I eftermiddags var jag på capio för samtal med min behandlare. Mitt näst sista samtal innan jag slutar helt på behandlingen där. Det känns jäkligt konstigt på ett sätt, samtidigt som det känns otroligt bra och befriande. Jag behöver inte längre vårdens stöd för att klara mig ute i livet. Jag har så många andra fina människor i min närhet som jag kan ta stöd utav om jag behöver. Jag är färdig med vården. Redo att flyga fritt igen. 
Och jag måste verkligen passa på att tacka min behandlare enormt mycket. Hon har varit så himla bäst, stöttat, motiverat och peppat. Jag kommer verkligen sakna henne. Men det är dags för mig att gå vidare. Jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag är stark.