Angelica

25 maj 2013 21:29

Sofie, visst är det skitjobbigt att gå upp i vikt. men du vet ju också att det är dit du ska. till en normal kropp, en kvinnlig kropp. förlåt om jag skrämmer dig nu, men du är snart 22 år. du ska inte ha en lika liten kropp som ett barn även om det kanske är det du vill.

Det är kanske också nu det är dags att börja kämpa på riktigt. inte bara låtsaskämpa. bli inte arg eller ledsen om jag låter hård för av erfarenhet vet jag att man måste vara hård mot ätstörningen. hursomhelst så är det när man gått upp en hel del i vikt som den riktiga kampen börjar, acceptansen för sin egna kropp. och att fortsätta gå framåt, äta och leva trots att motivationen tryter för att man känner sig så stor och äcklig.

När jag var sjuk så har jag haft otroligt långa perioder av att hata allt på min kropp. men jag tog mig igenom det blev frisk från anorexin och tycker om min kropp idag och mår jättebra!

som väldigt underviktig så kämpar man inte mot sin ätstörning. man låtsas bara. det är inte förrän din kropp blir mer normal som du kämpar på riktigt. det är då den riktiga kampen börjar.

jag skriver inte detta för att vara elak eller kritisera dig utan för att få dig att öppna ögonen och se. varför fortsätta älta en vikt och en ätstörning när du kan kämpa för att bli en normal 22 åring istället.

Livet är vackert, men du måste se det för att kunna ta del av det.

jag vet att det är jättesvårt och tufft, men det går. varje gång du backar, faller tillbaka, slutar äta och går ner massa i vikt eller håller dig kvar i en ohälsosam vikt så backar du från oss. från livet och allt som en levnadsglad ung tjej kan göra.

puss och kram <3

En kämpe

26 maj 2013 07:28

Ge inte upp! Jag vet hur de känns, men snälla du testa å stanna kvar. Du har ju alltid valt anorexin. Testa å välj livet för en gångs skull. Kom igen Sophie. Du klarar det.

Emelie

26 maj 2013 10:28

Jag känner igen den där känslan Sofie, men vet du? Den försvinner med tiden, bara du tillåter dig själv att stanna här nu och inte backa tillbaka ner i sjukdomen. Jag tyckte själv att jag var alldeles för stor efter att jag gått upp i vikt, men det var ju bara för att jag jämförde mig med hur jag såg ut när jag var underviktig. Tillåt dig att stanna kvar på den här vikten nu och ge det tid. Med tiden kommer du ju att byta bilden av hur du ser ut från den underviktiga Sofie till den sunda Sofie och med lite (okej, mycket) jobb med acceptans och självkänsla och så, så kommer du att lära dig att tycka om dig själv precis som du är, oavsett vilken vikt du ligger på. Trust me, I know! Kram!

Klara

26 maj 2013 20:24

Sofie, jag vet att det suger att gå upp i vikt. och tro mig, jag förstår hur hemskt och ovant det känns med din nya kropp. Du har ju identifierat dig med din sjuka kropp så länge. Men tänk på vad du strävar efter egentligen. Är det att gå tillbaka till det trygga sjuka och bli jättemager igen eller är det att sträva mot det friska och nya och hitta nya möjligheter med livet?
Du är mer än en mager kropp och en sjukdom. Våga prova stå ut i en friskare kropp. Våga prova vara normalviktig. Jag har gått upp 17 kilo och visst känns det hemskt. Men samtidigt så var jag inte nöjd med min kropp då heller. Och jag vill inte vara sjuk resten av livet och då måste man ge viktuppgången en chans.
KÄMPA!
Kram

Maria

26 maj 2013 23:13

Angelica, det var bland det bästa jag någonsin har läst, det du skrev här! Sofie, gumman, sug åt dig vartenda ord av det hon skrev, för det var oerhört klokt!

Angelica

28 maj 2013 17:00

Åh Maria! Tack så mycket, blev jätteglad!

sara

3 juni 2013 16:32

Ge inte upp sofie!!! du verkar vara en sån himla mysig tjej som verkligen gör sitt allra bästa! ibland är livet svårt (det kan jag intyga) och ibland är ibland lite väl ofta tyvärr...Det jag ville säga är att ge inte upp! jag tror på dig. Många ggr har jag varit in på din blogg, läst lite och tänkt- Nu måste jag fan skärpa mig! och vet du? Häromdagen kom jag att tänka på ett inlägg du skrivit, om att våga ta steget och att du tog emot hjälp i form av näringsdr. Så idag tog jag steget, tack vare dig! Jag VET att det är allt annat än lätt när hot om lpt hänger runt hörnen. Men kan du inspirera andra och ge dem kraft och mod- Ja, vem vet hur mycket kraft och mod du har i dig? Jag tror att du vet. DU är stark, tvivla aldrig! <3

Sofie

4 juni 2013 20:09

vad fin du är. tack för de orden, behövde dem verkligen!

Julia

5 juni 2013 12:22

Kämpa på! Det BLIR bättre! <3