Härlig dag och fint väder idag. Jag har inte gjort så mycket.
Följde med mamma till köpcentret för lite handling + att vi köpte en present till min kusins student som vi ska fira i början av juni. Men shit, det är ju redan om ca 2 veckor. Tiden bara rinner iväg  . Det bästa är att hon bor en bit utanför Göteborg också så när jag ändå är där ska jag ta en dag och passa på att åka in och hälsa på Universeum   . Saknar dem enormt. Kanske pratar(och har pratat)mycket om Universeum men jösses vad det stället betyder mycket för mig. Jag hittade mitt kall i livet, mitt andrahem.

På tal om ingenting märkte jag idag att jag börjat kötta på mig lite. Märker hur jag fått större muskler, speciellt armarna är kraftigare. Jag börjar bli en riktig biff snart. Haha. Inte för att jag på något sätt klagar eller påstår att det är en dålig grej. Tvärtom så tror jag att jag gillar det. Muskulös och hälsosam, det är mitt mål. Är egentligen ganska trött på att vara liten och klen.
Minns förra sommaren då jag stod och mätte mina armar och ben dagligen. Hur jag kunde nå runt mina överarmar med fingrarna. Idag kommer jag inte ens halvvägs runt armarna. Stört egentligen, hur man kan hålla på så.

Om jag ändå hade en nytagen bild jag kunde visa er. Men det har jag inte. Har inte fotat något med kameran sedan hemkomsten från Göteborg. Men då skulle jag kunna visa er, hur damn good I look today. Fast vänta nu... har visserligen en bild ifrån Parken zoo. Så där har ni mig.

Jag är den i mitten för de som inte fattat.

Chiao amigos

Hej, kul att det finns folk som värkar vilja ha lösen. Vad glá jag blir. Men som jag också sagt så stor bloggen tillsvidare fortfarande utan lösen.

Hade en skitdag igår som började tidigt på morgonen med matteprovet ifrån helvetet.  Det var svårare än någonsin. Tror att åtminstone halva klassen satt och snyftade ner i bänken för att det var så svårt. Håller tummarna och hoppas på att bli godkänd iallafall.

Så himla fint väder ute idag förresten. Funderar start på att gå ut och ta en promenad innan jag placerar mig ute i solen och solar. Har även en liten bok att läsa ur i svenskan och ett litet mini-arbete kvar, annars är skoldelen avklarad. Och om 4 veckor tar jag studenten! Taggad tjej liksom. Som jag längtat.

Måste kila , solen väntar inte!

Underbart fin och solig dag idag. Solig dag = En glad och nöjd Sofie.

Den här dagen har gått snabbt. Hela förmiddagen har jag spenderat på Skansen eftersom jag går en kurs i skolan som heter "Djurpresentation & guidning" och som går ut på att man ska guida folk om djur.

Som sagt så guidade jag små barn idag. En klass me 23 stycken 7åringar. Jobbigt värre asså, haha. Hade inte insett förut hur mycket frågor ett gäng ungar kan ställa.Men de värkade iallafall tycka att guidningen var rolig och intressant. Jag stod och pratade om brunbjörnarna   .

Några kanske tycker att jag borde skriva oftare? Det är egentligen det jag vill också men vet inte riktigt vad jag ska skriva och berätta om. Egentligen händer det inte så mycket i mitt liv just nu. Är i skolan och kämpar på där. Försöker köra gärnet nu de här sista veckorna innan studenten. Bli klar med gymnasiet en gång för alla.

Så idag har jag mest pluggat under dagen. Efter skolan slank jag in på ett cafe, satte mig ner med en latte och matteboken i högsta hugg. Har prov nu på fredag och nervositeten är skyhög.

Ha en härlig kväll!

Så. Nu skriver jag igen. Jag har ännu inte kommit på något bra lösen till min blogg så än så länge står den öppen.
Jag vill kunna skriva av mig och låta folk ta del utav min värld och mitt liv. Kunna hjälpa och inspirera andra. Få folk att lära sig tycka om sig själva mer och förstå hur det kan gå när man inte tar hand om sig själv tillräckligt. Men vill ändå inte att mina alldra närmsta i familjen läser. Det känns inte rätt. Och bloggen är ändå lite som en dagbok. En dagbok vill man inte att vem som helst ska läsa, det är en väldigt privat grej. Visst att den är öppen på internet och vem som helst kan hitta den blablabla, men det ger samtidigt inte någon rättighet att läsa den om jag inte vill att denna person ska få läsa. Därför sätter jag snart in lösen.

