Fan i helvete vad det ska ta emot nu då. Allting går emot. Ändå står jag kvar här med fötterna på jorden. Jag vägrar ge mig. När hela världen finns där ute och väntar på mig kan jag inte ge upp. Även om det känns lockande. Även om jag är trött.
Tröttheten ja, den kan vi nämna många gånger om. Jag känner att jag har lika mycket energi i kroppen som en 85-åring för tillfället och jag blir seriöst avfådd av att gå uppför trappan i huset. Igentligen skulle jag bara vilja ligga i sängen nu och inte göra ett skit. Orkar inte byta kläder så jag går runt i samma flera dagar innan jag samlar ihop tillräckligt med kraft för att fysiskt orka byta kläder. Fan vad det låter hemskt.

Ni som säger att ni vill gå ner i vikt? Blir galen på er. Fyfan vad jag ogillar er just nu. Förlåt men det är absolut ingenting man ska sträva efter. Vem sa att man blev glad och fick kickar av att gå ner i vikt? Inte en djävul. Jag har nog aldrig känt mig med ledsen, ensam och vilsen som nu. Några kilon lättare visserligen men många kilon tyngre i bröstkorgen. Hatar att gå ner i vikt. Det är fan inte värt någonting någonstans. Nä, upp ska jag!

Lugnt på skolfronten denna vecka iallafall. Har fått order om att "stanna hemma och vila" Mjaaa.. lättare sagt än gjort skulle jag vilja säga, men på fredag ska jag träffa psykologen + en läkare och disskutera hur vi ska göra med allt och hur man ska kunna hjälpa mig på bästa sätt. Även mando och jag har kontakt nu igen vilket känns som en stor lättnad. Jag behöver allt stöd jag kan få, av alla nu. Även om det innbär inläggning under en period så sure. Whatever it takes