Skulle bara hälsa er godmorgon, så GOODMORGON!
Blev inatt av med min öppna toalett, dvs. nu kan jag gå på toan själv utan att någon behöver stå utanför och kika in på mig, yes. Var tvungen att fira lite för mig själv inatt i sängen. Känns som jag svävar på rosa moln nu. Galet hur man kan uppskatta något så litet så mycket. Haha. Men det gör jag.
En sak jag dock hatar är att de fått för sig att ha bordsplacering här på avdelningen. Wtf liksom!? Är vi dagisbarn eller?
Räcker det inte med att man har namn på sin värmejacka? Tydligen inte. Jag döör. Får liksom inte bestämma vem man ska sätta sig bredvid då vi äter.  Jag har två personer här inne jag känner mig bekväm med. Som det faktiskt GÅR att snacka med. Då är det klart jag vill sitta bredvid dem när vi äter så vi kan vara sociala och prata. Nu sitter jag liksom vid ett bord med två tjejer som inte snackar alls. Astråkiga. Jag hatar att bara sitta tyst och käka, när ingen säger ett enda ord. Så himla jobbig och pressad stämning det blir då. Så dött.

Fick förresten reda på att rullstolen tagits bort idag ... JAG ÄR VÄRLDENS LYCKLIGASTE!!  

Det har redan gått en vecka nu, och jag lever fortfarande.
Det känns jobbigt ibland och tiden går ibland långsamt vilket får mig att bli galen. Känns som jag sett allt som går att se på tv redan och böcker orkar jag inte läsa ännu. Vill så himla gärna hitta på något mer aktivt men kan inte direkt göra det.

Jag åker fortfarande rullstol och det suger. Men samtidigt försöker jag göra allt jag kan för att bli av med stolen. Försöker hålla mig still och äter det jag ska.

Fick höja mitt matschema idag. Lite panik och ångestkänslor men samtidigt vet jag ju att det är det som är bäst för mig. Jag måste framåt. Och det lustiga är att det gick fan ganska bra ändå. Okej att jag blev typ supermätt men den mättnaden la sig efter en stund. Och jag känner mig inte lika raslös idag som tidigare dagar. Huh!
Men jag är ändå ledsen på att behöva ha det såhär och vara såhär handikappad. Jag orkar inte vara trevlig och shysst mot alla längre. Orkar inte le åt dem som skjutsar mig runt i den där stolen. Snart borde jag faaan vara ur den. Som jag kämpar på.

Vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa!

KRAM

Tårarna rinner. Jag känner mig så missförstådd och ensam. Jag finns inte. Det är ingen som ser mig eller mina behov. Ingen som lyssnar när jag ligger här och skriker. Ingen som hör mina ord eller ser tårarna som rinner ner för mitt ansikte. Jag försöker så gott jag kan,men får ingen uppkattning eller ens höra en endaste liten positiv kommentar. Bara det skulle göra så mycket. Att få höra "bra gjort Sofie" skulle förändra så mycket.

För det är inte skitenkelt för mig heller. Jag kanske inte visar det lika tydligt som alla andra. Jag kanske inte är den som lägger mig ner och skriker utav ångest eller som inte äter upp min mat men jag kan må dåligt ändå.

Vill inte ha rullstolen mer. Fan vad det suger. Men jag har verkligen gjort allt jag kan nu så jag hoppas de tar bort den om MAX två veckor. Det är det dom sa till mig iallafall.
Vill inte behöva ha öppen toalett längre.

Nu ska jag .... försöka liva upp stämningen här och sätta på singstar. Bye!

Asså seriöst. Jag ska försöka inte klaga eller bli sur. Men sur blir jag.
Jag måste ju ha rullstol nu första veckan. Vilket suger skit, åter igen.
Man blir så handikappad på något sätt. Allt jag vill måste jag be om, alla platser jag tar mig till måste jag be om. *

Jag menar. Jag äter ändå bra just nu. Jag kan börja sist och bli klar bland de första. Ätantet är liksom inte det jobbiga. MEN eftersom jag har rullstol måste jag sitta och vänta in personalen när jag ätit klart så att någon utav de ska få rulla ut mig från matsalen. Blir bara så jävla sur. När jag ätit klart borde jag fan få lämna matsalen. Det är det man ska göra när man är klar egentligen men JAG måste sitta och vänta.
Damp.

Och igår åt jag upp först av alla (innan personalen med)men var tvungen att sitta och vänta in dem tills de var klara innan jag fick lämna matsalen. Vill bara skrika, gråta och slänga saker omkring mig. Så mycket ilska.

Idag kommer dock Angelica hit. Sweety! Hon har fått tillåtelse att stanna här över mellis och äta med mig så vi får några extra timmar tillsammans.

Om jag överlever denna helg är jag fan awsome.

