Finns så mycket saker att skriva här. Jag har gjort så mycket dåliga/dumma saker genom min uppväxt. Har verkligen inte varit någon snäll flicka.

En sak jag verkligen ångrar är alla tablettöverdoser jag tagit genom åren. Mina stackars föräldrar har fått köra in mig till akuten flera gånger då jag stoppat i mig på tok för mycket saker och de har fått sett mig ligga där med dropp och slangar i armarna för många gånger.

Deras ögon och ledsna/besvikna/arga ansiktsuttryck de haft när de fått reda på mina överdoser.

Tror inte att jag ville dö egentligen. Mer bara.... komma bort ifrån situationen som var. Nu var det ett bra dag sedan det hände sist. Tur är nog det. Senaste gången var i början utav detta året.

Och egentligen ska jag nog känna mig lycklig också, som lever idag. Glad och tacksam för att min kropp lyckats klara av alla dessa saker jag utsatt den för. För i mitt tillstånd jag var i då ska man egenligen inte klara av att få i sig så mycket. Jag menar, jag pressade förfan i mig ett helt alvedonpaket. Förvånad över att jag inte fick grova leverskador av det. Så tack gud för att jag lever. Amen.

Jag har ingen direkt bästis. Har aldrig haft heller för den delen.

Kan berätta om några vänner som betyder extra mycket för mig istället.

Alexandra - En barndomsvän som jag känt sedan jag var sju. Vi har gått i samma klass genom hela grundskolan och alltid stått varandra nära. Men sedan kom gymnasiet och vi splittrades upp under några år. Det var inte fösrns nu i våras vi tog upp kontakten med varandra och började umgås igen. Fast jag kan inte direkt påstå att det första mötet var något vidare bra. Vi sågs på mando då, i våras då jag låg på heldygnsvården sittandes i en rullstol och när vi sågs föll både hon och jag i tårar. Jag för att jag hade saknat henne så otroligt mycket och det kändes så skönt att se någon från "livet därhemma" och hon för samma sak plus att hon grät för jag var så himla smal och utmärglad. Stackare. Hon ska aldrig behöva se mig så igen.

Hon tog mig ut på några utav mina första permissioner och de minns jag med glädje. Hur vi åkte in till stan och gick på bio. Eller ja, gick och gick. Rullen var ju med såklart. Men kul var det iallafall. Hon får mig att må bra och känna mig trygg. Får mig att bli en bättre människa. Älskar dig Alex!

Jennifer är en annan fin vän jag har. Henne har jag inte alls lärt känna lika länge och vi träffades genom internet från början. Hon betyder så mycket för mig. Är min ängel och mitt allt. Får så mycket stöttning/peppning från den tjejen och i hennes sällskap känns allting möjligt. Känner mig så älskar när jag är med henne.

Hon har tyvärr haft(och har fortfarande)det rätt tungt men jag vet att jag alltid kommer finnas där för henne. Stötta henne i allt. Vi har inte fått möjligheten att träffas så ofta och det är synd. Vill träffa henne mer.

Haha! Den här rubriken gillar jag verkligen.

Älskar att fota mig själv och hade jag en egen kamera skulle jag springa runt och fota med den jämt. Kunde inte välja en bild så ni får tre   .

Om jag har förändrats någonting de senaste åren? Jag vet inte. Det får ni bedömma själva. Kanske lite från första bilden men på de andra är jag ändå mig ganska lik va? Förutom att jag har sjukt långt hår då. Nu är det kort :( .

Ser jag äldre ut då? Haha.

Så är även den här dagen avklarad. Jag hade prov imorse om judendomen. Ett prov som jag har pluggat skiten ur mig under två veckor för att lyckas med. Jag drömde t.o.m om att jag var jude inatt, haha. Då har man pluggat alldeles för mycket. Men som det var skönt att äntligen få göra det idag. Och jag tror det gick ganska bra. Jag hoppas så. Vill gärna inte sätta upp för höga förväntningar för då vet jag med säkerhet att jag kommer bli besviken.

När provet var avklarat begav jag mig in till stora staden med två trevliga tjejer, Angelica och Mikaela. Vi strosade runt en stund för att sedan sätta oss ner på en glassbar. Var längesedan jag såg så mycket smaker men efter en stunds funderande tog jag kulglass med smakerna strawberry cheescake samt de två udda juliga smakerna pepparkaka och marsipan. Det var något nytt för mina smaklökar. Haha.

