Jag hade kommit in på det naturvetenskapliga basåret på Stockholms Universitet om ni minns?

Del 11, Universitetet
Jag tyckte faktiskt att det hela skulle bli jättekul då jag skulle komma ett litet steg närmare mitt mål om att få jobba med djur. Dock så visste jag med mig att jag inte var särskilt bra på varken matte, fysik eller kemi men hade bestämt mig för att ta mig igenom basåret, kosta vad det kostar. 

Till en början gick det helt okej. När man bara hade ett ämne att fokusera på. Men veckorna gick och ett ämne blev två ämnen som sedan blev tre-fyra ämnen. Jag hade problem redan när det var ett ämne det handlade om så när det blev fyra ämnen på en och samma gång klarade jag helt enkelt inte av det. För det första var det som jag skrev svåra ämnen som jag inte riktigt behärskade och för det andra gick studierna i en extremt hög fart. Hela kapitell i matten på en föreläsning, tentor varannan vecka + seminarium. Jag brast tillslut. Det slutade med att jag blev sittandes hela dagarna med diverse skoluppgifter och jag struntade i allt runt omkring mig. Det stora pressen på oss studenter fick mig att sluta att äta och sova för att istället kunna sitta uppe dygnet runt och plugga, i hopp om att skolan då kanske skulle gå lite lättare. Att jag skulle kunna klara av att hänga med lite bättre på föreläsningarna. Jag misshandlade min kropp och mitt psyke enormt och kunde inte stoppa mig själv. 

 

Så trots att kroppen skrev rakt ut fortsatte jag att pressa mig själv, trots att jag egentligen inte orkade. Trots att krafterna började ta slut. Bristen på mat och sömn gjorde mig både "dummare" och även ännu mer frustrerad och deprimerad. Mitt humör var här verkligen inte stabilt alls. Jag hängde med vänner ibland och försökte lura mig själv att allt var okej. Att jag mådde bra. Men om kvällarna när jag låg i min säng kom alla tårarna. Och jag förstod, någonstans inom mig att detta var inte bra. Jag började även se i spegeln hur min kropp förändrades, hur den långsamt försvann och bleknade. Jag ville just här faktiskt inte gå ner i vikt men jag gjorde det ändå. Jag blev uppriktigt sagt ledsen då jag började se mer och mer ben för var dag som gick. Jag tog kontakt med min behandlare på mando, gick till honom helt förstörd, grät och sa att jag behövde hjälp och att jag inte kunde få i mig någon mat. 

   


Det blev vinter och jullovet kom men jag kunde inte slappna av överhuvud taget. Tänkte bara på skolarbete och hur jag skulle lyckas förstå innehållet i mina böcker bättre. Jag hade sån jäkla panik. Ville inte må som jag gjorde. Ville inte behöva känna den där enorma pressen på mig själv. 
Mamma bokade tid till en psykolog. Jag kom till en jättesöt ung tjej och fick prata ut om allting. Om alla känslor jag gick och bar på. Om prestationskraven.

En morgon när jag skulle dit så svimmade jag inne på psykologens rum. En läkare tillkallades och det blev en direktfärd till ambulansen. Mina kaliumvärden var dåliga igen. Så dåliga så jag fick ligga med dropp ett dygn för att kunna stabiliseras. Jag blev rädd, för varje gång jag haft problem med kaliumet i kroppen har det varit ett tecken på att mina ätstörningar håller på att bli värre. Och det var ju sant, jag åt ju inte. Klart som fan kroppen säger till?

Min behandlare beslutade sig för att skriva in mig på heldygnsvården igen. Han var egentligen ganska trött och less på mig. På att jag ständigt pendlade fram och tillbaka och aldrig blev bättre. Trött på mina ständiga återfall. Så han bestämde att jag skulle få en sista chans nu på mandos heldygnsvård. Jag skulle få 8 veckor på mig att återhämta mig och sedan var dem tvugna att skriva ut mig därifrån för de tyckte inte att jag värkade kunna ta emot deras vård och att jag egentligen behövde någon annan behandling. 


SÅ, den 13e februari lades jag in igen.......

Lycka för mig är att ha dig vid min sida.


Jag älskar dig!

Jag var så himla, asså verkligen FÖRKROSSAD över det förlorade jobbet. Tror jag satt och grät hela den dagen.
Men jag har b.l.a haft Jonas vid min sida och med honom funkar allt.

Nästa vecka är det maj, herregud! Tiden rullar iväg läskigt snabbt.

