Jag har många bra saker med min personlighet. Jag är social och har inte svårt för att ta kontakt med och prata med nya människor. Jag är snäll och bryr mig om människor. Jag är hjälpsam. Jag är envis och otroligt driven. MEN en dålig sak som jag är jävligt bra på är att tycka synd om sig själv. Ja, jag kan tycka så himla synd om mig själv som "aldrig lyckas få ett riktigt fast jobb eller som aldrig kommer något vart med mitt skådespeleri". Kan verkligen sätta mig ner och storböla ibland då allting känns så himla hopplöst.

Men idag insåg jag att "vafan Sofie, kom igen, ligg inte här och gråt utan se istället till att ta tag i dina problem". Om jag nu har det svårt med jobb, ja var ännu mer på då, sök ännu mer jobb än du vanligtvis gör. Och ang. skådespelandet. Var ännu mer på producenter och regissörer. Maila runt och sprid ditt cv, spela in videos på dig själv och kämpa på ÄNNU MER. Ibland räcker det inte med att man ger 100% utan man måste ge 110% istället.

Det är så mycket idéer jag har på saker och ting. Jag vill b.la skapa en youtube-kanal och börja spela in filmer/sketcher. Planerar att starta en ny blogg där jag ska testa och recensera saker. Planerar att spela in olika castings. Ja, en hel del saker. Men får jag tummen ur och påbörjar dessa projekt? NEJ! Varför? Jag för att jag ständigt har inställningen om att "det kommer nog ändå inte gå så bra så då är det bäst att skita i det". Vafan? Vilken kass inställning. SKÄRPNING som sagt!