Jag fick jullov igår och det är underbart. Jag svävar redan runt på rosa små moln och att få ha lov i yttligare 1½ vecka till får mina mungipor att åka uppåt. Jag uppskattar verkligen att få vara ledig. Så himla mycket.

Min höst har varit jobbig. Trodde aldrig att skolan skulle få mig att må dåligt. Jag som alltid gillat skolan. Men nu har det varit annorlunda. Jag har fått kämpa mer än förut. Knappt ätit eller sovit under vissa perioder och senaste veckorna i skolan har verkligen all min energi varit slut. Jag har varit så trött och orkeslös. Gråtit för minsta lilla motgång och somnat under varje föreläsning. En klasskompis till mig nämnde faktiskt det igår innan vi skiljdes åt:
- Jag har märkt hur trött du varit den senaste tiden, hur din energi gått ner och du somnat hela tiden.

Ja energin har varit borta ganska länge. Jag har gått ner i vikt, blivit deprimerad och massa annat skit. Just därför måste jag se till att våren inte blir likadan som hösten. Just därför måste jag svälja min stolthet och be om hjälp igen.
Var förbi på mando idag och pratade med en behandlare där. Tårarna forsade ner för mina kinder men jag är också glad att jag åkte dit. Jag behöver deras stöd, råd och tips. Jag har insett det nu. Jag kan inte klara mig själv. Ensam är inte alltid starkast. Jag måste få hjälp med att lära mig handskas med motgångar bättre.
Så efter julledigheten ska jag dit igen och starta upp på nytt förhoppningsvis. Visst är jag rädd, livrädd. Hatar att vistas på den där kliniken men jag går helldre dit några få gånger än att bli riktigt livsfarligt sjuk igen och behöva BO där igen.

Ska fortsätta min kväll nu framför bingolottos uppesittarkväll. GOD JUL! <3

Haft en ledig måndag idag. Och vem spenderar jag denna måndag med om inte min finaste Angelica?
Mötte upp henne i Norrviken och vi hade en heldag hemma hos mig med mys framför tv:n och pepparkaksbak för full rulle. Det blev många skratt, mjöl över halva köket och en hel del missbildade pepparkakor(eheeh). Katterna blev brända, lejonens huvud blev snett och hästarnas svansar gick av och de ville aldrig lossna från bordet. Och pepparkaksdegen som även den ständigt fastnade på bordet. Haha. En toppendag. Tillslut fick vi iallafall våra pepparkakor.

3 dagar kvar i skolan nu. Jag ska orka hålla ut. Jag måste hålla ut. Fysikföreläsning imorgon, matte på onsdag och kemi på torsdag. Det klarar jag.

Jag har haft en ganska bra helg ändå. Försökt lagt skolan åt sidan och inte pluggat allt för mycket , och shit vad jag har mått bra utav det. Har mått så mycket bättre har jag märkt. Och på torsdag får jag jullov. SKÖNT.

Jag ska försöka bygga upp mig själv under julen igen. Bygga upp det som rasade under hösten så jag kan komma tillbaks till skolan igen efter nyår med nya krafter. Dags att börja må bra igen!
Jag har varit på resande fot hela helgen. Kvällen fre-lörd sov jag hos mina sysslingar. Vi hade det supermysigt med pepparkaksbak och slapp framför tv:n. Lördagen fortsatte med en tjejkväll hos Angelica och nu är jag äntligen här hemma igen. Galet skönt att få gå och lägga sig i sin egna säng igen.

Nu börjar julkänslan komma. Igår kom det värsta snöstormen. Vet inte om jag ska "gilla" eller "ogilla" det. Har blandade känslor.

Ska skriva på min årsresumé snart. Det har inte vart ett lika "speciellt" år som förra. Det har inte hänt lika mycket "stora" saker.
Läs den förra så länge
www.soffiproppen.bloggagratis.se/2010/12/30/

soffiproppen.bloggagratis.se/2010/12/30

Och fråga i frågestuunden!!!