Ville bara kika i och säga att jag lever, och mår under omständigheterna bra.

  

Det är kul när det känns som att allting går i ens väg. Härligt att få en stund utav lycka och glädje. När man känner sig sådär glad att det bara lyser om en. Då absolut ingenting kan förstöra ens humör. Jag fick ca 1 vecka med den glädjen. 
Men igår brast det. 

Jobbet, the job, som jag fått veckan innan(och som jag tyckte var så kul) blev jag kikad ifrån. Eller ja, kanske inte kikad, men utbytt. Egentligen var det jävligt fult gjort och jag fick ingen riktig förklaring till varför. "Du kan inte alla våra rutiner än"; nä vem fan kan det när man endast hunnit jobba 1 vecka? Men de bestämde sig för att byta ut mig mot en annan som kunde deras system bättre. Asså? 

Dessutom kom febern som ett brev på posten inatt. Hey, det går bra nu. Jag behövde därmed svika Jonas nu idag. Fina fina Jonas. Min bodyguard, prins, livräddare och tvillingsjäl. Ni ska veta något, att denna människa är helt ---- jag finner inga ord. Jag har liksom hittat den där människan jag alltid letat efter. Vi har massa saker gemensamt och tänker även likadant. Vi kan liksom avsluta varandras meningar ibland. Hur sjukt? Att behöva såra och överge denna fina människa just idag får mig att känna mig lite mycket värd som ett ruttet ägg. 

Vi hörs snart go vänner, då med goda nyheter hoppas jag. För som rubriken säger. Efter regn kommer väl alltid solsken?

  

Så kan man väl sammanfatta min påsk.
Jag har haft en helt underbar påsk, bättre än jag vågat drömma om. Nu kanske ni tycker jag överdriver en aning men nä, inte det minsta.

Jag har spenderat påskhelgen med två utav de mest underbara människorna jag känner. Maria och Jonas. Asså jag kan nog inte förklara med ord över hur GLAD jag faktiskt är över att ha dessa människor i mitt liv. Över att ha vänner överhuvud taget. Så tacksam för att ni finns gullisar.

Solning, matlagning, filmmys, massage, promenader osv. Perfekt recept för en lyckad helg.

Underbara Maria
 

Underbara Jonas

Glad påsk gooa läsare!

Denna långhelg(fre-mån) ska jag försöka njuta så mycket jag kan och unna mig det jag är sugen på. Så trotts att jag känner hur låren och armarna dallrar lite extra mycket just nu har jag tagit mig i kragen och b.la ätit en STOR 3rätters middag igår och en stor påskbuffé idag. Äckelkänslorna jag känner över min kropp nu går inte att beskriva med ord. Men vafan, jag får väl vara fet ett tag dårå? 

Nu till rubriken. Jag har kanske fått den bästa påskpresenten ever. Jag har fått jobb! Deltidsjobb på en veterinärklinik som assistent/receptionist. Jag är verkligen SÅ tacksam. Och så glad. Så i sådana här läget är det faktisk mer än okej att vara lite extra fet och äta lite extra mycket. Här ska firas hela påsken.

 

Hello you guys!

Veckan har börjat med en ny arbetsintervju på Arken zoo vid Odenplan. Jättetrevlig personal och jag fick sköna vibbar ifrån hela stället.  Ägaren kunde såklart inte säga någonting just där och då men sa att hon gillade mig. Dock kunde hon bara erbjuda jobb på eftermiddagar och helger, men jag nöjer mig med vad som helst just nu.

Har dessutom blivit uppringt utav Vallentuna djurklinik så jag ska dit imorgon (och förhoppningsvis onsdag och torsdag också) för att provjobba och känna på hur det känns. Får sköna vibbar även därifrån.

Sitter för tillfället med datorn i knät hemma hos pappi och håller på att rota igenom massa gamla papper och skoluppgifter ifrån grundskolan medan jag håller på att garva ihjäl mig. Vilken skön lirare jag var som liten asså. haha. Hittade min gamla bakbok med massa goda recept ifrån hösten 2002 då jag var inlagd på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Så jäkla längesedan asså. Men vilka minnen man har därifrån. Inte de bästa minnena heller.

Har även pratat en stund i telefonen med Tuvis , min lilla pärla. Det var några veckor sedan vi sist sågs. Tack för att du ringde sötnos, härligt att höra din röst!   
Tycker ni borde besöka Tuvas blogg; thesecretfriend.blogg.se

Ha en mysig måndag!