Ska försöka sätta mig ner och sammanfatta 2012.
Som vanligt så har detta år inte blivit som jag tänkt mig, men när å andra sidan blir det som man tänkt sig?
Ibland känner jag att det är ingen mening med att försöka planera sitt år för det kommer ändå inte bli som man planerar. Saker och ting kommer alltid ändras. Plötsliga saker som man inte räknat med kommer ske. Bäst att inte försöka planera så mycket utan låta saker komma som de kommer.

Januari

Det var en sån hemsk månad och jag mådde skit. Pluggade fortfarande på Stockholms Universitet vid det tillfället och slet som ett djur för att försöka klara mina kurser. Skolan tog upp all min vakna tid och jag kunde inte tillåta mig att vila förns skolarbetet var klart. Jag hade verkligen noll energi och lust för någonting. Hade tappat livslusten helt och varken åt eller sov. Jag hade tappat en del i vikt och börjat få "dumma" tankar om att svälta mig igen. Och det gjorde jag. Började gå hos en psykolog och vid ett möte hos henne rasad jag ihop mitt på golvet och fördes till sjukhus med dåliga kaliumvärden.
Mina föräldrar blev rasande och jag tvingades uppsöka min behandlare på mando igen. Han blev arg, besviken och ledsen för att jag inte hade vänt mig till honom tidigre. Jag var enligt honom i så pass dåligt läge så jag behövde heldygnsvård. Han tyckte egentligen jag hade varit på mando allt för länge men gav mig till sist ett allternativ och det var att än en gång genomgå deras heldygnsvård under en viss tid men sedan avsluta min vård på mando.

Februari
Som sagt. Blev inlagd på heldygsvården. Fast det gick ändå helt okej . Jag lyckades ta mig igenom min tid där utan allt för mycket fusk. Jag var så trött och ledsen i allmänhet att det inte fanns energi kvar till att fuska, gömma mat eller träna. Första tiden spenderade jag i rullstol. Hur tuffa dagarna än var därinne så tog jag mig igenom dem. Jag började sakta men säkert äta bra igen.

Mars
Jag var fortfarande kvar på mando. I början av månaden gjorde jag det fruktansvärt dumma beslutet att överdosera tabletter.  Jag blev så ledsen och arg på mig själv efterråt då jag trodde jag var "klar" med de där dumheterna men tydligen var jag inte det. Dock hade jag en himla tur som fick vård för det i tid för min lever hade precis börjat visa på leverskador. Jag ska nog tacka min skyddsängel i himlen för det.

Jag började vara hemma mer ifrån mando, över helgerna och vissa dagar och det gick rätt bra. Var även ute och fikade med vänner igen.

April
Då var helt plötsligt min tid under mandos vård slut och jag blev utslängd skulle man kunna säga. Fick inte ens gå i dagvården utan fick bara helt enkelt sluta. Det kom lite som en chock för mig(även fast min gamla behandlare sa det i januari)och jag kände inte alls att jag var "helt redo" att sluta bara sådär. Men sluta var jag tvungen att göra ändå.

Jag var livrädd rent ut sagt. I samband med detta var jag med om ett våldtäcksförsök. Jag mådde så dåligt, kände mig mer ensam än någonsin och kände inte att det fanns någon i hela världen jag kunde prata med. Jag blev deprimerad igen och drog ner på maten extremt. Minns knappt att jag åt en enda "ordentlig" måltid under april månad. Tappade såklart alla kilon jag hade gått upp på heldygnsvården.

Maj
Forfarande i chock efter övergreppet men försökte hitta på små roliga saker och träffa vänner. Märkte hur mycket vikt  jag hade tappat men blev inte glad över det som tidigare utan snarare ledsen att jag "slängt" bort all min tid på heldygnsvården. Kände mig så otroligt äcklad över mig själv och grät flera timmar framför spegeln då jag såg mitt magra  utseende. Försökte lägga på mig vikt igen genom att äta onyttiga saker dagligen. Massa fika,glass och godis. Denna månaden tentade jag även av kemi A i skolan.