Den här veckan är det eating disorder awareness week vilket innebär att man ska uppmärksamma och ge kunskap om ätstörningar. Skrev för några dagar sedan en lång text på facebook om detta:

Detta inlägg kommer bli djupt, personligt, långt och ärligt. Men känner att jag verkligen vill skriva det. Den här veckan är det "eating disorder awareness week" vilket innebär att man ska uppmärksamma och ge kunskap om ätstörningar då det är en sjukdom som är väldigt missförstådd.

Det finns så många myter och saker om denna psykiska sjukdomen, för det är just var det är, en psykisk SJUKDOM, som man varken väljer själv eller önskar att ha. Ingen skulle självmant välja att ha en ätstörning då det fullständigt krossar och förstör ens liv. Det förstör dina hobbys, din relation till din familj, dina relationer till dina vänner och ditt liv.

Det är flera hundratusentals killar och tjejer som är drabbade och jag kan svära på att dom alla går igenom ett rent helvete. För det är vad ätstörningar är, ett helvete. Allt är mörkt och du ser ingen lycka med någonting. Du lever inte riktigt livet, du bara överlever.

Visste ni att ätstörningar är den psykiska sjukdom som har högst dödlighet? Att tar du dig inte ur sjukdomen kommer den på ett eller annat sätt att döda dig. Tankarna i ditt huvud kommer aldrig sluta skrika och dödar inte kroppen dig kommer tankarna att äta upp dig inifrån. Du kommer hata dig själv så otroligt mycket och tillslut inte orka leva. Det är så mycket mer än att vilja se ut som den snygga modellen i tidningen. Det handlar om ett självhat så starkt så du vägrar förse din kropp med det som är mest viktigast och självklarast i livet, mat.

Jag är själv en av dom som drabbats utav en ätstörning. 10 år gammal. Men jag är även en av dom som tog mig över på andra sidan. En av dom som överlevde. Jag vet inte varför det just blev jag, det är väl en fråga man ofta frågar sig själv. Varför var det just jag som hamnade i detta helvete?

Jag har provat alla möjliga typer utav vård. Vistats på Stockholms tre stora behandlingshem, skrikit och bråkat med vårdpersonal. Matvägrat. Hotat med självmord, överdoserat mediciner, blivit tvångsmatad och suttit i rullstol då min kropp varit så svag så den inte orkat hålla uppe sig själv. Blivit så jävla missförstådd då folk inte tycks förstå vad ätstörningar är. "Men gumman, du kommer inte bli tjock bara för att du äter lite". Nä, men det spelar ingen jävla roll att du säger så för jag hatar mig själv så himla mycket iallafall.

Trodde aldrig jag skulle bli bättre, aldrig någonsin. Att ta sig ur en ätstörning är något utav de svåraste sakerna du kan göra då den ger en sån falsk trygghet för den som är sjuk. En falsk trygghet och en känsla av att ha kontroll över sig själv. Jag har alltid känt att jag vill ha kontroll och genom att svälta mig själv hade jag på ett sätt kontroll. Hade stenkoll på allt som gick igenom min kropp och det skapade en slags trygghet inom mig.

Våren 2010 trodde jag faktiskt jag aldrig skulle överleva. Det var då min kropp började ge upp. Höga levervärden, oregelbundna hjärtslag och skadade njurar. Innuti hade jag en kropp som en 90åring. Och då var jag ändå bara 18. Besöken på akuten avlastade varandra och jag hade klippkort på akuten. Med en vikt som en 10 åring. Jag hade lika gärna kunnat dött där och då, men det gjorde jag inte.

Hösten 2013 gick jag upp till min normala friska vikt, dock med massa jobbiga men och psykiska problem som jag inte visste hur jag skulle hantera. Svälte mig ibland, hetsåt och spydde ibland. Hösten 2013 var då jag gick på min sista behandling. Hade nått till en punkt då jag inte orkade mer. Orkade inte vara sjuk mer och plåga min stackars kropp så fruktansvärt mycket. Gav upp för ätstörningen och lät min friska sida få kika fram ibland. Sedan träffade jag många värdefulla människor, däribland Jonas Masko, som fick mig att vilja välja det friska livet. Innan hade jag mest haft kontakt med andra ätstörda människor. Min kärlek till honom tillsammans med en jävla kämparglöd gjorde att jag 2014 blev friskförklarad från min anorexi och även från alla typer utav ätstörningar.

Vill skriva detta för att skapa förståelse för hur jävla hemskt det är att ha ätstörningar. Att det inte är någonting man självmant väljer att gå in i och hur oerhört svårt det är att gå ur det. Man klarar det oftast inte själv. Man behöver hjälp och stöd. Och att det oftast ligger en bakomliggande faktor till VARFÖR man blir sjuk. En person som är sjuk i en ätstörning kan ofta uppfattas som väldigt otrevlig. Hon/han kan skrika på dig, svära åt dig, ljuga för dig och bete sig som ett svin för att hon/han mår så dåligt i sin sjukdom. Jag stal pengar från mina föräldrar för att kunna gå och handla godis som jag tuggade och sen spottade ut och stal även tuggummi från tobaksaffären vid flertal gånger då jag efter många dagar utan mat i magen var så fruktansvärt sugen på att få tugga på någonting. Så ge inte upp på personen som är sjuk, hur otrevlig denne än är.

