Medan jag laddar upp inför nästa "historia-inlägg" får ni lite udda fakta om mig.

1# Jag kan sjunga med stängd mun.

2# När jag var 11-15 hade jag en liten svart kanin som hette Max. Han dog utav inälvsparasiter.

3# Jag var livrädd för att få glasögon när jag var liten så jag brukade alltid tjuvkika in i skolsysters rum på den där tavlan där man gör själva syntestet och memorerade bokstäverna.

4# Det var en myra som byggde bo i mitt öra när jag var liten.

5# Jag kan inte se skräckfilmer utan att drömma mardrömmar nätterna efterråt.

6# Jag var riktigt duktig på origentering när jag  var liten och har vunnit priser för det.

7# Några utav favoritprogrammen när jag var liten var Arthur, Dr Mugg , Dr Cosmos och Rea.

8# Jag hade en period i mitt liv då jag brukade sitta och äta i duchen om kvällarna.

9# Jag gråter till alla sorliga filmer. Så fort det blir lite känslor i filmerna rinner mina tårar.

10# Min bardomsdröm var att bli delfintränare på Kolmården.

11# När jag var 12 färgade jag håret för första gången, rött.

12# Jag har tagit om mitt hål i näsan 2 gånger.

13# När jag var 13 hade vi en utbytesstudent från Polen som bodde hemma hos mig 1 vecka. Hon var speciell.

14# Jag tycker dokusåpor är väldigt roande. Big brother, Paradise Hotel, Robinsson m.fl

15# Jag var besatt av min lärare i 8an. Skrev dikter till henne. Dyrkade henne.

16# Jag har övernattat under bar himmel ute på en savann i Afrika.


 

Jag har så otroligt mycket drömmar. Och det är nog tur. För jag tror att utan alla mina knasiga drömmar skulle jag aldrig orka kämpa och ta mig igenom mina jobbiga perioder. Jag är liksom en sån där person som helt enkelt måste sätta upp framtidsmål för att orka kämpa. Jag måste ha saker som motiverar mig. Måste ha något ljust längst bort i den svarta tunneln. Men ni fattar!

Som jag skrivit här tusentals gånger förut så vet ni att jag är en djur-tjej samt en skådis-tjej. Dessa två saker älskar jag och kan inte se mig själv hålla på med någonting annat än just det.

Just nu är stora drömmen Australien. Jag har kontakt med ett par forskare därnere som jag har mailat till och från med i 1½ år. Jag skulle egentligen åkt ner och jobbat där förra hösten men allting sket sig utav olika anledningar. Men nu har jag fått napp om ett delfinforsknings-center nere på ön Kangaroo Island utanför Australiens södra kust.
  
De har bestämt sig för att "ta in mig" på deras doplhine research program och just nu är det min stora räddning. Jag håller mig vid liv och försöker stå ut i vid de värsta ångestattackerna på grund utav detta. Jag vet ännu inte när detta äventyr kommer ske.
Det finns en del av mig vill åka ner dit NU. En del som ska ha så jävla brottom hela tiden. Och inte bara med resor utan med allt i livet. Känner sådan enorm press på mig själv om att jag ska lösa och fixa alla problem på en gång. Om att jag ska (efter att ha mått skit och försökt ta mitt liv) börja jobba heltid som vilken människa som helst.

Samtidigt finns också den delen, förnuftet,  som säger åt mig att "ta det lugnt", varva ner. Ta saker och ting i din egna takt. Skulle jag välja att lyssna som mest på den sidan skulle jag inte behöva känna mig så stressad över att jag inte har fulltidsjobb just nu. Då skulle jag även kunna vänta några år innan delfinprogammet i Australien.
Skulle jag kasta in mig på det nu på direkten så skulle jag krascha totalt(även om det är en sak jag brinner för).

