Asså seriöst. Jag ska försöka inte klaga eller bli sur. Men sur blir jag.
Jag måste ju ha rullstol nu första veckan. Vilket suger skit, åter igen.
Man blir så handikappad på något sätt. Allt jag vill måste jag be om, alla platser jag tar mig till måste jag be om. *

Jag menar. Jag äter ändå bra just nu. Jag kan börja sist och bli klar bland de första. Ätantet är liksom inte det jobbiga. MEN eftersom jag har rullstol måste jag sitta och vänta in personalen när jag ätit klart så att någon utav de ska få rulla ut mig från matsalen. Blir bara så jävla sur. När jag ätit klart borde jag fan få lämna matsalen. Det är det man ska göra när man är klar egentligen men JAG måste sitta och vänta.
Damp.

Och igår åt jag upp först av alla (innan personalen med)men var tvungen att sitta och vänta in dem tills de var klara innan jag fick lämna matsalen. Vill bara skrika, gråta och slänga saker omkring mig. Så mycket ilska.

Idag kommer dock Angelica hit. Sweety! Hon har fått tillåtelse att stanna här över mellis och äta med mig så vi får några extra timmar tillsammans.

Om jag överlever denna helg är jag fan awsome.

Okej, detta suger. Tråkheten suger. Men på något sätt får jag ändå dagarna att gå, lustigt nog.
Börjar få tillbaka lite krafter igen men är fortfarande så himla trött. Vill plugga som en dåre men samtidigt kommer jag inte kunna fokusera på att plugga. Ush, delade tankar. Ska iallafall ta det lugnt denna vecka och kanske börja lite smått nästa vecka.

Legat och kollat på tv3 play idag och "livet blir bättre". Satt fan och asbölade . Det programmet berör mer än man tror. Speciellt när det handlar om ett ämne som man själv är bekant med. Denna gång pratade Sanna Bråding om alla sina missbruk och jag kände igen mig i vartenda ord. Det gjorde så ont i bröstet men samtidigt hade hon så jävla rätt.
Kunde hon vända sina motgångar till framgång kan fan jag det också.

Ni måste seriöst se programmet. Klart sevärt!

Hmmjaa det händer inte så mycket här om dagarna direkt. Håller på att gå bananas. Men jag har skött mig exeplariskt då det kommer till mat och vila och på något sjukt sätt har min kropp anpassat sig väldigt bra till allt detta. Trodde absolut inte det skulle gå såhär snabbt men det har det gjort. Känner mig som en stor jättesvamp som bara suger i sig all näring den får i sig. Seriöst jag kan käka ganska mkt och 20 minuter efter måltider vara vrålhungrig igen. Wierd huh!?
Känns ändå skönt att inte vara konstant proppmätt hela tiden. Men hur ser mina dagar ut då?
Ja, det händer ju som sagt inte så mycket(det märks nu när jag bloggar. haha). Använder datorn extremt mycket. När orken är tillbaka ska jag även satsa på att läsa lite matte/kemi/fysik så inte all min kunskap försvinner.

Annars har jag förövrigt ätit kyckling idag med jordens mest osmakliga sås(intresseklubben antecknar). .
Min kropp och jag är ovänner just nu och den vill inte riktigt samarbeta alla gånger . Armar och ben krampar och magen gör konstant ont.. Men, shit happens.

Jaha. Så var jag tvungen att åka rullstol nu också. Det suger rätt hårt men bara jag tar det lugnt så kommer jag komma ur det ganska snabbt denna gång. Men det är klart man känner sig som en idiot när man sitter i den. Känner mig ju inte attraktiv någonstans direkt. Men det är ändå en annan slags motivation i mig denna gång. Det känner jag. Och jag är för trött för att ens orka aktivera mig och springa runt nu ändå. Lika bra att jag sitter stilla här då. Haha. Som att jag kan göra någonting annat?
Idag är det alla hjärtans dag som folk säkert inte har missat. Jag har visserligen inte kille att dela denna dag med men ikväll kommer två fina och underbara vänner, Angelica och Josefine. Ska fan krama ihjäl dem.

