Det värsta med kvällarna och nätterna är att man tänker så jävla mycket. Jag ligger och försöker summera min dag som varit. Det har inte riktigt varit den bästa dagen. Snarare tvärtom.
Det har varit årets första behandlingsvecka denna vecka. Idag och i tisdags har jag varit där. På den där behandlingen jag önskade att jag slapp gå igenom. Jag är så sjukt trött på att ständigt gå från behandling till behandling. När fan ska jag få må bra? När ska jag få bli frisk ? Vilken behandling kommer kunna hjälpa mig? Kommer någon behandling kunna hjälpa mig?  Eller är det meningen att jag inte ska gå någon behandling? Att jag ska klara mig på egen hand och bli frisk med tiden? Gör detta mig bara sjukare i tankarna?

 

Vet inte riktigt vad det har varit för fel på mig idag men jag har bara varit så himla ledsen. Har nästan gråtit konstant. Från det att jag kom till sjukhuset tills nu ikväll har tårarna bara sprutat och det värsta är att jag inte riktigt kan identifiera vart all den här ledsamheten kommer ifrån. Varför tårarna inte kan sluta rinna.
Vid ett tillfälle idag hos sjukgymnasten skulle man ligga på taggiga bollar, och vid ett tillfälle så kom jag åt en viss punkt på min rygg och då åter igen sprutade mina tårar. Helt omedvetet, okontrollerat. Läskigt. Jag blir fan rädd för mig själv asså. Alla dessa starka känslor. Jag är ett känslomonster just nu. Jag hatar att gråta så mycket som jag gör. Hatar att folk ska behöva se mig vara så ledsen.

 

Jag kommer låta negativ just nu, även fast det inte är meningen. Men jag känner mig så jävla tom. Så sjukt jävla tom. Jag ligger om nätterna och ser mitt "gamla jag" sagta men säkert försvinna och suddas ut. Den personen jag förut var finns snart inte längre kvar och det gör ont. Så himla ont. Jag kan inte riktigt hjälpa det men jag saknar henne. Den magra, sjuka, ynkliga lilla tjejen som ständigt åkte ut och in på akuten. Som behövde tas hand om.

Nu är jag "normal" och förväntas klara mig så jävla bra. Förväntas må bra nu och förväntas jobba, plugga eller på något annat sätt vara aktiv. Det syns inte längre på mig att min insida inte mår bra. Får så himla mycket press på mig och folk förstår inte varför jag tex inte orkar med ett heltidsjobb. Folk blir sura då jag inte alltid orkar ses. Give me a break, snälla. Om ni bara visste vilka demoner jag ständigt plågas med. Ni skulle inte vilja leva en dag i mina skor.

När jag satt i rullstol på mando brukade jag tänka att "det skulle vara hemskt att gå upp till en normal vikt men samtidigt inte må bra i huvudet" . Och det är precis så det är just nu. Min värsta mardröm blev sann. Jag har svikit mig själv?

 

Sedan så är det ju dethär med de andra patienterna. Jag blir så.himla.triggad Så sjukt triggad. Jag hatar att jag blir det. Jag vill inte bli det. Men det ända jag tänker på när jag ser de andra är "jag vill också tillbaks dit" "jag vill också bli smal igen" Jag försöker att stå emot så mycket det går, det försöker jag verkligen. Försöker gå in i mig själv och bara strunta i de runt omkring mig , men det är svårare än vad man tror.
När jag ser de andra får det mig att vilja gräva ner mig i ett hål och svälta mig i veckor.

Visst, det där med kroppen känns LITE bättre än i somras. Någon mickrodel bättre kanske, men inte mycker mer än så. Jag vill fortfarande spy på min egna spegelbild. På mina knubbiga/runda kinder och min kurviga kropp a lá utvikningsmodell. Jag vill inte ha dessa kurvor. Är inte redo eller mogen för dem. Jag försöker upprepa ett mantra inne i mitt huvud att "jag är fin som jag är" och att "utseendet inte är allt".