Jag har försökt med liknande saker förut. Att vara för snabb med saker och ting. Vissa människor klarar av att jäkta hela tiden, men tydligen inte jag. 3 exempel på det:

# Efter gymnasiet bestämde jag mig för att börja plugga vidare direkt. Naturvetenskapligt basår. Hur tänkte jag där kan man ju fråga sig. Jag som alltid haft svårt för matte osv. Men jag ville ju så gärna. Ville vara duktig. Jag klarade av de första månaderna i skolan men sedan blev pressen  på oss elever så hög att jag tog ut det över maten och började svälta mig istället. Sedan blev jag inlagd på mandos heldygnsvård med rullstol.

#Efter att ha blivit utslängd från mandos heldygsvård så vart jag så jävla rastlös. Man kanske kunde tänka sig att jag efter denna långa inläggning bara behövde vara hemma och vila mig ett par veckor men nejnej. Jag gick ut direkt och sökte efter heltidsjobb och diverse universitetkurser jag kunde plugga. Ingen vila här inte.

#Efter min resa till Sydafrika förra vintern fick jag ett bakslag, igen, och tappade massor i vikt. Vikten sjönk rejält och jag gick åter igen under den där magra kategorin. Jag var i fysiskt skick så jag borde suttit i rullstol. MEN där återigen kunde jag inte slappna av och vara hemma utan satte åter igen igång och sökte jobb och började sedan jobba några veckor senare. Med ett livsfarligt lågt bmi. Vad. Fan. Tänkte. Jag. På. Där?
Jag kunde dött helt seriöst!!




Så en STOR prövning för mig är att bara försöka vila och acceptera det läget att jag måste ta en "paus" nu.

  

Igår åkte mamma + hennes kille iväg till London över ett par dagar. Jättekul för henne. Hon förtjänar att bara få åka iväg och ta hand om sig själv. Men då betyder det också att jag blir helt själv här hemma.

En baggis för de flesta men en stor prövning för mig. Mitt senaste halvår har varit åt helvete om man ser till mitt mående. Mamma har alltid funnits där att prata med om kvällarna då jag haft sån jäkla panik. Men nu får jag försöka stålsätta mig och klara mig ensam. Det är ju bara några dagar ändå. Klart jag fixar det.
Ska sms:terra och ringa så mycket vänner som möjligt. Ikväll kommer även Jonas förbi på en brak-middag.

Klarar jag inte den här helgen utan mamma så är det för fasen pinsamt. Time to grow up mabye? Ja, jag ska göra mitt bästa.

Puss och kram!

Som rubriken säger ska jag försöka sätta mig ner och sammanfatta min vecka.
Det kommer inte bli ett särskilt långt inlägg då mina dagar fortfarande är ganska händelselösa. Så går det med den som varken har jobb eller plugg på gång. Det faktum att jag inte har jobb eller plugg får mig att känna mig väldigt värdelös just nu. Jag menar, vad gör jag om mina dagar egentligen? Jag dräller runt här och kostar mina föräldrar massa pengar. Kan man känna sig mer värdelös? Blir så ledsen av att tänka på det. Hur oviktig och dum jag känner mig just nu. Jag försöker ju verkligen ex hitta jobb men det går inte bra. Vem vill ha mig liksom?

Fick flera kommentarer utav min farmor förra veckan om att "du är 22 nu och borde faktiskt börja jobba eller plugga på riktigt nu" " du kan inte drälla här hemma". Nejmen tack för den!

Det enda mina veckor består av just nu är diverse statistuppdrag och tv-inspelningar. Det är kul, men som alltid med mig så tröttnar jag på saker för fort. Jag har statistat i över tre år nu och även om jag tycker det är skitkul att stå längst bak i bakgrunden på någon inspelning(för att inte tala om alla underbara människor man möter)så vill jag även där gå vidare nu. Utvecklas mer. Kanske synas mest någon gång. Få säga repliker. Få skådespela lite mer. För det är inte så jävla svårt att sitta i bakgrunden egentligen. Krävs inga speciella skills för det.