Har fått ett matschema som känns ASstort men jag har lovat att göra mitt bästa denna gång. Dvs äta upp och inte slänga. Fan ta mig om jag fuskar och gömmer undan maten nu. Fast... känslan är ju jobbig när magsäcken spänner och man känner att man ska sprängas vilken sekund som helst. Tought shit.

Anyway. Ha en fin alla <3 s dag. puss

Hey you guys, you guessed right. I´m back at mando. Och det känns faktiskt bra! Känner mig lugn och lättad på något sätt. För nu vet jag att jag bara helt enkelt får lov att släppa allt annat runt omkring mig för ett tag.
Även fast jag inte helt lyckats släppa oron inför skolan så börjar den minska lite. Jag menar, kan ju inte göra så mycket i det läge jag är i nu ändå när varken kropp eller själ riktigt orkar. Nu måste jag först fokusera på att bygga på hälsan lite mer. Sedan får jag ta tag i skolan. Som tur är har jag ett gäng underbara lärare som har lovat att hjälpa mig ta upp studierna igen när jag "vilat upp mig" en tid.

Det blir mandos heldygnvård nu för mig en kortare period. Men det var ändå lite det jag har hoppats på ändå. Och denna gång med mer motivation än någonsin. Så himla redo att ge järnet och försöka lyssna på folk och ta in alla goda råd jag får. Säger inte att det kommer vara superlätt varje dag för det kommer det verkligen inte att vara. Och kvällarna där kan vara extremt tuffa ibland, speciellt då det jobbar personal som man inte kommer bra överrens med. Men jag får försöka se över det denna gång. Inte haka upp mig för mycket på småsaker. Bara komma igång och äta igen. Äta och vila. Ta igen alla krafterna jag förlorat under vintern och hösten som gått.
Vet ännu inte vilken behandlare jag kommer få, är supernervös men förhoppningsvis blir det en som jag står ut med iallafall.

Fina människor. Vad ni än gör, låt alltid er hälsa komma i första hand.

Har väl tagit en liten paus ifrån det mesta just nu. Ifrån skolan, ifrån jobbet, ifrån livet. Jag har pressat mig själv alldeles för hårt, hårdare än vad jag egentligen klarat av.
I fredags, för snart en vecka sedan var jag påväg till min psykolog. Skulle dit på ett vanligt möte men jag började må riktigt dåligt och innan jag visste ordet av låg jag på en brits inne hos henne och i nästa sekund satt jag på akuten på Danderyds sjukhus. Hjälp!
Åter igen var det låga kaliumvärden i blodet. Tydligen väldigt låga. Det sjuka var bara att denna gång kände jag inte igen symptomen som jag alltid kunnat gjort alla de tidigare gångerna då mitt kalium har sjunkit. Det gjorde mig både illamående och rädd. Fick iallafall stanna natten på hjärtklinik 93 med övervakning och dropp.

Nu har vi alla gemensamt insett att något måste göras. Jag måste helt enkelt ta en paus ifrån allting under en period. Återhemta mig, ta igen krafterna. Helst skulle jag behöva komma bort hemifrån en period med, få ett miljöombyte.
Just nu är jag på gång att förhoppningsvis läggas in på mando igen en kortare period. Jag tror att det är precis vad jag behöver just nu. Fast det är ju liksom inte upp till mig att bestämma, det är huvudläkaren på mando som bestämmer det.
Var på mando igår och pratade med min behandlare, underbaring   . Han höll med om att jag behövde extra support just nu men visste inte själv hur någonting skulle bli då han själv tyvärr snart ska sluta jobba där. Och jag orkar inte/vill inte lägga ner energi och tid på att komma till ett annat behandlingshem just nu. Nä, mando eller ingenting. Orkar inte komma in i ett helt nytt koncept, anpassa mig efter nya miljöer, tider, rutiner, lära känna nya människor. Jag orkar inte nu. Har inte krafterna för det , varken fysiskt eller psykiskt.