Många personer med ätstörningar upplever sig själv som stora och feta. Groteska. Hatar sina kroppar.
Det var ju det som gjorde så att de från första början började dra ner på maten och banta. Jag ska inte ljuga och säga att "jag har inte varit sån" för det har jag. Jag har varit hon som hatade sin kropp mer än allting annat.
Jag ville ständigt bli smalare, hur smal jag än var. På heldygnsvården på mando vill jag fortfarande gå ner i vikt, och då var jag ändå "så pass smal" så det var fara för mitt liv och så att jag var tvungen att sitta i rullstol. Patetiskt.

Numera vill jag inte längre gå ner i vikt. Tycker att det räcker som det är. Jag vill snarare isåfall upp i vikt. Känner mig så himla liten och fel, inte alls som den 20åring jag är. Ser snarare ut som en 15 åring. Det jag mest reagerat på den senaste tiden är ansiktet. Jag har alltid enligt mig själv haft ett ganska runt ansikte. Jag har ofta hatat det. Hatat mina stora runda kinder. Men nu har de börjat försvinna och det känns inte bra det heller. Har lite olika bildexempel.

    Kolla på dessa. Så himla fina. På den enskilda bilden ser jag nästan snygg ut om jag får säga det själv. Och se på håret på den vänsta bilden. Underbart!

Ja om vi nu jämför med andra bilder. Notera ansiktet. Fyfan.
       

Är så himla sugen på att svara på frågor just nu så jag tänkte att ni skulle få ställa mig lite frågor. Om allt mellan himmel och jord. Vad ni vill och känner för så.... go for it!

Jag värkar inte kunna bli nöjd här i livet. No madder what jag gör eller vad som händer. Det räcker aldrig till. Jag kan bli så fruktansvärt arg och sur över det. Över att jag aldrig blir nöjd. Jag menar... vad är det som krävs egentligen? 'Även om jag har kul och upplever roliga saker för stunden så är det som att det inte räcker. Jag strävar ständigt efter någonting större. När och hur ska jag kunna bli helt tillfredsställd med livet? När ska jag få bort det där stora tomma mörka hålet inom mig?

Jag vet att det inte alltid har varit såhär. Jag har mått bra tidigare, och min barndom var bra. Så när började egentligen allt det här? När och vart föll jag sönder? Kan ju försöka sitta och analysera ihjäl mig själv halva natten men ändå inte komma någon vart....

Dagen har varit lugn. Har varit och jobbat och försökt plugga lite fysik(som är assvårt).
Bajs vad kallt och blåsigt det var ute idag förresten. Riktigt skitväder. Inte kul att traska hem i regn och blåst säger jag bara. Har varit ensam hemma idag och även kvällen blir själv. Resten av kvällen som är kvar kommer spenderas i soffan framför tv:n med datorn i knät. Håller på att gå igenom alla gamla kära julkalendrar som varit och just nu är det kaspar i nudådalen.

Jag känner mig riktigt nedstämd. Deppad. Ledsen. Har tårar i överflöd innanför ögonlocken. Men jag är så ruskigt trött hela tiden att jag inte ens orkar gråta mer. Är så slutkörd och trött i hela kroppen och sinnet att jag inte ens orkar vara visa att jag är ledsen.Det sägs att det syns på folk när de är ledsna. Att man kan se det ledsna i ögonen. Jag undrar om folk kan se det på mina ögon?

Veckan har varit tuff. En lång och svår mattetenta igår, svår kemilabb i fredags och allmänt tungt. Det känns så tungt för var dag som jag går kvar i skolan. Ändå vet jag någonstans långt inom mig att det vore så bra OM jag klarade detta. Det öppnar upp så många nya vägar. Orkar inte sitta och gråta i skolan heller. Vill inte att folk ska se att jag är ledsen. Då blir det bara massa frågor, frågor som jag inte i nuläget orkar svara på.

Fick reda på att en god vän till mig drabbats av cancer i fredags. Tungt. Är så ledsen för hennes skull och hoppas hon klarar sig igenom det.

Det är inte mycket kvar utav mig nu. Inte mycket kvar utav den personen som jag egentligen är. Känner mig mer död än levande för tillfället. Som ett spöke av mitt riktiga jag. Och det är hemskt.

Ångest över allt och inget.
För mycket tankar bara.