Den här veckan är det eating disorder awareness week vilket innebär att man ska uppmärksamma och ge kunskap om ätstörningar. Skrev för några dagar sedan en lång text på facebook om detta:

Detta inlägg kommer bli djupt, personligt, långt och ärligt. Men känner att jag verkligen vill skriva det. Den här veckan är det "eating disorder awareness week" vilket innebär att man ska uppmärksamma och ge kunskap om ätstörningar då det är en sjukdom som är väldigt missförstådd.

Det finns så många myter och saker om denna psykiska sjukdomen, för det är just var det är, en psykisk SJUKDOM, som man varken väljer själv eller önskar att ha. Ingen skulle självmant välja att ha en ätstörning då det fullständigt krossar och förstör ens liv. Det förstör dina hobbys, din relation till din familj, dina relationer till dina vänner och ditt liv.

Det är flera hundratusentals killar och tjejer som är drabbade och jag kan svära på att dom alla går igenom ett rent helvete. För det är vad ätstörningar är, ett helvete. Allt är mörkt och du ser ingen lycka med någonting. Du lever inte riktigt livet, du bara överlever.

Visste ni att ätstörningar är den psykiska sjukdom som har högst dödlighet? Att tar du dig inte ur sjukdomen kommer den på ett eller annat sätt att döda dig. Tankarna i ditt huvud kommer aldrig sluta skrika och dödar inte kroppen dig kommer tankarna att äta upp dig inifrån. Du kommer hata dig själv så otroligt mycket och tillslut inte orka leva. Det är så mycket mer än att vilja se ut som den snygga modellen i tidningen. Det handlar om ett självhat så starkt så du vägrar förse din kropp med det som är mest viktigast och självklarast i livet, mat.

Jag är själv en av dom som drabbats utav en ätstörning. 10 år gammal. Men jag är även en av dom som tog mig över på andra sidan. En av dom som överlevde. Jag vet inte varför det just blev jag, det är väl en fråga man ofta frågar sig själv. Varför var det just jag som hamnade i detta helvete?

Jag har provat alla möjliga typer utav vård. Vistats på Stockholms tre stora behandlingshem, skrikit och bråkat med vårdpersonal. Matvägrat. Hotat med självmord, överdoserat mediciner, blivit tvångsmatad och suttit i rullstol då min kropp varit så svag så den inte orkat hålla uppe sig själv. Blivit så jävla missförstådd då folk inte tycks förstå vad ätstörningar är. "Men gumman, du kommer inte bli tjock bara för att du äter lite". Nä, men det spelar ingen jävla roll att du säger så för jag hatar mig själv så himla mycket iallafall.

Trodde aldrig jag skulle bli bättre, aldrig någonsin. Att ta sig ur en ätstörning är något utav de svåraste sakerna du kan göra då den ger en sån falsk trygghet för den som är sjuk. En falsk trygghet och en känsla av att ha kontroll över sig själv. Jag har alltid känt att jag vill ha kontroll och genom att svälta mig själv hade jag på ett sätt kontroll. Hade stenkoll på allt som gick igenom min kropp och det skapade en slags trygghet inom mig.

Våren 2010 trodde jag faktiskt jag aldrig skulle överleva. Det var då min kropp började ge upp. Höga levervärden, oregelbundna hjärtslag och skadade njurar. Innuti hade jag en kropp som en 90åring. Och då var jag ändå bara 18. Besöken på akuten avlastade varandra och jag hade klippkort på akuten. Med en vikt som en 10 åring. Jag hade lika gärna kunnat dött där och då, men det gjorde jag inte.

Hösten 2013 gick jag upp till min normala friska vikt, dock med massa jobbiga men och psykiska problem som jag inte visste hur jag skulle hantera. Svälte mig ibland, hetsåt och spydde ibland. Hösten 2013 var då jag gick på min sista behandling. Hade nått till en punkt då jag inte orkade mer. Orkade inte vara sjuk mer och plåga min stackars kropp så fruktansvärt mycket. Gav upp för ätstörningen och lät min friska sida få kika fram ibland. Sedan träffade jag många värdefulla människor, däribland Jonas Masko, som fick mig att vilja välja det friska livet. Innan hade jag mest haft kontakt med andra ätstörda människor. Min kärlek till honom tillsammans med en jävla kämparglöd gjorde att jag 2014 blev friskförklarad från min anorexi och även från alla typer utav ätstörningar.

Vill skriva detta för att skapa förståelse för hur jävla hemskt det är att ha ätstörningar. Att det inte är någonting man självmant väljer att gå in i och hur oerhört svårt det är att gå ur det. Man klarar det oftast inte själv. Man behöver hjälp och stöd. Och att det oftast ligger en bakomliggande faktor till VARFÖR man blir sjuk. En person som är sjuk i en ätstörning kan ofta uppfattas som väldigt otrevlig. Hon/han kan skrika på dig, svära åt dig, ljuga för dig och bete sig som ett svin för att hon/han mår så dåligt i sin sjukdom. Jag stal pengar från mina föräldrar för att kunna gå och handla godis som jag tuggade och sen spottade ut och stal även tuggummi från tobaksaffären vid flertal gånger då jag efter många dagar utan mat i magen var så fruktansvärt sugen på att få tugga på någonting. Så ge inte upp på personen som är sjuk, hur otrevlig denne än är.

Vill även minnas alla dom fina vänner till mig som jag förlorat pga sjukdomen. Fina vänner som jag mött på olika ätstörningskliniker. Alla klarade inte av sin kamp, vissa förlorade den när dom var på tok för unga. En speciell vän till mig som jag alltid kommer att minnas , Sara Sandberg , kommer jag alltid fortsätta sakna och älska. Sara var en beundransvärt modig tjej som försökte men förlorade sin kamp. Tänker på dig ofta Sara.

Till sist lägger jag in en bild på mig själv för att demonstrera att MAN kan ta sig ut på andra sidan och må bättre. Även om jag har perioder i livet då jag mår kass är det inget i jämförelse med hur dåligt jag mådde då.

Bild 1: Maj 2010. Efter drygt 1½ månads inläggning.
Bild 2: November 2015. Frisk och hälsosam.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...