Det är mycket i skolan nu och även på fritiden. Speciellt nästa vecka, vecka 20. Herregud asså! Prov, guidningar på skansen, debatter, redovisningar. Middag med klassen, bio med tjejer från klassen osv.
Hinner inte riktigt med att känna efter hur jag mår. Vissa dagar är toppen verkligen medan andra dagar suger rent ut sagt. Jag funderar ofta över vart jag står i livet idag. Beter jag mig frisk och normalt i den situationen? Gjorde jag rätt sak vid den situationen osv. Har känt mig ganska tom ibland.

Mando i tisdags. Fyfan vilka minnen!! Bara att komma dit och få se miljön där inne, väggarna och möblerna. Dofterna. Att få se de små trasiga sjuka själarna inne på heldygnsvården. Började nästan gråta.
Träffade på min gamla behandlare där faktiskt. Det var kul. Han är alltid lika underbar och jag fick jordens fetaste jättekram ifrån honom. Gossebjörnen.

För varje gång jag kommer dit inser jag också att "fan jag vill aldrig mer tillbaka till det som var då". Aldrig att jag ska in dit igen.

I söndags såg jag ett program som verkligen fick mig att tänka till och inse vikten med att ta hand om sig själv. Programet som går på TV3 hette "det blir bättre" och är ett sammarbete med rädda barnen och ska vara som ett slags stöd för alla unga som på ett eller annat sätt mår dåligt. Kända svenskar berättar om sina jobbiga uppväxter och hur de tog sig igenom jobbiga år i sina liv. De vill visa och berätta att det blir bättre.

I söndags var det den finladssvenska violinisten Linda Lampenius. Hon berättade om hur hon under hela sin uppväxt var drabbad utav ätstörningar, både anorexi, ortorexi och bullemi.

Hon berättade om vilket helvete hon hade det och sedan hur hon tog sig igenom det. Sedan i slutet av programet höll hon ett tal på en skola, om hur det blev bättre.

Mina tårar fullkomligt forsade ner för kinderna av att höra hennes tal. Kände igen så mycket med mig själv och jag blev så tagen av hennes tal. Vilken oerhört stark människa! Så fint att hon ville dela med sig av en liten bit utav sin själ och orkade berätta. All cred till henne.

Gå in och titta
Linda Lapenius - det blir bättre

<3

Känner mig inte direkt på topp nu ikväll.

Varför vet jag inte riktigt. Eller jo det vet jag, men det kan jag inte skriva ut öppet här. Ni skulle bara veta alla saker som snurrar i Sofies huvud för tillfället. Så himla många frågor, tankar och funderingar. En annan skulle få huvudvärk.

Veckan har gått fort. Måndag och tidsdag spenderades i skolan, onsdag-fredag har spenderats i Eskilstuna på parken zoo. Djurparkshalvorna gick två kurser där. Resan var väl okej i stora hela. Hade nog hoppats på mer. Hoppas alltid på för mycket, en ful ovana jag har. Hade nog trott att jag skulle fått hållt på mer med djuren. Men jag är ändå tacksam att jag fick följa med. Min klass är ändå rätt söt och fin. Vi satt uppe länge om kvällarna, spelade spel och frossade i godis, chips och läsk. Varit ute och käkat på pizzeria/kebabhak en kväll. Jag har kommit folk lite närmre än förut. Synd bara att vi snart går ut och jag nog aldrig kommer se vissa av dem igen. Det blir nog lätt så att man tappar kontakten med varandra efter skolan. Folk flyttar till nya städer för att plugga, börjar nya liv någon helt annan stans i världen.

Funderar starkt på att lösenskydda min blogg nu för jag vill kunna skriva av mig ännu mer än jag gör i nuläget. Problemet är att pappa läser min blogg. Och förneka inte, för jag vet att du gör det. Har själv sett det under din "favoriter" kategori på datorn. Vill inte att du ska läsa. Det känns inte bekvämt eller okej på något håll.

Så nu blir det lösenord. De som vill ha får kommentera.

Guu vad jag är tråkig. Förlåt folket!