Vill även minnas alla dom fina vänner till mig som jag förlorat pga sjukdomen. Fina vänner som jag mött på olika ätstörningskliniker. Alla klarade inte av sin kamp, vissa förlorade den när dom var på tok för unga. En speciell vän till mig som jag alltid kommer att minnas , Sara Sandberg , kommer jag alltid fortsätta sakna och älska. Sara var en beundransvärt modig tjej som försökte men förlorade sin kamp. Tänker på dig ofta Sara.

Till sist lägger jag in en bild på mig själv för att demonstrera att MAN kan ta sig ut på andra sidan och må bättre. Även om jag har perioder i livet då jag mår kass är det inget i jämförelse med hur dåligt jag mådde då.

Bild 1: Maj 2010. Efter drygt 1½ månads inläggning.
Bild 2: November 2015. Frisk och hälsosam.

Jag började gå hos psykolog för några veckor sedan pga mycket skit som hände i mitt liv. Jag seriöst pajjade och förstörde alla som helst relationer med folk omkring mig. Det som gjorde mest ont var det mellan mig och Jonas. Efter prat hit och dit och prat med Jonas så ingås jag att jag måste verkligen, asså seriöst, ta tag i mina problem och ta tag i mig själv. Ta tag i alla dom dåliga sidor jag har. Det sägs ju att ingen är perfekt, att alla har sina små fel och skavanker, vilket stämmer, men det känns som att jag har så väldigt många fel och skavanker.

Iallafall. Har fått den här superbraiga psykologen nudå, som jag faktiskt pratade lite med för ca 4 år sedan. Gillade henne då och gillar henne nu med. Då fick jag inte ha henne som psykolog eftersom hon var nyutbildad och hade bara kortare och enklare kontakter. Jag var med andra ord så psykiskt instabil och behövde så mkt hjälp och stöd att hon inte kunde hjälpa mig just då. Men nu kan hon det. Jag har varit hos henne nu ett par gånger. Pratat lite allmänt om mig och saker med mig själv jag inte gillar, varför jag ogillar mig själv så himla mycket, hur jag kan göra för att kunna må bättre. Hon har under dessa veckor granskat mig och tror att jag har en psykisk sjukdom som heter borderline.

Borderline är en emotionell instabil personlighetsstörning som innebär att personen har det svårt att reglera och kontrollera sina känslor. Han/hon kan ha ex snabba känslomässiga svängningar under korta perioder så som att vara jätteglad ena minuten för att några minuter senare bli jätteledsen. En person med borderline har även ofta det svårt med impulsivitet samt har dålig självbild och lider av tomhetskänslor.
Borderline är ofta medfött och man har då en slags medfödd sårbarhet.

Honetly så visste jag inte vad diagnosen var för bara något år sedan. Just ordet personlighetsstörning låter ju helt psykat. Som att jag vore olika personer eller blev olika personer dag för dag. Men ju mer jag tänker på det så känns det som att pusselbitarna faller på plats. Jag kan känna igen jättemycket utav borderline-symptomen på mig själv. Speciellt det där med känslorna. Hur mycket det kan skifta bara utav småsakerna. Och impulskontrollen . Och tomhetskänslorna. Alla dessa saker kombinerat är nog det som gör att jag konstant går runt och är ledsen i själen. För det är verkligen så det känns. Känner mig ALLTID ledsen på något sätt. Trots att jag har ett tryggt och förhållandevis "bra" liv. Och tänker jag på det har jag faktiskt KONSTANT mått dåligt och varit ledsen sedan jag var 10 år och då min anorexi bröt ut.

Lite små nattliga tankar bara.

  

När saker och ting är jobbigt i livet , så som det är för mig just nu, är det så otroligt himla viktigt att ändå försöka motivera sig själv. Ha någonting som får en att stanna kvar i livet och fortsätta kämpa. Sätta upp små mål och delmål för sig själv. Det är viktigt att man känner att man har någonting att leva för.  Ett stort intresse eller passion man har att leva för.

Som ni alla vet så älskar jag teater och att skådespela. Vet inte vart i livet jag skulle varit om det inte hade varit för skådespelandet. För det första skulle jag aldrig träffat Jonas, och hade jag inte träffat Jonas hade jag varit någon helt annan stans just nu. Fortfarande kvar i anorexin och självsvältens land. Skådespeleriet har på något sätt fått mig att hitta mig själv och få mer kontakt med mina inre känslor, vilket är både bra och dåligt.

