Jag är inte den mest skillade människan på paint, photoshop och diverse program.
Men för lite mer än någon månad sedan knåpade jag ihop en liten bild. En bild på hur jag förändrats de senaste åren.


 

På bild 1 : En väldigt sjuk Sofie. Jag var nere på en livfarligt låg vikt. Tror att mitt bmi var under 12 iallafall. Jag hade mycket problem med min kropp som vid detta läget började säga ifrån rejält. Jag hade veckan innan detta varit inne på akuten för att mitt hjärta nästan slutat slå. Jag var trött, fysiskt och psykiskt. Hade ont överallt. Kunde varken sitta eller ligga ner. Jag väntade här på att få bli inlagd på mando igen. Det var min enda räddning. Utan dem hade jag dött.



På bild 2: En normalviktig Sofie. Jag mår inte super idag men BÄTTRE. Kroppen tycks ha reparerat sig från alla år med självsvält och plågande. Fysiskt sätt är jag helt återställd. Jag riskerar inte längre att ramla omkull så fort jag lämnar huset, och bra är väl det. Jag behöver inte ligga och vara rädd om nätterna längre. Behöver inte vara rädd för att gå och lägga mig, vara rädd för att inte vakna upp på morgonen.

Nästa vecka har jag bestämt mig för att åter igen ge det en chans. Åter igen ge mig själv en chans att få må helt bra. Jag ska påbörja en behandling.

Även om jag numer anser mig själv  som hyffsat frisk VET jag samtidigt att jag har kvar många tankar som inte alls är bra. Många beteenden som i längden kommer vara skadliga för mig.

Så nästa vecka ska jag prova på en ny behandling under en periods tid. Jag kommer vara där ett par timmar om dagen. Vara där och käka samt prata lite. Det känns bra. Det som känns bäst är att jag kommer kunna kombinera behandlingen med jobb och annat. Jag kommer inte förlora min fritid och mitt liv. Jag kommer inte behöva ägna all min tid åt behandlingen som jag tidigare behövt göra.

Mycket fokus kommer läggas på just det psykiska. På tankar och beteenden. Istället för att allt bara ska handla om vikt, vikt och vikt hela tiden som de gjort på tidigare behandlingar. På mando var jag alltid så pass svårt underviktig att vikten var det man prioriterade först. Självklart. Problemet var bara det att när jag hade varit i mandos behandling så pass lång tid så att jag börjat få upp min vikt till en acceptabel nivå och skulle börja jobba med det psykiska skrev jag alltid ut mig, eller slängdes ut ifrån behandlingen. Så behandlingen blev alltid avbryten. Istället för att ha varit kvar och kört hela vägen ut.

Nu när jag är uppe i min normalvikt så KAN jag äntligen börja jobba med det psykiska. Allt det bakomliggande.
För jag tror på att det ofta är MER än bara ätstörningen. Det finns alltid ett varför, ett svar på anledningen till att man hamnade i de destruktiva banor som man gjorde.
Kanske är det här just det jag behöver? Någon som tar sig tid att sätta sig ner och faktiskt prata med mig. Prata med mig och lyssna på mig.

Jag är stark. Jag har klarat mig igenom SÅ svåra tider och situationer förut. Klart jag gör det nu med.


 Puss