Okej, detta suger. Tråkheten suger. Men på något sätt får jag ändå dagarna att gå, lustigt nog.
Börjar få tillbaka lite krafter igen men är fortfarande så himla trött. Vill plugga som en dåre men samtidigt kommer jag inte kunna fokusera på att plugga. Ush, delade tankar. Ska iallafall ta det lugnt denna vecka och kanske börja lite smått nästa vecka.

Legat och kollat på tv3 play idag och "livet blir bättre". Satt fan och asbölade . Det programmet berör mer än man tror. Speciellt när det handlar om ett ämne som man själv är bekant med. Denna gång pratade Sanna Bråding om alla sina missbruk och jag kände igen mig i vartenda ord. Det gjorde så ont i bröstet men samtidigt hade hon så jävla rätt.
Kunde hon vända sina motgångar till framgång kan fan jag det också.

Ni måste seriöst se programmet. Klart sevärt!

Hmmjaa det händer inte så mycket här om dagarna direkt. Håller på att gå bananas. Men jag har skött mig exeplariskt då det kommer till mat och vila och på något sjukt sätt har min kropp anpassat sig väldigt bra till allt detta. Trodde absolut inte det skulle gå såhär snabbt men det har det gjort. Känner mig som en stor jättesvamp som bara suger i sig all näring den får i sig. Seriöst jag kan käka ganska mkt och 20 minuter efter måltider vara vrålhungrig igen. Wierd huh!?
Känns ändå skönt att inte vara konstant proppmätt hela tiden. Men hur ser mina dagar ut då?
Ja, det händer ju som sagt inte så mycket(det märks nu när jag bloggar. haha). Använder datorn extremt mycket. När orken är tillbaka ska jag även satsa på att läsa lite matte/kemi/fysik så inte all min kunskap försvinner.

Annars har jag förövrigt ätit kyckling idag med jordens mest osmakliga sås(intresseklubben antecknar). .
Min kropp och jag är ovänner just nu och den vill inte riktigt samarbeta alla gånger . Armar och ben krampar och magen gör konstant ont.. Men, shit happens.

Jaha. Så var jag tvungen att åka rullstol nu också. Det suger rätt hårt men bara jag tar det lugnt så kommer jag komma ur det ganska snabbt denna gång. Men det är klart man känner sig som en idiot när man sitter i den. Känner mig ju inte attraktiv någonstans direkt. Men det är ändå en annan slags motivation i mig denna gång. Det känner jag. Och jag är för trött för att ens orka aktivera mig och springa runt nu ändå. Lika bra att jag sitter stilla här då. Haha. Som att jag kan göra någonting annat?
Idag är det alla hjärtans dag som folk säkert inte har missat. Jag har visserligen inte kille att dela denna dag med men ikväll kommer två fina och underbara vänner, Angelica och Josefine. Ska fan krama ihjäl dem.

Har fått ett matschema som känns ASstort men jag har lovat att göra mitt bästa denna gång. Dvs äta upp och inte slänga. Fan ta mig om jag fuskar och gömmer undan maten nu. Fast... känslan är ju jobbig när magsäcken spänner och man känner att man ska sprängas vilken sekund som helst. Tought shit.

Anyway. Ha en fin alla <3 s dag. puss

Hey you guys, you guessed right. I´m back at mando. Och det känns faktiskt bra! Känner mig lugn och lättad på något sätt. För nu vet jag att jag bara helt enkelt får lov att släppa allt annat runt omkring mig för ett tag.
Även fast jag inte helt lyckats släppa oron inför skolan så börjar den minska lite. Jag menar, kan ju inte göra så mycket i det läge jag är i nu ändå när varken kropp eller själ riktigt orkar. Nu måste jag först fokusera på att bygga på hälsan lite mer. Sedan får jag ta tag i skolan. Som tur är har jag ett gäng underbara lärare som har lovat att hjälpa mig ta upp studierna igen när jag "vilat upp mig" en tid.

Det blir mandos heldygnvård nu för mig en kortare period. Men det var ändå lite det jag har hoppats på ändå. Och denna gång med mer motivation än någonsin. Så himla redo att ge järnet och försöka lyssna på folk och ta in alla goda råd jag får. Säger inte att det kommer vara superlätt varje dag för det kommer det verkligen inte att vara. Och kvällarna där kan vara extremt tuffa ibland, speciellt då det jobbar personal som man inte kommer bra överrens med. Men jag får försöka se över det denna gång. Inte haka upp mig för mycket på småsaker. Bara komma igång och äta igen. Äta och vila. Ta igen alla krafterna jag förlorat under vintern och hösten som gått.
Vet ännu inte vilken behandlare jag kommer få, är supernervös men förhoppningsvis blir det en som jag står ut med iallafall.

Fina människor. Vad ni än gör, låt alltid er hälsa komma i första hand.