Idag är jag dock hemma med feber, men annars som sagt är hjälpen på gång för min del. Så jag borde vara glad och tacksam...

Nu ska jag se på spöket Casper och vara barnslig ett tag.

Chiao

Fan i helvete vad det ska ta emot nu då. Allting går emot. Ändå står jag kvar här med fötterna på jorden. Jag vägrar ge mig. När hela världen finns där ute och väntar på mig kan jag inte ge upp. Även om det känns lockande. Även om jag är trött.
Tröttheten ja, den kan vi nämna många gånger om. Jag känner att jag har lika mycket energi i kroppen som en 85-åring för tillfället och jag blir seriöst avfådd av att gå uppför trappan i huset. Igentligen skulle jag bara vilja ligga i sängen nu och inte göra ett skit. Orkar inte byta kläder så jag går runt i samma flera dagar innan jag samlar ihop tillräckligt med kraft för att fysiskt orka byta kläder. Fan vad det låter hemskt.

Ni som säger att ni vill gå ner i vikt? Blir galen på er. Fyfan vad jag ogillar er just nu. Förlåt men det är absolut ingenting man ska sträva efter. Vem sa att man blev glad och fick kickar av att gå ner i vikt? Inte en djävul. Jag har nog aldrig känt mig med ledsen, ensam och vilsen som nu. Några kilon lättare visserligen men många kilon tyngre i bröstkorgen. Hatar att gå ner i vikt. Det är fan inte värt någonting någonstans. Nä, upp ska jag!

Lugnt på skolfronten denna vecka iallafall. Har fått order om att "stanna hemma och vila" Mjaaa.. lättare sagt än gjort skulle jag vilja säga, men på fredag ska jag träffa psykologen + en läkare och disskutera hur vi ska göra med allt och hur man ska kunna hjälpa mig på bästa sätt. Även mando och jag har kontakt nu igen vilket känns som en stor lättnad. Jag behöver allt stöd jag kan få, av alla nu. Även om det innbär inläggning under en period så sure. Whatever it takes

Varför ska det vara så många unga därute som mår så fruktansvärt dåligt?
Varför finns ätstörningar, depressioner och andra psykiska åkommor? Hatar dem och vad de gör med folks själar. Snart kommer inte någon må bra längre.

Jag hatar alla de flesta i min omgivning mår så dåligt. Vill utrota allt det onda om jag kunde.
De senaste månaderna har två vänner till mig försökt ta sina liv. Och många av mina närmaste snackar om att de vill ta sina liv och snackar om döden. Det gör mig arg och äcklad. Att livet inte värkar vara mer värt än en hästskit i en dystack. Varför önskar man sitt liv? När går det så långt? Vad får folk att ta sina liv? Vad är det som gör så att döden är den enda utvägen?

Jag ska inte säga att jag själv inte upplevt dessa smärtor, för det har jag. Känner själv mig ensam, rädd och ledsen och kan få mörka tankar, men jag vill ändå fortfarande leva. Jag vill inte avsluta mitt liv som en ung 20åring som har hela livet framför sig. Efter att ha börjat gå hos en psykolog denna vecka har jag insett att jag verkligen vill försöka förändra mig själv och hela mitt liv. Och döden finns inte med i mina planer. Tragiskt att alla andra känner så bara.

Funderar på om det vore förnuftigt att bryta med allt som har med det deppiga att göra. Ta avstånd från det mörka för ett tag. Inte för att jag inte älskar de runt omkring mig, men att se dem så deppiga, att läsa om hur de vill dö varje dag gör mig inte något bättre alls. Jag behöver inte det på toppen av allt det andra. Inte när jag själv är skör och svag.

Trodde jag skulle dö i fredags. Kände paniken växa inom mig.. Trodde mitt hjärta skulle sluta slå. Var så rädd så rädd. Hela kroppen skakade, armar domnade, kände smärtor över vänster bröstkorg och det kändes som jag var "utanför min kropp". Var riktigt nära att jag ville hoppa med ambulansen in till akuten.

Imorgon börjar en ny vecka. PUSS!