Vilken nörd jag är!
Var och köpte mina kursböcker inför skolan igår. 7 tjocka och goa böcker kom jag hem med. Spännande. Jag låter som en riktig liten plugghäst nu men "fan vad jag längtar efter att få börja jobba i böckerna".
Har redan börjat läsa lite i fysik och biologiböckerna. Känner att det är bra om jag har lite försprång och läser in mig lite redan nu. Tro mig, jag kommer behöva allt försprång jag kan få.

Nu; big brother och lite natt-snacks.

Det är augusti. Helt sjukt!
Sommaren är nästan över nu. Fast ändå är det kokhett utomhus. Jag måste säga att det här sommaren inte har blivit riktigt som jag tänkt mig. Det har varit en ganska rutten sommar faktiskt med massa sjukdom och andra små skitsaker. Så jag hoppas av hela mitt hjärta att nästa ska bli bättre. Även om det har varit lite ljusglimtar här och var.

Jag var så ledsen så ledsen i söndags. Det var en sån där helt sjukt dåligt och deppad dag och allt blev bara fel till en början. Dock så åkte jag in till stan för att träffa Angelica på eftermiddagen och det blev min räddning. Tack sweety, you made my day   .

En av de sakerna som gjorde mig mest deprimerad var alla dessa jobbansökningar som jag ständigt gör och som jag aldrig får svar på. Snart ger jag fan upp! Hur svårt ska det behöva vara att få ett extrajobb här i Stockholm? Samtidigt känns det som om vissa bara flyter in på bananskal och får varenda litet jobb de söker. FYFAN vad livet är orättvist ibland.

Kändes lite som mitt liv var över där ett tag. Som att jag aldrig kommer få någon inkomst och aldrig kommer kunna uppfylla de drömmar jag har i framtiden. Utlandsstudier, volontärresor. Goodbye.

Iallafall. Veckans planer är;

• Söka ännu fler jobb
• Åka in till stan någon dag och se pride
• Köpa studieböcker till skolstarten
• Börja läsa lite i böckerna
• Träffa en gammal barndomskompis

Snälla ni, stirra er inte allt för blinda på föregående inlägg. Det är lugnt. Jag mår redan nu efter ett par dagar bättre. Var ganska bara någonting tillfälligt? Biverkningar av medicinerna jag ätit för min hosta?

Dock är jag trött utav andra anledningar. Solen och värmen! Seröst, har vi plötsligt fått medelhavsklimat till Sverige? Jag tror det ibland. Vem behöver åka utomlands en dag som denna?  Samtidigt kan jag faktiskt ibland längta efter en lite svalare dag. Man tappar ju liksom lusten för allt i den här värmen. Orkar inte äta eller göra någonting och man blir tillslut bara liggandes där, flämtandes i värmen.
Lillkisses håller även hon på att få värmeslag tror jag. Sötnosen ligger bara ner och flämtar och orkar inte alls vara ute och springa som hon annars gör.

Ikväll blir det filmkväll med hela 3 bra filmer på tv:n.

PUSS!

Seröst. Ibland kan jag bli så jävla rädd. Livrädd.
Ibland reagerar min kropp så konstigt och jag har ingen aning om varför den gör som den gör.

För det första är jag alltid, och då menar jag alltid kissnödig(heh, kanske privat ämne men det är min blogg). Det kanske inte låter så jobbigt men det är det. Tänk er att aldrig kunna gå 100 meter utanför huset utan att bli kissnödig och behöva söka upp en toalett. När jag åker in till stan för att göra ärenden, hänga med vänner osv får jag verkligen kämpa med det. Hålla god min och försöka hålla ut(om det inte finns en toalett i närheten). Det jobbiga med det är att om jag är utan toalett för länge blir jag tillslut alldeles yr och svimmfärdig och får kramper i magen. En gång höll jag på att säcka ihop ute på stan för att jag inte hittade en toalett.
Det spelar även ingen roll hur mycket vätska jag får i mig under dagen utan jag är minst lika kissnödig ändå. Jobbigt nu på sommaren när det är varmt och man faktiskt måste dricka mycket. Då blir bara problemen såklart ännu värre.

Sedan så har jag på senare tid börjat få ont i vänster bröstkorg. En fruktansvärd smärta som sitter i riktigt länge när den väl kommer. Känns som knivar som skär in i bröstkorgen. Det kan uppkomma lite när som helst under dagen. Ofta vid ansträngning men ibland av minsta lilla anledning. Scary.....

Sedan så är jag alltid så trött. Jag känner ofta mig svimmfärdig och illamående om dagarna. Vad jag än gör. Ibland tilloch med när jag ligger ner och vilar. Detta har jag ingen aning om varför men det gör mig så ledsen iallafall.