Efterråt julshoppade vi och jag hittade två prefekta saker till mina syskon. Vad det är kan jag tyvärr inte skriva. Det vet bara Angelica och Mikaela än så länge.

Som jag älskar min skola. Har sagt det många gånger men säger det igen. Den är bara så bäst ibland. Vi får göra så mycket roliga och udda saker.

Imorse var djurparkshalvan på skolans hunddagis för att lära oss lite om hur man undersöker hundarna plus hur man lägger tassbandage på dem.

Har om jag ska vara ärlig alltid varit lite rädd för just hundar under hela min uppväxt. Kanske kan bero på att jag blev biten av farmors hund när jag var liten. Iallafall så har jag en grymt stor respekt för dem och jag måste erkänna att det gjorde övningarna idag lite jobbiga. Till en början kände jag mig osäker och visste inte riktigt hur jag skulle handskas med hunden min grupp skulle arbeta med. Men det visade sig att det var typ jordens snällaste och finaste lilla hund så det gick ändå väldigt bra. Jag var en av dem i min grupp som lyckades bäst med att lägga tassbandage på hunden. Stolt eller vadå?   

Ännu en rädsla som har börjat avta lite nu. I slutet av lektionen var jag knappt rädd alls längre.

Jag vet inte ens om jag vill gifta mig. Gillar inte den där tanken på att man blir så låst. Men om jag nu skulle gifta mig tror jag inte att jag vill ha ett sånt där gigantiskt bröllop med 100 gäster utan helldre ett litet bröllop i trädgården med några få utvalda bara. De som står mig närmast.

Jag ska ha en lång vit klänning med stort släp och ha en skara små söta barn som ska gå och hålla upp släpet efter mig. Långt löshår ner till rumpan såklart.

Bröllopsresan ska gå till något varm och exotiskt ställe. Kanske Brasilien? Ett besök i regnskogen låter ju inte fel.

Men förmodligen blir det aldrig något bröllop för mig. Inte min grej som sagt.

PUSS

Det finns en plats på jorden som jag älskar mer än någonting annat. Tyvärr har jag bara besök denna plats en gång. Det är långt att ta sig dit och krångligt samt att det kostar massa pengar. Men det är verkligen jordens underbaraste ställe.

Windhoek, huvudstaden i Namiba. Var där för lite mer än ett år sedan med några klasskompisar som jag säkert berättat en massa om redan. Det var den bästa resan jag gjort. Det kanske inte var rätt tid i livet, mådde ganska dåligt i psyket när jag åkte ner dit men sakerna jag fick uppleva. Djuren. Naturen. Människorna. Dofterna. Allting var underbart! Om jag fick en förfrågan om att åka tillbaka till samma ställe någon mer gång i framtiden skulle jag inte tveka en sekund.

Kan man älska ett ställe mer? Nej

Allting kändes så mycket bättre där nere. Jag blev så deprimerad när jag kom hem därifrån. Av att komma tillbaka till vardagen igen. Och som jag och mina vänner grät på vägen hem i taxin till flygplatsen. Vet inte om jag någonsin gråtit så mycket. Grät så jag skakade och ansiktet blev alldeles rött och uppsvullet.

Kände mig fri och levande där nere. Och nästa gång när jag kommer tillbaka (för jag SKA tillbaka)ska jag leva ut allting ännu mer.

Ush vad det finns mycket att oroa sig här i världen egentligen.

Men just nu för mig är det religionsprovet på fredag som är det stora orosmomentet. Har ju inte gått skolan på heltid förut, förns nu. Och som jag har saker efter mig. Har massor att komplitera upp innan jag kan få mina slutgiltiga betyg. Och de ska jag bannemig ha. Tänker inte gå ut gymnasiet utan slutbetyg. Så det är bara till att ta tjuren vid hornen och göra det!

Så, prov på fredag om judendomen då.

Annars mår jag lite sådär. Humöret pendlar mycket upp och ner. Jag får visserligen inte lika djupa dalar som förut men humöret svänger lätt. Om det nu är en positiv eller negativ sak vet jag inte.