Varför ska det vara så många unga därute som mår så fruktansvärt dåligt?
Varför finns ätstörningar, depressioner och andra psykiska åkommor? Hatar dem och vad de gör med folks själar. Snart kommer inte någon må bra längre.

Jag hatar alla de flesta i min omgivning mår så dåligt. Vill utrota allt det onda om jag kunde.
De senaste månaderna har två vänner till mig försökt ta sina liv. Och många av mina närmaste snackar om att de vill ta sina liv och snackar om döden. Det gör mig arg och äcklad. Att livet inte värkar vara mer värt än en hästskit i en dystack. Varför önskar man sitt liv? När går det så långt? Vad får folk att ta sina liv? Vad är det som gör så att döden är den enda utvägen?

Jag ska inte säga att jag själv inte upplevt dessa smärtor, för det har jag. Känner själv mig ensam, rädd och ledsen och kan få mörka tankar, men jag vill ändå fortfarande leva. Jag vill inte avsluta mitt liv som en ung 20åring som har hela livet framför sig. Efter att ha börjat gå hos en psykolog denna vecka har jag insett att jag verkligen vill försöka förändra mig själv och hela mitt liv. Och döden finns inte med i mina planer. Tragiskt att alla andra känner så bara.

Funderar på om det vore förnuftigt att bryta med allt som har med det deppiga att göra. Ta avstånd från det mörka för ett tag. Inte för att jag inte älskar de runt omkring mig, men att se dem så deppiga, att läsa om hur de vill dö varje dag gör mig inte något bättre alls. Jag behöver inte det på toppen av allt det andra. Inte när jag själv är skör och svag.

Trodde jag skulle dö i fredags. Kände paniken växa inom mig.. Trodde mitt hjärta skulle sluta slå. Var så rädd så rädd. Hela kroppen skakade, armar domnade, kände smärtor över vänster bröstkorg och det kändes som jag var "utanför min kropp". Var riktigt nära att jag ville hoppa med ambulansen in till akuten.

Imorgon börjar en ny vecka. PUSS!