Jag har fuderat en hel del på sistone. På hur mycket skit jag enkeltligen gjort genom mina sjukdomsår.  Hur mycket jag har skadat och plågat mig själv. Hur elak jag har varit mot mig själv.

Man tänker inte alltid på det när man är mitt uppe i det , men det du gör mot dig själv kommer att slå tillbaks förr eller senare.  Jag har nu klarat mig hyffsat bra trots omständigheterna. Det hade kunnat bli bra mycket värre än vad det blev så jag antar att jag har haft en väldig tur.

Men min kropp och psyke har tagit stor skada av de senaste 11 åren med ett destruktivt leverne.
Under den senaste vecka har jag plågatas av enorma magsmärtor utan någon vidare anledning. Smärtor så jag legat ihopkrupen i soffan och skrikit.  Jag har mina teorier vad det kan röra sig om och allting är egentligen mitt fel. Jag skulle inte ha behövt ha sådär grymt ont om jag hade behandlat min kropp bra tidigare i livet.

Jag har dessutom nu i dagsläget en skada på min lever som jag aldrig kommer att kunna reparera. Det är inte livs-allvarligt men jag måste ändå passa mig och vara exktra försiktig i framtiden.

Så till alla er som fastnat i destruktiva leverne ; DET ÄR INTE VÄRT DET! Snälla försök tänka om, både en och två gånger innan. Försök föreställ er själva i framtiden och hur er kropp/psyke kan påverkas utav det ni gör. Även om det känns bra för stunden kommer det skada er i framtiden. Räkna till 100 och försök undertiden tänka; hur kommer detta påverka mig i framtiden? Måste jag verkligen göra detta nu?