättre än så. Min läkare trodde att jag hade blivit misshandlad då hon såg mina blåmärken. Det var visserligen sant. Jag hade blivit misshandlad av migsjälv. 

Det värsta självskadebeteendet jag sysslat med, det som förmodligen har skadat mig mest av allt är alla överdoser jag tagit. Jag började med det idiotiska beteendet då jag var 14. Det började även där långsamt. Jag tog en överdos av min dåvarande medicin, svimmade av och fick åka till akuten. Stannade där, vaknade till, fick prata med en läkare och sedan åka hem sedan var det inget mer med det. Men efter den upplevelsen så blev allt bara värre. Jag googlade på internet för att hitta så farliga piller som möjligt att överdosera med. Och sedan var jag fast där med. Jag har tappat räkningen för alla de gånger jag åkt in akut. Legat med dropp och motgift. En gång tog mer än 10gånger den rekommenderade mängden av ett visst läkemedel och skulle jag inte åkt in till akuten och fått motgift den gången hade jag nog inte varit vid liv idag. Det är ett jävla spel man kör med sin kropp. Ett spel som i värsta fall leder till döden. 

Det är rätt stört för egentligen borde jag inte ha klarat mig. Så många gånger som jag pressat mig kropp till dess yttersta. Så många gånger som jag varit hårsmån ifrån döden. Varför klarar jag mig alltid? Är det kanske meningen ATT jag ska klara mig? Hmm

Jag har fortfarande än idag problem med självskadebeteenden i perioder. Det är tusen gånger bättre än då jag var 13-14-15 men det finns kvar och kan komma upp ibland. Skillnaden nu är att om jag får återfall och skadar mig någon gång eller två så räcker det med de två gångerna och sedan kan det gå upp mot 1 år förs det händer igen. ISTÄLLET för att jag fortsätter göra det varje dag. Och ju längre tid det går mellan "återfallen" desto bättre.

Vad jag vill säga med hela inlägget är att ; skäms INTE för era självskadebeteenden. Gå inte och göm er. Berätta för era närstående hur läget ser ut och försök ta hjälp för det. Det är svårt att klara av att bryta det utan hjälp. 

Har min helg ganska planerad vilket känns skönt och tryggt. Igår kom Jonas hit (som just nu sitter och pluggar) och ska stanna tills måndag. Härligt att ha min prins här så länge.

Det är strålande solsken här i Sollentuna just nu. Hoppas ni andra också har sol på er vart ni nu befinner er. Känner att alla dessa veckor utav konstant regnande har gjort mig vit och blek så jag får passa på att sola nu när jag har chansen. Sofie = Soladdict. Haha. Nejdå, riktigt så illa är det inte, men vem gillar inte att få fin färg på sig liksom?

Imorgon kväll ska jag faktiskt på jobbmiddag. Mitt jobb (som jag börjar på om 1½ vecka) har bjudit ut mig på middag på något restaurang i Uppsala. Otroligt gulligt. Dock känns det lite konstigt då jag som sagt inte ens har börjat jobba där ännu och inte känner någon. Jag vill gärna inte att det ska bli såndär kall och kylig stämning. Min chef värkar iallafall vara jordens skönaste person. Ni vet , en sån man kan sitta och snacka med i timmar och tiden bara rusar iväg. I like her!

Nu ska jag ut i solen igen.

 

Jag måste vara den i Sverige med sämst immunförsvar ever! Seriöst. En liten bakterie och jag är golvad. Min kropp protesterar direkt med huvudvärk, halsont och feber.
Är det någon som är likadan? Ush, hatar det. Fick lov att ställa in ett möta pga det. Varje gång jag varit och tagit blodprov på vårdcentralen har proverna visat samma sak, lågt med vita blodkroppar, alltså bevis på att mitt immunförsvar är nedsänkt. Men hur i helskotta ska man lyckas höja sitt immunförsvar? Säg inte att jag ska äta mer, för jag äter fullständigt normalt. Äter massvis med nyttiga saker också så jag borde få i mig alla mina vitaminer?

  

Jag.kan.absolut.inte.sova. 

Har som vanligt för mycket känslor och tankar inom mig för att få ro att kunna sova. Jag har haft en toppenhelg och blir alltid lika deppig när den vanliga vardagen kommer. Vardagen som för mig just nu består utav ingenting. Om två veckor börjar jobbet på veterinärkliniken så det längtar jag riktigt mycket till. Jag kanske borde bara ta det lugnt och njuta utav mina lediga dagar just nu? Innan jobbet drar igång. 

Jag har på tal om andra grejer bestämt mig för att försöka börja träna. Bygga lite muskler, få bort lite fett. Nu kanske det ringer varningsklockor i mångas öron i.o.m min tidigare livsstil men jag är fast besluten om att inte få återfall. Vill bara få känna mig lite mer hälsosam. Lite starkare, lite mer uthållig. Jag vill få mag och benmuskler för just nu är min muskelstatus = 0. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja träna, ska försöka ta hjälp utav folk i min närhet så att det blir på rätt sätt. Jag vägrar nämligen gå runt denna sommar och ha megaångest över min kropp. Jag vägrar skämmas för migsjälv. 

I eftermiddags var jag på capio för samtal med min behandlare. Mitt näst sista samtal innan jag slutar helt på behandlingen där. Det känns jäkligt konstigt på ett sätt, samtidigt som det känns otroligt bra och befriande. Jag behöver inte längre vårdens stöd för att klara mig ute i livet. Jag har så många andra fina människor i min närhet som jag kan ta stöd utav om jag behöver. Jag är färdig med vården. Redo att flyga fritt igen. 
Och jag måste verkligen passa på att tacka min behandlare enormt mycket. Hon har varit så himla bäst, stöttat, motiverat och peppat. Jag kommer verkligen sakna henne. Men det är dags för mig att gå vidare. Jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag är stark. 

 

Jag mår bättre än på länge. Verkligen. Det bara sprudlar utav liv och lycka just nu. 

Först så har jag nämligen fått nytt jobb på ännu en djurklinik i Uppsala. Tycker alla där värkar supertrevliga och stormtrivs redan med mina kollegor , även om jag inte börjat jobba ännu. Börjar runt den 20e maj någon gång. 

Men sedan, till den största saken utav dem alla. Jag är förälskad. Så galet jäkla nyförälskad så det är inte sant. Ni vet att jag skrivit om Jonas länge. Denna underbara killen jag träffade på en filminspelning i September. Vår relation har gått från en stark vänskap till kärlek. Jag har kanske inte velat erkänna det för mig själv tidigare men för drygt några veckor sedan insåg jag på riktigt att ;jag är kär. Kär och lycklig. För han gör mig hel. Det är någonting mellan oss som inte går att förklara. Vi tänker lika, avslutar varandras meningar och är helt enkelt perfekt för varandra. Ni vet den där känslan när man vill vara med personen jämt. Så känner jag för Jonas. Min prins, krigare och livvakt.