Ska försöka stryka ett sträck över den här skit-dagen och gå vidare imorgon. Försöka ignorera att det gör ont.


Keep beeing strong sunshines
  

Under mina långa sömnlösa nätter måste man ju underhålla sig på något sätt, right?
Jag har på senare tiden blivit lite smått besatt utav att titta på gamla big brother klipp. Ligger i min säng mitt i natten och skrattar ihjäl mig åt alla galenskaper de hittar på inne i huset och alla uppdragen de får.
Om jag är på dåligt humör så är det bara att slå på något big brother avsnitt så höjs mungiporna. Skulle själv faktiskt kunna tänka mig att vara med där - om det inte var några kameror och om det inte sändes i tv.



Just nu är jag inne på big brother 2011 och har snart betat av iallafall halva säsongen.


Asså HAHAHAHAHAH kan inte sluta garva   

På 2014.

Mitt år började helt fantastiskt med firande på Skansen med två fina vänner. Mitt roligaste nyår på många många år. Och nu har vardagen dragit igång igen. I hate it, för då betyder det att alla andra "normala" återgår till skola/jobb medan jag bara blir sittandes här hemma på mitt stora arsle. Jag vill bara skrika till alla att "jag vill också ut i livet nu, jag vill också jobba". Hatar att känna mig så onormal.

 

Roligast som skett den gångna veckan är att jag varit på husdjursmässan och jobbat för Stockholms katthem. Stället där jag verkligen känner mig som hemma. Där jag blir accepterad och älskad för den jag är.

Tillbaks till första behandlingsdagen nu igen. Men jag ska inte klaga, det är rätt skönt att få komma dit ändå och lätta sina tankar och sitt hjärta litegrann. Sedan att få träffa alla fina människor där. Har absolut ingenting negativt att säga om någon.

Dagens tårar; fick ett tråkigt besked om ett extrajobb jag hade sökt. Kände att jag blev nedslagen mot marken och sparkad på men jag ska försöka resa mig upp igen. För jag vägrar acceptera flera nej:svar.

Juli
Jag började våga mig ut lite mer. Försökte ignorera min kroppsångest och hitta på roliga saker som skulle få mig att inte tänka så mycket. Jag började jobba på Stockholms katthem som jag gjort tidigare i mitt liv och katterna där fick mitt hjärta att börja bulta igen och fick mig att börja se på en framtid igen.   
Mitt hjärta Emma kom till mig över en helg och vi hade det jättemysigt. Promenad på stan, skansenbesök och bad. Jag kunde fokusera lite på annat när hon var vid min sida. Den värsta ångesten höll sig borta då.

     

Augusti
Mitt jobb på Karolinska slutade och jag föll åter igen ner i den där gropen av meningslöshet där jag kände att jag varken hade ett liv eller en framtid. Jag är en som ständigt vill ha saker på gång och när jag inte har det kommer paniken igång.
Jag började ta kontakt med Angelica igen efter ca 1½ år ifrån henne. Jag var nervös. Skulle det kännas som förut? Var det ens möjligt att återuppta kontakt igen? Vi träffades och spenderade en heldag på Grönalund där vi såg på Rockbjörnen. Det var fantastiskt. Vi hade superkul och jag insåg hur jävla mycket jag saknat henne. Jag fick även kontakt med en stor förebild till mig, Sanna bråding.

 

September
Jag började återkomma lite till livet igen. Månaden startade med att jag åkte ner till Emma för att överraska henna på hennes födelsedag. Det var riktigt roligt och jag hoppas hon blev glad. Sedan började jag även ta  upp statistandet som jag höll på med för några år sedan. Jag insåg snabbt hur mycket jag tycker om den där underbara branschen.