En till grej jag faktiskt egentligen alltid älskat sen jag var liten (men som jag först nu i höstas börjat med) är gymnastik och akrobatik. Älskade gymnastik när jag var liten och gick i en gymnastikgrupp men blev så jävla utmobbad och utfryst och fick höra så fula ord att jag valde att sluta. Fick höra b.l.a att jag var klumpig och hade stor rumpa och var fet. Hur schysst? Drömmen om att hålla på med gymnastik har dock alltid fortsatt vara inom mig. Har sett hur många gymnastik och cheerleader-filmer som möjligt där de gör alla möjliga tricks, drömt mig bort och önskat att det var jag som var dom i filmen. Sen fick jag anorexi och hela det köret och fick inte träna på många år.

Nu i höst dock hittade jag en nybörjargrupp i aktobatik för vuxna. Blev eld och lågor och anmälde mig direkt. Har tränat i lite mer än 6 månader nu och älskar det. Det är något som verkligen alltid gör mig glad. Längtar efter varje träningstillfälle och JUST DÅ när jag tränar är jag glad och mår bra. Tänker inte på allt annat skit i världen. Och sedan glädjen när man lyckas med en ny övning är så stor.

Just nu håller jag på att öva handstående (stå på händer) och kunna göra det stabilt, samt övar på rondat (en typ av hjulning) och att göra en brygga med en bakåtvolt.

Älskar verkligen gymnastik. Det är verkligen min passion och en anledning till att jag fortfarande lever och inte skulle gå och ta livet av mig imorgon. För jag har så mycket att uppleva inom gymnastiken. Så mycket roliga nya trick att klara av. Jag kan inte gå och dö då för då missar jag ju allt.
TACK GYMNASTIKEN FÖR ATT JAG LEVER IDAG.   
 

Övning på brygga.
 

Hjulningar av alla dessa slag
 

Handstående mot vägg
 
 

Okej, så jag har gått runt och varit lite "halvsjuk" i ett par veckor nu. Vanliga förkyldningssymdrom. Huvudvärk, feber, halsont. Har dessutom varit mer kissnödig än vanligt. Typ sprungit på toaletten tusentals fler gånger än i vanliga fall. Det har inte gjort ont eller så men haft en obehaglig känsla bara. Haha, kanske lite privat här men ja.
Har iallafall haft alla dessa symptom till och från ungefär sedan Jonas gjorde slut.
Natten mellan måndag och tisdag iallafall , var fruktansvärd. Sov hos Jonas den natten men kunde absolut inte sova. Kände den där kissnödigkänslan hela tiden. Tror jag var på toaletten minst 20 ggr den natten. Kunde absolut inte sova. Samtidigt som jag kände en sån stark smärta från magen.  En smärta som gjorde ondare för varje minut och som senare letade sig upp mot sidorna av ryggen. Ville gråta hysteriskt men försökte lugna ner mig själv och tänka på att andas.

Det första jag gjorde på morgonen var att kasta mig på luren till vårdcentralen och ett samtal senare hade jag bokat in mig själv på en akuttid. Tågresan mot vårdcentralen var förjävlig. Fick åter igen de där kramperna i magen och sidan av ryggen. Blev illamående av smärtorna och då jag inte hade hunnit äta frukost ännu blev jag även svimfärdig. Lyckades på något sätt komma in på vårdcentralen och fick lämna urinprov. Var tvungen att lägga mig ner på golvet av smärtorna. Fick lägga mig på en bår i väntan på läkaren. Trodde seriöst jag skulle dö.
Fick sedan veta att jag fått en kraftig urinvägsinfektion som letat sig upp till njurarna. Så nu blir det penicillin i fem dagar. Lyckat, haha.,


  

Har haft så extremt mycket tankar i mitt huvud den senaste tiden. Allt ifrån att " jag orkar inte längre med livet, jag vill döö" till att, "nejmen livet kan nog vara bra ändå". Asså hur psyko? Jag tänker inte skriva om vad som hände mellan mig och Jonas men vi jobbar iallafall båda framåt just nu. JAG försöker jobba med mig själv och bli en bättre människa.

Blev sjuk nu i veckan. Haft en infektion i kroppen under flera veckor tror jag men nu i torsdags bröt den ut på allvar. Jag är inte en sån som får feber särskilt ofta. Jag kan gå och känna mig febrig länge med tillhörande symptom som hals och huvudvärk men får sällan feber. När jag blir sådär däckad och blir liggandes i soffan så börjar tankarna snurra ännu mer. Man tänker på allt skit här i världen, tänker på alla fel och misstag man gjort osv. Jag blir så ond mot mig själv på något sätt. Måste acceptera att jag inte är perfekt och liksom "förlåta" mig själv för dom gångerna då jag inte varit perfekt.  Så att vara sjuk i feber blev som terapi för mig på något sätt.


Jag måste upp och jobba imorgon vid 6 så kanske dags att sova?
Puss på er