Asså nu orkar jag inte mer.
Förlåt men. Detta är droppen. I´m out of here now. Eller, så snart som möjligt hoppas jag. Never att jag stannar kvar tills mitten av april. Jag behöver inte ens detta. Det ger mig ingenting. Förutom att jag blir sur och arg.
Jag kan fan äta. MATEN är fan inte problemet ...
Så varför är jag här ? Jag kan äta. Jag är inte rädd för att äta. Får inte ångest av maten.
Enda anledningen de kan komma på är "vi vill få dig i bättre fysiskt skick" . Bajs.

Får snacka med min behandlare om det i eftermiddag.

Adios.

 

Jag har fått den stora äran att få åka hem från mando idag, yeeaah.
Behövdes verkligen. Börjar bli lite smått arg och irriterrad på vissa människor där inne. Det är jobbigt och tar på krafterna att vistas i sådana sjuka miljöer och bara få se sjukdom hela tiden. Och alla andra inlagda är ju trots allt även de väldigt störda och sjuka. Annars vore de ju inte där eller hur?
Jag försöker kämpa på och köra mitt race men samtidigt är jag skör och påverkas så lätt av de i min omgivning. Ser eller märker jag att de andra fuskar vill jag gärna "göra samma sak". Fast innerst inne vet jag att det ÄR fel.
Idag har jag varit irriterrad och sur på en viss patient som har fuskat vid varenda måltid. Det sjuka är att hon sluppit undan med de också, personalen har helt enkelt inte märkt ett dugg. Så jag var bara tvungen att berätta för en i personalen idag hur hon fuskade. De måste ju bli uppmärksamma , hallå.

Nu är jag hemma som sagt. Det är skönt men samtidigt tungt. Har en lång lista på regler vad jag "får och inte får göra" känns det som. Och jag ska äta exakt som mitt matschema säger. Får inte ens smaka någonting mer eller äta mer om jag fortfarande är hungrig. Hur stört är inte det på en skala?
Mamma har köpt hem både det ena och det andra till ikväll men jag får inte ens smaka. När jag för en gångs skull VILL smaka. Äppelkaka, choklad, popcorn, cider, vin. Jag vill smaka. ÅÅÅÅH. Dessa "regler" får mig bara att känna mig ännu mer sjuk. Hjälpte mamma med maten idag och när jag hade fixat riset och grönsakerna säger hon att nu får jag sätta mig ner, vila och ta det lugnt så jag inte överanstränger mig. Wtf maan? Hade då suttit på min häck i 1½ timme sedan efter mellis och läst. Jag går/rör fan mer på mig på mando än vad jag gjorde hemma.
SÅ sjuk är jag faktiskt inte. Kanske förut men inte nu längre. Tiden ändras och så gör människor. Jag har ändrats. Synd bara att ingen fattar....
Känner seriöst för att lägga mig ner och dö nu. Vill känna mig levande, normal. Inte dödligt sjuk.

 

Ska försöka berätta så mycket det går.
Här är det som sagt vård dygnet runt som gäller, dvs att man även övernattar på kliniken. Det finns personal tillgänglig alla timmar om dygnet, även på natten då man sover är det folk som går och kollar till en.

Det finns ett slags veckoschema där det står om de olika aktiviteterna som händer under veckan. Det är olika saker olika dagar i veckan. Ex så är verkstaden öppen (som det ser ut nu) måndagar, onsdagar och fredagar och på tisdagar och torsdagar har man avslappning och patientforum (då man sitter i grupper och snackar om olika slags teman. Typ gruppterapi). Man har inte direkt något enskilt terapitillfälle då mando anser att man inte behöver psykisk hjälp utan att en ätstörning botas enbart genom att man äter regelbundet under en längre tid och går upp i vikt.

Annars om dagarna är det ganska dött. Man kan se på tv, spela playstation, läsa , spela spel , lägga pussel, vara inne på datorn osv. Lugna aktiviteter med andra ord. Man får helst inte resa på sig alls om det inte är nödvändigt och man behöver gå på toaletten eller något i den stilen. Går man mer får man frågan; vart är du på väg? sitt ner !
Det är alltså inga aktiva aktiviteter om dagarna som daglig promenad eller så.
En gång i veckan, oftast torsdagar, går man till biblioteket och lånar böcker/filmer.

Sedan är det de gamla vanliga hedliga. Äta, och vila. 6 mål om dagen.
Frukost; 08.00
Mellanmål ; 10.00
Lunch; 12.00
Mellanmål; 15.00
Middag; 18.00
Kvällsmål; 20.30

Klockan 23.00 ska det vara släkt på kvällarna och man väcks vid 07.00

Om man får ha rullstol eller ej beror på flera faktorer.
Antingen har man väldigt låg puls/blodtryck och få därför sitta i rullstol,
eller så väger man helt enkelt för lite och har för lågt bmi,
eller så har man för hög aktivitet och de sätter en i rullstol för att bryta aktiviteten.

Allt detta suger såklart. Men man är ju på heldygnsvård för att man helt enkelt måste det. Minimumtiden man är här är 3 veckor. Det är det minsta man måste stanna. Sedan maxtiden beror på hur bra det går för en i behandlingen samt vilket skick man var i då man kom.

More questions? Just ask...