Alla de här sakerna. Jag förstår inte varför?! Jag äter bättre och mer än någonsin. Jag borde vara piggare än någonsin. Ha energi så det räcker och blir över. Men de senaste dagarna har gjort mig seriöst livrädd. Vad händer med mig? Varför reagerar min kropp så konstigt? Jag har ju inte gjort något.
Inte ens när jag var som sjukast mådde jag såhär. Någonting är fel. Och jag vill veta vad.

Jag tror jag ska börja med en ny rubrik; planer för veckan. Iofs är det inte varje vecka man har planer men ändå. Det här är sista veckan på juli, hoppsan vad tiden går asså. Snart är det liksom höst, och den 25e har jag uppropp i skolan. Shit vad nervöst..

Den här veckan har jag en hel del att pyssla med. Jag ska

• Få försöka kontakta CSN och få studiebidrag
• Åka till en optiker och fika syntest för körkort
• Fixa med mitt rum i det nya huset
• Gå ut och äta med fina vänner på stan
• Söka fler jobb (känns ibland lite hopplöst med tanke på att alla ändå säger nej typ)

Idag är jag dock hemma. Var sjuk i helgen så jag är hemma och vilar idag. Tror jag fick solfrossa eller något. Obehagligt var det iallafall.

Har nyss suttit och sett på friidrott i 2 timmar. Jag och mitt kära glasspaket ensamma här hemma i soffan. Jag får ett stort smile över mina läppar när jag ser friidrott. Samtidigt känner jag hur det kryper i benen. Jag skulle så gärna själv vilja vara där och vara med. Jag har alltid älskat friidrott. Minns dagarna i grundskolan då man åkte ut till vallen och körde några dagar friidrott då man fick prova på alla de olika grenarna.
Min favorit är alla löpningsgrenar. Långdistanslöpning.

Jag var riktigt bra på det. Var en duktig löpare. Snabb och uthållig och jag brukade alltid komma bland topp-placeringarna när vi tävlade. Det som smärtar mest i hjärtat är när jag tänker på hur långt jag hade kunnat kommit. Om jag inte hade blivit sjuk. Jag tror jag hade kunnat gå långt om jag inte hade börjat svälta mig själv. Fan Sofie, varför gjorde du det? Varför?
Tänk om det hade varit jag som hade blivit den stora stjärnan? Som vann alla tävlingar.  Ibland kan man bli så förbannad på sig själv. Om jag kunde vrida tillbaks klockan....

Det känns som att det är mycket som händer just nu. Samtidigt känner jag mig ständigt så rastlös eftersom jag inte har tillräckligt med saker att göra, wtf liksom?
Jag tycker nog ändå det ska bli skönt när sommaren är över och man får kicka igång vardagen igen.

Jag fick svar nu i veckan. Jag har kommit in på Stockholms Universitet i höst. Ska läsa naturvetenskapligt basår och ta igen lite matte, kemi och fysik. Kommer bli ett tufft år men jag har gett mig tusan på att klara av det. Men jag lär ju inte få så mycket fritid i höst direkt. Det kommer bli plugg, plugg och plugg. Sedan ska jag försöka skaffa extrajobb också så jag kan tjäna ihop lite pengar inför framtiden. Det behovs. Om några år vill jag nämligen börja på denna skola
Hawaii Pacific University. Men det kostar en del tyvärr.
Imorgon ska jag iallfall besöka universitetet och kolla runt lite hur det ser ut och så. Jag är så uppspelt och förväntansfull inför hösten.

PUSS!

Vet ni, jag känner mig ofta så himla ensam. Det dumma är att jag aldrig tycks komma på varför jag känner mig så ensam. Är det bara en känsla jag får för mig eller är det verkligen så att jag är ensam. En utstött och bortglömd själ? Och isåfall varför är jag dömt till att vara det? Vad har jag gjort för fel?

Ibland känns det som att folk bara sviker och kastar skit på en. Säger att de bryr sig och finns där för en fast det bara innerst inne är en stor fet lögn. Folk säger att de tycker om en men när det kommer till kritan så vill de aldrig ses eller umgås. Kommer alltid med ursäkter eller bortförklaringar till varför de inte kan träffas. Då undrar man ju samtidigt hur de är så himla gulliga på internet och skriver långa texter och meddelanden om hur mycket de tycker om mig. Jag blir så ledsen, sårad och besviken på sådana människor. Det tråkiga är att det finns alldeles för många utav dem.

Sedan vet jag inte hur man definerar "en vän". Hur nära ska man stå en person för att få kalla sig själ den personens vän? Och är bekant samma som en vän?

Jag har nämligen alltid trott att jag varit omringad utav många vänner men nu när sanningen ska fram och när jag börjat verkligen tänka efter så har jag nog knappt några "vänner" utan mer.... bekanta. För en vän skulle alltid ställa upp på och tycka om en vad som en hände, eller hur? Inte bara när man gör de där extra speciella och bra sakerna utan även till vardags.

Så ledsamt att tänka på det här. Hur jävla ensam jag ändå är. För det känner jag mig verkligen. Och vem vet, kanske är jag dömd till att alltid vara ensam? Kanske är det mitt öde?