Jag vet att jag inte är den enda. Jag vet att jag inte är ensam. Det är många andra därute som har/haft problem med självskadebeteenden. Det är inte en sak man snackar särskilt mycket om. Det är så tabubelagt på något sätt. Men så ska det inte behöva vara. Skäms inte för era problem vänner. Våga berätta och öppna upp er.

Jag fick mina första självskadebeteenden i 13års åldern. Jag hade då varit sjuk i anorexi i 3 år, hade varit inlagd på sjukhus och behandlingshem, blivit mobbad och utfryst i skolan och kände mig allmänt ledsen, ensam och tom inombords. Började få de där mörka tankarna och den där ångesten. Gled in i min första depression. Jag hade sådana ångestattacker. Ville bara få ur mig allt det onda på något sätt.

Jag fick tips av en tjej i parallellklassen om att börja skära mig i armarna för att det tydligen skulle vara ångestlindrande. Skada mig? Det lät helt sjukt i mina öron. De första gångerna jag skar mig gjorde jag endast två-tre snitt i armen för att jag inte vågade göra mer. Och ja, det gjorde sjukt ont. Men allt eftersom tiden gick ökade skärandet och jag skar mig mer och mer, gjorde fler och fler snitt och började förutom armarna skära mig i benen, magen, bröstkorgen samt ibland halsen. Hela jag var fyllt med skärsår vid vissa tillfällen. Jag var fast. Jag hade blivit beroende av att skada mig. Det gick så långt så jag skar mig flera gånger om dagen. Jag fick nästan abstinens om jag inte skar mig någon dag.

   (bild från google)

Hjälpte det verkligen mot ångesten då? Jag vet helt ärligt inte. Det var ju hursom inte en långvarig lösning. Jag tyckte det kändes bra just för stunden. Då kändes det som att man liksom "lämnade sin kropp". Som att ta droger.

Självskadebeteende är inte bara att skära sig själv utan kan visa sig i många olika skepnader. Allting som skadar en själv är på ett sätt självskadebeteende. Jag har förutom att skära mig även vid ångestattacker slagit migsjälv så pass hårt med knytnävarna så jag fått stora blåmärken på kroppen. Allt för att göra migsjälv illa. För att jag inte förtjänar bättre än så. Min läkare trodde att jag hade blivit misshandlad då hon såg mina blåmärken. Det var visserligen sant. Jag hade blivit misshandlad av migsjälv. 

Det värsta självskadebeteendet jag sysslat med, det som förmodligen har skadat mig mest av allt är alla överdoser jag tagit. Jag började med det idiotiska beteendet då jag var 14. Det började även där långsamt. Jag tog en överdos av min dåvarande medicin, svimmade av och fick åka till akuten. Stannade där, vaknade till, fick prata med en läkare och sedan åka hem sedan var det inget mer med det. Men efter den upplevelsen så blev allt bara värre. Jag googlade på internet för att hitta så farliga piller som möjligt att överdosera med. Och sedan var jag fast där med. Jag har tappat räkningen för alla de gånger jag åkt in akut. Legat med dropp och motgift. En gång tog mer än 10gånger den rekommenderade mängden av ett visst läkemedel och skulle jag inte åkt in till akuten och fått motgift den gången hade jag nog inte varit vid liv idag. Det är ett jävla spel man kör med sin kropp. Ett spel som i värsta fall leder till döden. 

Det är rätt stört för egentligen borde jag inte ha klarat mig. Så många gånger som jag pressat mig kropp till dess yttersta. Så många gånger som jag varit hårsmån ifrån döden. Varför klarar jag mig alltid? Är det kanske meningen ATT jag ska klara mig? Hmm

Jag har fortfarande än idag problem med självskadebeteenden i perioder. Det är tusen gånger bättre än då jag var 13-14-15 men det finns kvar och kan komma upp ibland. Skillnaden nu är att om jag får återfall och skadar mig någon gång eller två så räcker det med de två gångerna och sedan kan det gå upp mot 1 år förs det händer igen. ISTÄLLET för att jag fortsätter göra det varje dag. Och ju längre tid det går mellan "återfallen" desto bättre.

Vad jag vill säga med hela inlägget är att ; skäms INTE för era självskadebeteenden. Gå inte och göm er. Berätta för era närstående hur läget ser ut och försök ta hjälp för det. Det är svårt att klara av att bryta det utan hjälp. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...