Jag träffade många roliga nya människor denna månad. B.la . Jonas, en helt superhärlig kille som nu blivit en utav mina närmsta vänner. Jag gjorde mycket tv-jobb åt programmet Partaj och även lite för Hellenius Hörna.

   

Oktober
Jag fortsatte med skådespelar/statistjobben. Jag valde även här att påbörja en behandling på Capio där jag gick 2-3dagar/veckan. Jag var väldigt skeptisk till en början och kände mig inte "värd" en plats där, speciellt eftersom jag nu låg på en normalvikt. Men jag provade ändå och märkte snabbt hur bra jag tyckte att det var.

Fick i samband med detta nytt jobb, på min kompis djuraffär där jag hjälpte till ibland.

  I slutet av oktober var jag med om ett fruktansvärt trauma som än idag påverkar mig.

November
Var väldigt ledsen och nedstämd pga traumat som hänt mig. Mådde så dåligt att jag åter igen tog en överdos tabletter och hamnade på akuten. Kände mig misslyckad och äcklig. Tappade hoppet om livet, igen.

Tog en paus ifrån Capio och hade någon vecka då jag bara låg i sängen. Tack vare otroligt fina vänner som försökte få med mig på roliga saker orkade jag leva vidare. Jonas och jag började en skådespelarkurs som var hur rolig som helst och drog även med mig på diverse inspelningar hit och dit.

 

Året har varit en riktig berg och dalbana. Jag har haft väldigt mycket otur kan man säga. Men, what doesn´t kill you makes you stronger som det står högst överst på min blogg.


Januari
Jag var nyligen hemkommen från Sydafrika, min resa jag hade längtat efter så mycket men som tyvärr inte gick som jag hade tänkt mig. Jag var ledsen, kände mig besviken och tom i hela kroppen. Kände mig så misslyckad. Det värsta var att jag inte riktigt hade någon plan för den närmsta framtiden. Inget jobb som väntade eller ingen skola. Den enorma tomheten jag kände fick mig att ta till det jag kunde bäst, att svälta mig själv. Sagt och gjort. Jag satte upp målet i mitt huvud "hur länge kan jag klara mig utan att äta" och levde efter det.

Det var en väldigt tråkig och ensam månad. Och en kall månad. Min kropp frös något fruktansvärt mycket då jag inte åt. Några veckor in i januari bestämdes det att jag skulle börja på SCÄ. Fick en kontaktperson där och började gå på öppenvårds samtal som inte gjorde ett skit egentligen ärligt talat.
Efter nästan en månads fasta började min kropp åter igen säga STOPP och kaliumvärdet började skjunka rejält vilket ledde till att jag lades in på medicin över en dag.

 

Februari
Svälten fortsatte..... jag fortsatte även på SCÄ men blev besviken på dem då det enda jag erbjöds var ett fjuttigt samtal i veckan, när jag kanske egentligen vid detta tillfälle hade behövt heldygsnvård.
Jag lyckades få ett deltidsjobb på Karolinska Sjukhuset som djurvårdare med försöksdjur genom en gammal klasskompis vilket gjorde vardagen lite ljusare. Dock var jag väldigt svag i kroppen så jag kanske inte direkt gjorde ett sånt bra jobb. Det gick rätt segt för mig och jag fick ta mycket pauser.

Den 21a fyllde mamma år och jag, mamma, min syrra och mammas kille åkte till Istanbul över några dagar. Jag minns resan både som bra och dålig. Det var väldigt intressant att se alla moskeér och kyrkor och jag gillar att det var så annorlunda än i Sverige. Samtidigt som resan förde med sig mycket ångest. Jag vågde inte äta utav maten där eller prova några nya saker. Vi gick hela dagarna så jag hade verkligen behövt maten men vågade inte stoppa någonting i munnen. Tankarna om mat och rörelse fanns ständigt där.
Om kvällarna fick jag sånt enormt sug så jag började överäta turkisk yoghurt på vårat hotellrum och ångesten kickade igång direkt.

