Jag tänker göra ett litet nostalgi-inlägg om mitt äventyr i Sydafrika förra året. För just idag var det ett år sedan som jag bestämde mig för att åka ner dit och började planera inför resan.
Även om det inte slutade så bra som jag hade önskat så är jag ändå glad att jag åkte ner dit. Jag tog mod till mig och reste iväg halva jordklotet helt ensam för att få jobba med det jag älskar. Så jag känner mig ändå stark. Stark och stolt att jag vågade. För det är inte alla som skulle våga genomföra det jag gjorde.

 

Jag är glad att jag fick chansen att jobba med de stora och ståtliga djuren jag förut bara hade sett på TV. Att få sitta bara någon meter ifrån en spinnande gepard är nog ett utav de häftigaste sakerna jag någonsin gjort. Jag älskar verkligen dessa djur. Och fick jag chansen att arbeta med dem igen i framtiden skulle jag ta den.

Att jag fick uppleva väldigt mycket ensamhet där nere tror jag bara har gjort mig starkare som person. Jag var helt ute på savannen där man knappt hade mobiltäckning eller internet. Jag vet människor som inte skulle klara en dag därute i bushen. Men jag klarade ändå en månad. Så jag måste säga att jag är stolt över mig själv. Alla de ensamma kvällar jag hade fick mig att börja tänka väldigt mycket. På migsjälv . På livet. Det fick mig att växa som person.

Men varför gick det fel då? Vart någonstans gick det snett?
Det är nog flera orsaker. Först den enorma ensamheten som gjorde så att man vissa dagar blev helt galen. Jag hade verkligen INGEN därnere. Sedan så var kommunikationen med folket som jobbade där inte den bästa. Jag hamnade ofta utanför och lyckades inte komma in i de övriga gängen. Och det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag var ny, ensam europe och allt. Men de hade kunnat välkomna och tagit hand om mig bättre än vad de gjorde. Det hade räckt med ett hej ibland. Eller att någon hade frågat om jag ville hänga med och göra någon på eftermiddagarna när jobbet var slut.

Sedan språket. Jag hade innan jag åkte ner tagit för givet att de pratade bra engelska. Herregud det är ju liksom deras huvudspråk tänkte jag. Och min engelska är det inga problem med. Men så hamnade jag på ett ställe där de visserligen förstod engelska men 80% av folket som bodde där pratade Afrikaans. Reservatet där jag jobbade låg alltså 2,5timmar ifrån Kapstaden , väldigt öde. Så de flesta som bodde där var svarta bushmen. Deras engelska var dessutom ganska skruttig.
Det var ibland svårt att kommunicera med dem. De blev frustrerade över att jag inte förstod deras Afrikaans och jag blev frustrerad över att de inte förstod min engelska.

Men hursom. Jag saknar ändå landet, naturen och alla fina djur.
Och i framtiden skulle jag vilja åka tillbaks dit. Fast då som besökare, och inte ensam.






INVERDOORN GAME RESERVE !!!