Kan väl sammanfatta min vecka med att den inte varit den bästa.
Efter en viss händelse i tisdags rasade jag helt och var nerbäddad i min säng under ett par dagar. Ledsen. Olycklig. Men har liksom en fotbolls-spelare kommit stark igen och försöker nu blicka framåt.

Har fått umgåtts en del med fina vänner, b.la den underbara killen jag nyligen lärt känna. De gör mitt liv komplett.

Har haft många sömnlösa nätter och funderat en del. På de val jag gör/gjort i livet. Alla är kanske inte superbra men de är ändå de som har gjort mig till den jag är, och på något sjukt sätt ångrar jag dem inte. Jag ångrar ingenting jag gjort. Ångrar man för mycket saker blir man bara ledsen och besviken.

Jag har en plan. En plan jag tänkt mycket på under senare tid men inte lyckats genomföra av olika själ. Men nu ska jag ta tag i mig själv och genomföra min plan. Oavsett vad folk säger. Om folk tycker att det är en bra eller dålig plan. Men jag är stark i mig själv och vet vad jag vill . Och ingen får stoppa mig.

Hoppas ni haft en bra vecka!

     

Har fått en dille på giffs.
Och lets face it. Vem kan inte motstå disney? Jag må vara 22 men tror bannemig aldrig jag kommer tröttna.

För att lördagen ska bli lite extra fin slänger jag in massa disney-giffs.

                 

Jag tänker göra ett litet nostalgi-inlägg om mitt äventyr i Sydafrika förra året. För just idag var det ett år sedan som jag bestämde mig för att åka ner dit och började planera inför resan.
Även om det inte slutade så bra som jag hade önskat så är jag ändå glad att jag åkte ner dit. Jag tog mod till mig och reste iväg halva jordklotet helt ensam för att få jobba med det jag älskar. Så jag känner mig ändå stark. Stark och stolt att jag vågade. För det är inte alla som skulle våga genomföra det jag gjorde.

 

Jag är glad att jag fick chansen att jobba med de stora och ståtliga djuren jag förut bara hade sett på TV. Att få sitta bara någon meter ifrån en spinnande gepard är nog ett utav de häftigaste sakerna jag någonsin gjort. Jag älskar verkligen dessa djur. Och fick jag chansen att arbeta med dem igen i framtiden skulle jag ta den.

Att jag fick uppleva väldigt mycket ensamhet där nere tror jag bara har gjort mig starkare som person. Jag var helt ute på savannen där man knappt hade mobiltäckning eller internet. Jag vet människor som inte skulle klara en dag därute i bushen. Men jag klarade ändå en månad. Så jag måste säga att jag är stolt över mig själv. Alla de ensamma kvällar jag hade fick mig att börja tänka väldigt mycket. På migsjälv . På livet. Det fick mig att växa som person.

Men varför gick det fel då? Vart någonstans gick det snett?
Det är nog flera orsaker. Först den enorma ensamheten som gjorde så att man vissa dagar blev helt galen. Jag hade verkligen INGEN därnere. Sedan så var kommunikationen med folket som jobbade där inte den bästa. Jag hamnade ofta utanför och lyckades inte komma in i de övriga gängen. Och det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag var ny, ensam europe och allt. Men de hade kunnat välkomna och tagit hand om mig bättre än vad de gjorde. Det hade räckt med ett hej ibland. Eller att någon hade frågat om jag ville hänga med och göra någon på eftermiddagarna när jobbet var slut.

Sedan språket. Jag hade innan jag åkte ner tagit för givet att de pratade bra engelska. Herregud det är ju liksom deras huvudspråk tänkte jag. Och min engelska är det inga problem med. Men så hamnade jag på ett ställe där de visserligen förstod engelska men 80% av folket som bodde där pratade Afrikaans. Reservatet där jag jobbade låg alltså 2,5timmar ifrån Kapstaden , väldigt öde. Så de flesta som bodde där var svarta bushmen. Deras engelska var dessutom ganska skruttig.
Det var ibland svårt att kommunicera med dem. De blev frustrerade över att jag inte förstod deras Afrikaans och jag blev frustrerad över att de inte förstod min engelska.

Men hursom. Jag saknar ändå landet, naturen och alla fina djur.
Och i framtiden skulle jag vilja åka tillbaks dit. Fast då som besökare, och inte ensam.






INVERDOORN GAME RESERVE !!!

Helgen var rätt lugn. Lite arbete på lördagen men annars mest slappning.
Jag har umgåtts med den fina killen jag nyligen lärt känna. Jag tror att en vänskap börjar växa till sig. Och vem vet, kanske blir det även mer än vänskap?
 
Igår kväll såg jag mig själv i tv-programet "Partaj". Jag har varit statist där ett par gånger och igår kom mitt avsnitt på tv:n. Snacka om skum känsla av att få se sig själv i tv-rutan. Det var kul. Kände mig lite som en kändis. Ännu roligare var det när jag fick sms av andra om att de "sett" mig.   

Tyvärr var förra veckan den sista gången jag var med på Partaj för den här gången. Och som jag kommer sakna det. Sakna alla roliga och shyssta människor jag lärt känna på diverse inspelningar.

Men jag ska fortsätta kämpa. En dag är det kanske jag som kommer få den stora huvudrollen i en film eller tv-serie?