   

Mars
Det finns absolut ingenting bra med denna månad. Bara mörker. Min vikt fortsatte sjunka och jag nådde ett bmi under 13 , lägre än på länge. Jag började nog själv bli rädd här tror jag och efter ett möte på SCÄ insåg även dem att jag behövde mer hjälp än bara öppenvårdssamtal. Dock var det kö till allting, lång kö. Jag gjorde inte mycket om dagarna. Jag orkade bara jobba 2 dagar i veckan, och då halvdagar. Det svartnade ofta framför ögonen på mig, jag var helt tömd på energi. Jag tänkte bara på döden. Tänkte att "jag kommer dö snart". Var fruktansvärt deprimerad.

Började "äta" igen. Så istället för totalfasta började jag "utmana" mig själv med att äta en dag i veckan iallafall. And so i did. Problemet var bara att den dagen jag väl "fick" äta så vräkte jag i mig allt jag kom åt. Inte konstigt då kroppen gick på svält.
Behandlaren på SCÄ skickade mig på ett läkarbesök. En helt underbar läkare som berättade för mig och min mamma att "det var allvarligt nu" och att jag egentligen borde läggas in på en medicinsk klinik pga min svåra undervikt. De satte mig i kö till deras heldygnsvård. Fick även hot på mig om LPT men tack vare att mina värden i kroppen just då var helt okej behövdes inte något LPT skrivas. Tur för mig.

 

April
Även denna månad var katastrof.
Jag blev så jävla rädd när läkaren hade berättat för mig och mamma om tvångsvården så jag bestämde mig för att "börja äta lite mer". Dock kunde jag inte sluta när jag väl hade börjat äta vilket gjorde mig livrädd. Jag har alltid kunnat "stoppa" mig själv förut men nu gick det inte. När jag väl åt så vräkte jag i mig mat vilket gjorde mig ännu mer rädd för att börja äta.
Jag utökade nu mina "ät" dagar till tre dagar i veckan istället för en, och dessa tre dagar åt jag extremt mycket. Det ökade intaget av mat bidrog till att jag började gå upp i vikt. Jag fick ångest och panik då jag märkte det. Allting gick så himla fort. Det var som att jag gick och la mig och vaknade upp dagen efter i en helt ny kropp. Jag gick kanske snabbt upp 10kg på två veckor och när jag hade insett det blev jag så ledsen att jag tog en överdos av tabletter och hamnade på sjukhus.


Maj
Jag fick komma till en psykiatrisk klinik efter min överdos. Blev kvar några dagar och lyckades sedan skriva ut mig själv. När jag kom hem därifrån eskalerade min hetsätningar. Jag blev sjukskriven från jobbet 3 veckor och hetsåt varje dag. Den här perioden var fruktansvärd. Jag åt och åt tills jag var så mätt så jag inte kunde stå upprätt. Jag fortsatte äta tills jag började spy och sedan somnade. När jag vaknade några timmar senare fortsatte det likadant. Äta, spy, sova, äta , spy , sova. Jag gick upp yttligare 15kg. Nådde normalvikt och det kändes hemskt. Värre än värst. Kände mig så äcklad över mig själv och vågade knappt lämna huset.

SCÄ skrev ut mig då det fick reda på min överdos. De tyckte att jag var "för ledsen" för att få vård hos dem. Eh!?!

Juni
Mycket kroppsångest under denna månad.
Det hände inte så mycket alls. Jag fortsatte jobba mina nu 3 dagar på Karolinska men annars var jag väldigt osocial.

Är hos kusinerna nu, i Gbg. Har varit här ett tag nu och innan dess har dagarna spenderats hos mammas killes föräldrar. Jag var från början spänd och glad för att få åka iväg och fira jul borta. Men nu med facit i handen så hade det varit lugnare och skänare att få vara hemma. För det blir en helt annan anstängning att vara borta hos andra (även om det är släktingar). Man känner sig inte lika hemma och allting blir jobbigare. Det blir jobbigare att handskas med problem och blir man ledsen kan man inte gå undan och gråta på samma sätt som hemma.