Det har gått runt 3 veckor nu. Och jag börjar få smått panik. Jag gör det jag ska. Äter det jag ska äta. Tar det lugnt. Jag försöker verkligen. Men samtidigt mår jag inte riktigt bra. En extrem oroskänsla har börjat växa i mitt bröst. Känner hur paniken flödar. Vill bara springa bort ifrån mig själv. Försvinna. Inte dö, men bara försvinna bort för ett tag.
Haft jobbiga dagar. De senaste 2 dagarna har jag känt mig så tom. Inte glad, inte ledsen. Bara tom. Känslolös.

Men..... försöker peppa mig själv och köra vidare....

<3

Har inte orkar blogga. Har varit ganska ledsen. Behandlingen går visserligen framåt. Jag äter bra och går upp i vikt men det är samtidigt jobbigt med alla förändringar. Jobbigt att acceptera att kroppen förändras, att jag lägger på mig vikt. Jag vet att det är ett måste men det är ändå jobbigt. Jag känner mig normalstor nu så hur kommer jag inte se ut om 6 veckor? Orkar inte ens fokusera på det nu.

Det har kommit nya patienter hit. En tjej är speciellt jobbig att se på just nu. Så himla liten, ynklig och, ja helt död. Blir alldeles gråtfärdig av att se henne. Hon är en spegelbild av hur jag själv var för 2 år sedan och det gör ont i mig att se henne och minnas allt det jobbiga. Jag vill inte minnas de smärtsamma minnena. Vill bara glömma.

2 veckor här nu. Tungt. Men jag har iallafall gjort allt rätt denna gång, till skillnad från förut då jag alltid fuskat. Så lite förtroende har jag fått iallafall.

Igårkväll färgade jag mitt hår. Jag och en annan tjej här körde spa-kväll. Det var kul. Fick man lite annat att tänka på.

Nu måste jag vila. Chiao.

Skulle bara hälsa er godmorgon, så GOODMORGON!
Blev inatt av med min öppna toalett, dvs. nu kan jag gå på toan själv utan att någon behöver stå utanför och kika in på mig, yes. Var tvungen att fira lite för mig själv inatt i sängen. Känns som jag svävar på rosa moln nu. Galet hur man kan uppskatta något så litet så mycket. Haha. Men det gör jag.
En sak jag dock hatar är att de fått för sig att ha bordsplacering här på avdelningen. Wtf liksom!? Är vi dagisbarn eller?
Räcker det inte med att man har namn på sin värmejacka? Tydligen inte. Jag döör. Får liksom inte bestämma vem man ska sätta sig bredvid då vi äter.  Jag har två personer här inne jag känner mig bekväm med. Som det faktiskt GÅR att snacka med. Då är det klart jag vill sitta bredvid dem när vi äter så vi kan vara sociala och prata. Nu sitter jag liksom vid ett bord med två tjejer som inte snackar alls. Astråkiga. Jag hatar att bara sitta tyst och käka, när ingen säger ett enda ord. Så himla jobbig och pressad stämning det blir då. Så dött.

Fick förresten reda på att rullstolen tagits bort idag ... JAG ÄR VÄRLDENS LYCKLIGASTE!!  

Det har redan gått en vecka nu, och jag lever fortfarande.
Det känns jobbigt ibland och tiden går ibland långsamt vilket får mig att bli galen. Känns som jag sett allt som går att se på tv redan och böcker orkar jag inte läsa ännu. Vill så himla gärna hitta på något mer aktivt men kan inte direkt göra det.

Jag åker fortfarande rullstol och det suger. Men samtidigt försöker jag göra allt jag kan för att bli av med stolen. Försöker hålla mig still och äter det jag ska.

Fick höja mitt matschema idag. Lite panik och ångestkänslor men samtidigt vet jag ju att det är det som är bäst för mig. Jag måste framåt. Och det lustiga är att det gick fan ganska bra ändå. Okej att jag blev typ supermätt men den mättnaden la sig efter en stund. Och jag känner mig inte lika raslös idag som tidigare dagar. Huh!
Men jag är ändå ledsen på att behöva ha det såhär och vara såhär handikappad. Jag orkar inte vara trevlig och shysst mot alla längre. Orkar inte le åt dem som skjutsar mig runt i den där stolen. Snart borde jag faaan vara ur den. Som jag kämpar på.

Vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa!

KRAM

Tårarna rinner. Jag känner mig så missförstådd och ensam. Jag finns inte. Det är ingen som ser mig eller mina behov. Ingen som lyssnar när jag ligger här och skriker. Ingen som hör mina ord eller ser tårarna som rinner ner för mitt ansikte. Jag försöker så gott jag kan,men får ingen uppkattning eller ens höra en endaste liten positiv kommentar. Bara det skulle göra så mycket. Att få höra "bra gjort Sofie" skulle förändra så mycket.

För det är inte skitenkelt för mig heller. Jag kanske inte visar det lika tydligt som alla andra. Jag kanske inte är den som lägger mig ner och skriker utav ångest eller som inte äter upp min mat men jag kan må dåligt ändå.

Vill inte ha rullstolen mer. Fan vad det suger. Men jag har verkligen gjort allt jag kan nu så jag hoppas de tar bort den om MAX två veckor. Det är det dom sa till mig iallafall.
Vill inte behöva ha öppen toalett längre.

Nu ska jag .... försöka liva upp stämningen här och sätta på singstar. Bye!