Har haft påsklov och nu är skolan igång igen. Det är bara ca 1½ månad kvar tills studenten nu. Känns så sjukt konstigt, men samtidigt så kul och efterlängtat. Gissa om jag kommer vara glad den dagen? Gladare student kommer ingen kunna hitta. Det är ta mig tusan dags för mig nu. Dags att gå vidare. Efter ett extraår i skolan börjar jag tröttna lite. Jag vill gå vidare med någonting nytt. På fredag har vi möttpåtagning. Känner hur pirret i kroppen börjar komma.

Hela tiden fram tills studenten nu kommer gå så himla snabbt känner jag. Och det är massa roliga saker som händer de kommande veckorna. Massa saker i skolan, studiebesök hit och dit och massa saker på det privata planet. Fikadejter med olika folk och annat skoj. Och ibörjan av juni, innan min student, ska jag ner till Göteborg igen för att hälsa på samtliga människor på Universeum    och fira min kusin som också tar sin student då. Som sagt, en rolig tid väntar.

Orolig inför mando dock. Känner på mig att de kommer höra av sig inom en ganska snar framtid och ush jag mår illa bara av att tänka på det. Var så himla längesedan jag var i kontakt med dem nu. Det känns bara som en jobbig börda att vara där. Behöver det inte alls. Har stått på mina stadiga ben, nästan helt ensam sedan januari och det funkar. Men jag får väl iallafall ringa min behandlare och snacka ut eller något. Tror faktiskt han kommer bli rätt ledsen på mig om jag bara skulle strunta i honom sådär.

Puss på er!

Tiden rinner iväg så snabbt.

Insåg igår helt plötsligt att det redan har gått ett år nu. Ett år sedan jag blev intagen på mandos heldygnsvård igen med en kropp som höll på att totalt kolappsa och ge upp. Urkassa blodvärden, njurar och lever som kunde gett upp i vilken sekund som helst och ett hjärta som nästan slutat slå. Ätstörningar är verkligen inte att leka med mina vänner. Fyfan vad jag har utsatt min kropp för, och mina närstående.

Jag minns tydligt hur allting var då för ett år sedan. Hur jag nästan hade gett upp hoppet. Ville gärna låtsas att jag var stark men innerst inne var jag allt annat än stark. Förstår inte hur jag orkade hålla ut de sista månaderna om jag ska vara ärlig.

   Jag har inte riktigt insett förns nu, när jag såg denna bild hemma hos min kusin, hur otroligt dålig jag blev. Synd det. Min käke brukar inte synas sådär tydligt. Var ute på långpromenad där uppe hos morfar medan de andra satt inne och åt smörgåstårta.

  Den här är ännu värre. Sitter ute och solar vid sjön hos morfar. Jag mådde så dåligt här. Inga ord kan riktigt beskriva. Så deppad och ledsen. Jag bara gick och väntade på att saker och ting skulle bli bättre, men själv gjorde jag inga som helst försök till att förbättra någonting.

Som tur är så går allting(nästan)att fixa. Det är ett år sedan det här och jag försöker lägga allt bakom mig. Det är mitt förflutna. Ska också förbli mitt förflutna. Jag har så sjukt mycket drömmar och planer framför mig och jag tänkter inte låta någon ätstörning stå i vägen för de drömmarna. Det höll på att döda mig då och jag tänker inte låta det få göra det igen.

      Jag ser lite mer liv i ögonen.

Det har tagit sin lilla tid, men jag tror jag har börjat landa här hemma nu. Jag har känt mig så tom på sista tiden. Brukar lätt bli så för mig när jag är med om väldigt bra saker. Jag fastnar lätt i den där känslan och den platsen. Exakt som jag gjorde med Namibiaresan 2009. Efter att ha kommit hem därifrån var det som om mitt huvud slutade fungera de första veckorna. Jag var fysiskt där men huvudet var någon helt annan stans och jag blev väldigt deprimerad den första tiden därhemma. Det kände som att jag inte hörde hemma. Tror jag hade det lite för bra helt enkelt. Namibia är ju svårt att återvända till men Göteborg ligger ju mycket närmare och jag ska faktiskt tillbaka redan i början av Juni.

Jag har påsklov nu och har redan massor med saker inbokade. Skojj iofs, jag är ganska rastlös utav mig och skulle aldrig kunna sitta och bara vara. Någon dag kanske men aldrig en hel vecka sådär.  Idag har jag legat ute och solat i det härliga solskenet samtidigt som jag försökt pluggat lite. Ganska misslyckat.

Imorgon ska jag träffa en underbar vän jag inte sett sedan vid nyår ungefär. Ska bli kul.

Hörs!