Jag började gå hos psykolog för några veckor sedan pga mycket skit som hände i mitt liv. Jag seriöst pajjade och förstörde alla som helst relationer med folk omkring mig. Det som gjorde mest ont var det mellan mig och Jonas. Efter prat hit och dit och prat med Jonas så ingås jag att jag måste verkligen, asså seriöst, ta tag i mina problem och ta tag i mig själv. Ta tag i alla dom dåliga sidor jag har. Det sägs ju att ingen är perfekt, att alla har sina små fel och skavanker, vilket stämmer, men det känns som att jag har så väldigt många fel och skavanker.

Iallafall. Har fått den här superbraiga psykologen nudå, som jag faktiskt pratade lite med för ca 4 år sedan. Gillade henne då och gillar henne nu med. Då fick jag inte ha henne som psykolog eftersom hon var nyutbildad och hade bara kortare och enklare kontakter. Jag var med andra ord så psykiskt instabil och behövde så mkt hjälp och stöd att hon inte kunde hjälpa mig just då. Men nu kan hon det. Jag har varit hos henne nu ett par gånger. Pratat lite allmänt om mig och saker med mig själv jag inte gillar, varför jag ogillar mig själv så himla mycket, hur jag kan göra för att kunna må bättre. Hon har under dessa veckor granskat mig och tror att jag har en psykisk sjukdom som heter borderline.

Borderline är en emotionell instabil personlighetsstörning som innebär att personen har det svårt att reglera och kontrollera sina känslor. Han/hon kan ha ex snabba känslomässiga svängningar under korta perioder så som att vara jätteglad ena minuten för att några minuter senare bli jätteledsen. En person med borderline har även ofta det svårt med impulsivitet samt har dålig självbild och lider av tomhetskänslor.
Borderline är ofta medfött och man har då en slags medfödd sårbarhet.

Honetly så visste jag inte vad diagnosen var för bara något år sedan. Just ordet personlighetsstörning låter ju helt psykat. Som att jag vore olika personer eller blev olika personer dag för dag. Men ju mer jag tänker på det så känns det som att pusselbitarna faller på plats. Jag kan känna igen jättemycket utav borderline-symptomen på mig själv. Speciellt det där med känslorna. Hur mycket det kan skifta bara utav småsakerna. Och impulskontrollen . Och tomhetskänslorna. Alla dessa saker kombinerat är nog det som gör att jag konstant går runt och är ledsen i själen. För det är verkligen så det känns. Känner mig ALLTID ledsen på något sätt. Trots att jag har ett tryggt och förhållandevis "bra" liv. Och tänker jag på det har jag faktiskt KONSTANT mått dåligt och varit ledsen sedan jag var 10 år och då min anorexi bröt ut.

Lite små nattliga tankar bara.