Filmkursen jag går på varje vecka har fått mig att verkligen vilja skådespela mer. Men hur lätt är det att slå sig in i film och tv branschen? 1 av 100 lyckas. Det får mig att känna lite känslan av att "det är meningslöst". Måste jag försöka ge mig in på så svåra områden? Varför kunde inte en utav mina stora drömmar vara att sitta i kassan på ICA eller COOP?

Nu ikväll ser jag iallafall på Mia Skäringers föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst" Kan så rekomendera! Underbart. Och jag känner så inför Mia. Underbar människa. Vet inte om jag vill skratta eller gråta åt showen. Sån jävla stark människa. Känner igen väldigt mycket av hennes problem. Ser en del av mitt liv i showen. Ni måste se den!
En del av föreställningen

Jag har fuderat en hel del på sistone. På hur mycket skit jag enkeltligen gjort genom mina sjukdomsår.  Hur mycket jag har skadat och plågat mig själv. Hur elak jag har varit mot mig själv.

Man tänker inte alltid på det när man är mitt uppe i det , men det du gör mot dig själv kommer att slå tillbaks förr eller senare.  Jag har nu klarat mig hyffsat bra trots omständigheterna. Det hade kunnat bli bra mycket värre än vad det blev så jag antar att jag har haft en väldig tur.

Men min kropp och psyke har tagit stor skada av de senaste 11 åren med ett destruktivt leverne.
Under den senaste vecka har jag plågatas av enorma magsmärtor utan någon vidare anledning. Smärtor så jag legat ihopkrupen i soffan och skrikit.  Jag har mina teorier vad det kan röra sig om och allting är egentligen mitt fel. Jag skulle inte ha behövt ha sådär grymt ont om jag hade behandlat min kropp bra tidigare i livet.

Jag har dessutom nu i dagsläget en skada på min lever som jag aldrig kommer att kunna reparera. Det är inte livs-allvarligt men jag måste ändå passa mig och vara exktra försiktig i framtiden.

Så till alla er som fastnat i destruktiva leverne ; DET ÄR INTE VÄRT DET! Snälla försök tänka om, både en och två gånger innan. Försök föreställ er själva i framtiden och hur er kropp/psyke kan påverkas utav det ni gör. Även om det känns bra för stunden kommer det skada er i framtiden. Räkna till 100 och försök undertiden tänka; hur kommer detta påverka mig i framtiden? Måste jag verkligen göra detta nu?


  

Jag ska inte ljuga men allt har varit rätt jobbigt de två senaste veckorna. Jag har dessutom haft noll inspiration att skriva någonting över huvud taget.

Det här är trots allt en öppen blogg än så länge så även om jag är personlig har inte lust att slänga ut hela mitt liv till allmänheten. Jag vet att mina föräldrar och andra som står mig nära läser. Fast ni som läser kanske vill att jag ska vara mer personlig än va jag är? Att jag ska skriva om varenda liten sak som kommer upp i mitt huvud? Men jag vet inte. Om det vore så att jag någon gång i framtiden skulle kolappsa helt och ex läggas in vet jag inte om jag skulle vilja skriva om det. Jag gjorde det förut. Skrev massor när jag var inlagd på mando men såhär i efterhand vet jag inte om det var så klokt att göra det. Och mina videobloggar jag gjorde från mando. Herregud. Som jag skäms!

Jag ska på en skådespelarkurs imorgon. Jonas har fått mig att prova på denna kurs och jag älskade det från första början jag klev in där. Man får över massor på ex; inprovisation , gå in i olika rollkaraktärer osv. Först filmar man , sedan får man gå in i ett rum bakom själva föräläsnings-salen och se sig själv på film samt få konstruktiv kritik på det man gjorde och gå tillbaka och försöka förbättra sig själv. Love it! Det ger så himla mycket.

Företaget som har hand om kurserna heter Ymperia Film Acadamy. Kan verkligen rekomendera om ni bor i Stockholm och känner för att prova på skådespeleri.

Ciao!