Jag hade kommit in på det naturvetenskapliga basåret på Stockholms Universitet om ni minns?

Del 11, Universitetet
Jag tyckte faktiskt att det hela skulle bli jättekul då jag skulle komma ett litet steg närmare mitt mål om att få jobba med djur. Dock så visste jag med mig att jag inte var särskilt bra på varken matte, fysik eller kemi men hade bestämt mig för att ta mig igenom basåret, kosta vad det kostar. 

Till en början gick det helt okej. När man bara hade ett ämne att fokusera på. Men veckorna gick och ett ämne blev två ämnen som sedan blev tre-fyra ämnen. Jag hade problem redan när det var ett ämne det handlade om så när det blev fyra ämnen på en och samma gång klarade jag helt enkelt inte av det. För det första var det som jag skrev svåra ämnen som jag inte riktigt behärskade och för det andra gick studierna i en extremt hög fart. Hela kapitell i matten på en föreläsning, tentor varannan vecka + seminarium. Jag brast tillslut. Det slutade med att jag blev sittandes hela dagarna med diverse skoluppgifter och jag struntade i allt runt omkring mig. Det stora pressen på oss studenter fick mig att sluta att äta och sova för att istället kunna sitta uppe dygnet runt och plugga, i hopp om att skolan då kanske skulle gå lite lättare. Att jag skulle kunna klara av att hänga med lite bättre på föreläsningarna. Jag misshandlade min kropp och mitt psyke enormt och kunde inte stoppa mig själv. 

 

Så trots att kroppen skrev rakt ut fortsatte jag att pressa mig själv, trots att jag egentligen inte orkade. Trots att krafterna började ta slut. Bristen på mat och sömn gjorde mig både "dummare" och även ännu mer frustrerad och deprimerad. Mitt humör var här verkligen inte stabilt alls. Jag hängde med vänner ibland och försökte lura mig själv att allt var okej. Att jag mådde bra. Men om kvällarna när jag låg i min säng kom alla tårarna. Och jag förstod, någonstans inom mig att detta var inte bra. Jag började även se i spegeln hur min kropp förändrades, hur den långsamt försvann och bleknade. Jag ville just här faktiskt inte gå ner i vikt men jag gjorde det ändå. Jag blev uppriktigt sagt ledsen då jag började se mer och mer ben för var dag som gick. Jag tog kontakt med min behandlare på mando, gick till honom helt förstörd, grät och sa att jag behövde hjälp och att jag inte kunde få i mig någon mat. 

   


Det blev vinter och jullovet kom men jag kunde inte slappna av överhuvud taget. Tänkte bara på skolarbete och hur jag skulle lyckas förstå innehållet i mina böcker bättre. Jag hade sån jäkla panik. Ville inte må som jag gjorde. Ville inte behöva känna den där enorma pressen på mig själv. 
Mamma bokade tid till en psykolog. Jag kom till en jättesöt ung tjej och fick prata ut om allting. Om alla känslor jag gick och bar på. Om prestationskraven.

En morgon när jag skulle dit så svimmade jag inne på psykologens rum. En läkare tillkallades och det blev en direktfärd till ambulansen. Mina kaliumvärden var dåliga igen. Så dåliga så jag fick ligga med dropp ett dygn för att kunna stabiliseras. Jag blev rädd, för varje gång jag haft problem med kaliumet i kroppen har det varit ett tecken på att mina ätstörningar håller på att bli värre. Och det var ju sant, jag åt ju inte. Klart som fan kroppen säger till?

Min behandlare beslutade sig för att skriva in mig på heldygnsvården igen. Han var egentligen ganska trött och less på mig. På att jag ständigt pendlade fram och tillbaka och aldrig blev bättre. Trött på mina ständiga återfall. Så han bestämde att jag skulle få en sista chans nu på mandos heldygnsvård. Jag skulle få 8 veckor på mig att återhämta mig och sedan var dem tvugna att skriva ut mig därifrån för de tyckte inte att jag värkade kunna ta emot deras vård och att jag egentligen behövde någon annan behandling. 


SÅ, den 13e februari lades jag in igen.......

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...