En liten utvärdering nudå.
Det har gått 4 dagar sedan jag gav mig in på den här nya behandlingen. På min nya resa i livet. Även fast jag hatar att visa mina svagheter är jag nog ändå glad att jag gav det en chans. För det har varit jäkligt bra och lärorikt faktiskt. Allting blev t.o.m BÄTTRE än vad jag tänkt mig.

Den kunskapen jag fått. Det stödet jag fått. Jag kan nog nästan säga att de senaste 4 dagarna har gett MER än vad de senaste 10 åren gjort för mig. Då fattar ni hur galet jäkla bra det är!

Igår hade jag dessutom en toppendag. Igår eftermiddag var jag statist på Partaj i Kanal 5. Har skrivit på ett kontrakt att jag ska vara med där nu och 9 onsdagar framöver. Så.Himla.Kul
Dessutom känner jag många andra som ska vara med där. Vi statister kommer efter dessa nio veckor tillslut bli som en enda liten familj. Och det kommer bli som en släktträff varje onsdag vi ses. 
KAN VERKLIGEN REKOMENDERA FOLK DÄRUTE ATT VARA STATIST. DET BÄSTA JAG GJORT I MITT LIV.

På kvällen igår när allting slutade och jag skulle åka hem gjorde jag sällskap hem med en kille som jag lärt känna via olika inspelningar. Vet ni vad sötnosen gör? Han visste att jag nyss fyllt år så han hade köpt en present till mig som han gav mig innan vi åkte hem. Hur söt får en människa vara? Guud vad jag tycker om den människan.   

 

Och så var jag plötsligt 22............

Klockan är nu ca halv 1 på natten när jag skriver detta och jag har varit 22 i en halvtimme. Booya.

Gårdagen var faktiskt helt okej. Det blev inte SÅ hemskt som jag tänkt mig. Träffade på riktigt trevliga människor at the hospital. Hehe.

Nejmen. Att spendera halva sin födelsedag där känns lite trisst. They better treat me well at my birthday, or else.
På eftermiddagen ska jag till mitt jobb och gossa lite med mina favorithundar. Med min prins Ferdinand.

Grymt spänd över vad jag kommer få för presenter. Om jag nu får några.
Sa till mina föräldrar att jag önskade mig en resa till Australien samt en delfin. Hmmf , vi får se.

  

Jag är inte den mest skillade människan på paint, photoshop och diverse program.
Men för lite mer än någon månad sedan knåpade jag ihop en liten bild. En bild på hur jag förändrats de senaste åren.


 

På bild 1 : En väldigt sjuk Sofie. Jag var nere på en livfarligt låg vikt. Tror att mitt bmi var under 12 iallafall. Jag hade mycket problem med min kropp som vid detta läget började säga ifrån rejält. Jag hade veckan innan detta varit inne på akuten för att mitt hjärta nästan slutat slå. Jag var trött, fysiskt och psykiskt. Hade ont överallt. Kunde varken sitta eller ligga ner. Jag väntade här på att få bli inlagd på mando igen. Det var min enda räddning. Utan dem hade jag dött.



På bild 2: En normalviktig Sofie. Jag mår inte super idag men BÄTTRE. Kroppen tycks ha reparerat sig från alla år med självsvält och plågande. Fysiskt sätt är jag helt återställd. Jag riskerar inte längre att ramla omkull så fort jag lämnar huset, och bra är väl det. Jag behöver inte ligga och vara rädd om nätterna längre. Behöver inte vara rädd för att gå och lägga mig, vara rädd för att inte vakna upp på morgonen.

Nästa vecka har jag bestämt mig för att åter igen ge det en chans. Åter igen ge mig själv en chans att få må helt bra. Jag ska påbörja en behandling.

Även om jag numer anser mig själv  som hyffsat frisk VET jag samtidigt att jag har kvar många tankar som inte alls är bra. Många beteenden som i längden kommer vara skadliga för mig.

Så nästa vecka ska jag prova på en ny behandling under en periods tid. Jag kommer vara där ett par timmar om dagen. Vara där och käka samt prata lite. Det känns bra. Det som känns bäst är att jag kommer kunna kombinera behandlingen med jobb och annat. Jag kommer inte förlora min fritid och mitt liv. Jag kommer inte behöva ägna all min tid åt behandlingen som jag tidigare behövt göra.

Mycket fokus kommer läggas på just det psykiska. På tankar och beteenden. Istället för att allt bara ska handla om vikt, vikt och vikt hela tiden som de gjort på tidigare behandlingar. På mando var jag alltid så pass svårt underviktig att vikten var det man prioriterade först. Självklart. Problemet var bara det att när jag hade varit i mandos behandling så pass lång tid så att jag börjat få upp min vikt till en acceptabel nivå och skulle börja jobba med det psykiska skrev jag alltid ut mig, eller slängdes ut ifrån behandlingen. Så behandlingen blev alltid avbryten. Istället för att ha varit kvar och kört hela vägen ut.

Nu när jag är uppe i min normalvikt så KAN jag äntligen börja jobba med det psykiska. Allt det bakomliggande.
För jag tror på att det ofta är MER än bara ätstörningen. Det finns alltid ett varför, ett svar på anledningen till att man hamnade i de destruktiva banor som man gjorde.
Kanske är det här just det jag behöver? Någon som tar sig tid att sätta sig ner och faktiskt prata med mig. Prata med mig och lyssna på mig.

Jag är stark. Jag har klarat mig igenom SÅ svåra tider och situationer förut. Klart jag gör det nu med.


 Puss