Jag känner mig också alltid så "i vägen" när jag är här. Som att jag inte tillhör resten utav släkten. Som att jag helt enkelt inte passar in. Passar jag någonsin in någonstans? De andra har kul och trivs i varandras sällskap men inte jag.

Har ingen fin bild eller något att lägga ut, sorry. Men när jag kommer hem ska jag fortsätta skriva på "historian" samt göra en sammanfattning utav 2013 som varit ett väldigt revolutionerande år på flera sätt.


  

Dagen före den stora dagen. Den man alltid längtade till som barn. Nu är det väl inte lika stor grej längre.
Firade dessutom "mini jul" för två dagar sedan med paketöppning, julbord och hela köret så morgondagen blir nog inte så stor. Är dessutom redan trött på julbord, haha. Hur ska den här veckan gå? Efter veckans slut kommer jag inte ens vilja se en prinskorv, sillbitar eller vörtbröd.

Min dag har rullat på ovanligt snabbt. Dagen började med ett besök hos psykologen as usual. Det sades inte så mycket vettiga saker alls ärligt talat. Bara bita ihop och se glad ut. Eller något..
Sedan var jag förbi och lämnade ett litet brev till min behandlare. Haha asså jag och brev. Jag blev typ känd som "hon som skriver brev till alla" på gymnasiet. Men jag älskar det. Älskar att skriva små uppmuntrande brev till folk. Det blir alla glada över.
 

Eftermiddagen har spenderats med två fina vänner. Jag är seriöst så jäkla tacksam över att jag ens har någon vän över huvud taget. Jag är liksom inte vad vid det. Jag var ju hon den där ensamma utan vänner, och nu plötsligt har jag vänner. Tror jag. Hoppas jag.

  Nu laddar jag ändå upp inför julafton med bingolottos uppesittarkväll som tusentals andra människor här i vårt avlånga land.

   

Hola!

Jag försöker att inte skriva allt för mycket om min sjukdom just nu eftersom jag inte vill skapa någon dålig stämning här. Det finns inte heller så mycket att säga. Inga direkt stora nyheter. Jag går kvar i min nuvarande behandling och lär göra det ett tag fram in på nästa år. Och jag måste även börja inse att det faktiskt finns ett liv utanför alla behandlingar också. Det kommer att ta slut en vacker dag. Jag kommer så småning om skrivas ut och måste facea det normala oskyddande livet utanför sjukhus och behandlare som står vid ens sida. Jag måste lära mig att klara mig på egen hand. För helt ärligt, vem vill egentligen leva ett liv där man ständigt åker in och ut på sjukhus, ständigt går i behandling eller ständigt behöver uppsyn av en behandlare/läkare/psykolog. Det är inte det livet går ut på.

Jag har däremot skaffat stöd i form utav en mentor från föreningen Frisk & Fri.
www.friskfri.se .
En person att ses och prata med. Inte en som ska vara skyldig över min behandling utan mer en vän som kan stötta.  En vän som dessutom själv varit inne i sjukdomen (men som nu är frisk)och som vet hur man mår.

Träffade min mentor i eftermiddags över en fika och det var helt fantastiskt underbart!
Vi klaffade perfekt och jag tror (hoppas) att jag har funnit en ny bekantskap. Det kan låta fjantigt i vissas öron men hennes ord gick rakt in i mig och det kändes som att jag fick en riktig boost. Hennes ord betydde mycket för mig och hon sa så bra saker. Jag hoppas vi träffas fler gånger.

STORT tips till alla er (som är sjuka) därute , skaffa en mentor. Det kommer att göra mycket för en. Dock ska man helst ha en pågående behandling vid sidan om så att inte mentorn behöver ta på sig allt ansvar för ens hälsa.