Igår var det alla helgona. Det blev en kväll med många tankar/känslor som kom upp inom mig . Hade bestämt mig för att bara ta en lugn dag för att sedan bege mig bort mot kyrkogården och minneslunden för att tända ett litet ljus för min finaste Sara. Det känns rätt knäppt att det var lite mer än en månad sedan nu som jag fick beskedet om hennes bortgång. Jag har inte tänkt så mycket på henne de senaste 2 veckorna men nu igår bubblade allting upp igen.
Ville gärna inte stå bland allt annat folk och storgråta men ändå kom tårarna. Det var så himla vackert.

    Jag vet att du hade tyckt det varit vackert Sara. 

Det kändes som att nu fick jag verkligen chansen att säga "hejdå". Det var skönt på ett sätt. Jag hade gått och gruvat mig hela veckan inför alla helgona av någon konstig anledning. Känt mig låg och så. Men nu är även denna dag förbi.

 Planer för veckan som kommer:

• Möte på SCÄ

• Jobba några dagar
• Fika med en gammal vän
• Fixa med visum
• Läkarundersökning inför Sydafrika

2 inlägg in a row, I´m on fire!
Som min rubrik säger, sista oktober idag. Oktober har bara rusat iväg och jag har liksom knappt hunnit tänka alls. Månaden började med att jag fyllde år och har sedan kantrats av mycket små saker. Statistjobb här och där, arbetsintervjuer hit och dit, många koppar kaffe(vid varje arbetsintervju), varit med i en forskningsstudie, haft kemitenta i skolan och besök på scä. Ja månaden har varit riktigt händelserik men det har samtidigt inte hänt något speciellt.

Träffat en helt otroligt underbar läkare på scä och kanske kanske har han lyckats nå fram till mig och få mig att ändra mina tankar och åsikter angående vidare behandling hos dem. Jag är fortfarande skeptisk eftersom jag hört massa skit därifrån plus att jag känner lite "vad har de att erbjuda mig som jag inte redan kan/vet. Men jag ska iallafall gå på deras så kallade basinformationsmöten de kommande veckorna och få höra lite mer... sedan får vi se.

Oh en sista sak till alla fina. Rosabandetgalan på tv ikväll. Missa förfasen inte. Jobbet de gör är så sjukt viktigt och ämnet bröstcancer berör mig väldigt djupt då en gammal klasskompis dog utav det tidigare iår.
Stötta rosa bandet och se galan ikväll!

PUSS

Det har varit ganska dött här inne en allt för längre tid så jag blir inte förvånad om alla läsare försvunnit.

Har planer på G och ni kan säkert ana en hel del saker utav mitt föregående inlägg. Yes, jag ska resa iväg till Sydafrika för att jobba med mina älskade geparder(och jag kan fortfarande inte fatta att det är sant!).
Jag har liksom drömt om detta i hela mitt liv. Alla stora kattdjur står mig extra varmt om hjärtat utav någon anledning.

Så den 30 november lämnar jag landet för en tid framöver. Kan ärligt talat säga att det är skönt att bara få lämna allt bakom sig sådär. Lämna livet här hemma för ett tag. Vissa kanske skulle tveka men inte jag för ärligt talat vad har jag att förlora? Vad har jag här hemma? Det är ju inte så att jag ger upp någonting här hemma.

Så kommande månaden nu (shit det är bara en månad kvar) kommer gå åt till att fixa och dona med praktiska saker så som visum, köpa allt som ska köpas, fixa med läkarintyg och gå igenom diverse undersökningar.

Minns hur jag efter min hemkomst från Namibia 2009 satt där på flyget hem med gråten i halsen och bara lovade mig själv att jag en dag skulle få återvända ner till Afrika någon gång i mitt liv. Mitt öde ligger där nere helt enkelt. Jag är så kär i den kontinenten att en återvändo dit ner var ett måste.

Och även fast folk inte tror på mig så kommer jag köra ändå för jag tror på MIG SJÄLV och det är det viktigaste. Orkar inte ödsla tid på alla negativa personer omkring mig som tvivlar på mig. Vill inte ge dem för mycket makt och utrymme. De ska INTE få förstöra den här resan för mig.

    2009 nere i Namibia där jag träffade geparden Simera som fick mig att börja älska geparder mer än någonsin.

Har bara inte orkat skriva . Har bara inte orkat bry mig . Speciellt de första veckorna efter Saras bortgång.
Men nu mår jag bättre igen. Orsaken? Det håller jag för mig själv ett litet tag till. Tills dess får ni massa bilder som kanske kan avsläja lite..

                 

Jag  känner att jag måste pausa med allting just nu . Pausa med bloggandet, facebook och diverse sociala medier över en period. Det är omöjligt för mig att kunna må bättre och bli frisk annars. Omedvetet så har jag märkt att jag påverkas av allting som skrivs/pratas om på internet och det får mig att hålla fast i allt det sjuka fast jag egentligen inte vill det. Det blir omöjligt att bryta vanor.

Efter flera jobbiga ångestattacker inatt bestämde jag mig. Att just nu sätter jag stopp för en period och testar detta. Kanske kommer allting bli bättre om jag håller mig ifrån internet just nu?

Ska dessutom till scä på bedömningssamtal den här veckan och ärligt talat känns det skit just nu. Känner att min lust och motivation för deras hjälp helt runnit ut ur sanden. Men kanske kommer den tillbaka igen när jag väl varit där?

Kommer kanske kika in då och då men inte skriva på ett tag.

Take care!

Hur mycket kan ett hjärta klara av innan det brister?
Igår fick jag reda på en hemskt fruktansvärd sak. Igår fick jag reda på att en väldigt fin och speciell vän till mig dött.

Sitter fortfarande här nu ett dyng senare helt chockad. Jag kan inte helt få in det i mitt huvud, att hon är borta nu. Min älskade underbara Sara. Jag kommer aldrig mer få höra hennes röst i telefonen. Aldrig mer få se henne. Hon existerar endast i mitt minne just nu. Men jag vet att hon kommer att bli den starkaste lysande stjärnorna av dem alla på himlen. För hon var en sådan person som alla tyckte om. En sådan godhjärtad person.

Det var den jävla anorexin som kom och förstörde för henne. Som tog livet ifrån henne. Efter en lång tids kamp klarade inte hjärtat av det längre och hennes kropp gav upp. Det är så fruktansvärt sorgligt så jag vet inte vad. Att folk ska behöva dö utav det. Jag gråter så jag skakar och tårarna har runnit mer än någonsin det senaste dygnet.

Sara och jag lärde känna varandra hösten 2009 då båda var inlagda på mando. Vi fattade snabbt tycke för varandra. Det klickade helt enkelt mellan oss och vi kom varandra riktigt nära. Hon var ett enormt stort stöd för mig och jag för henne och tillsammans tog vi oss igenom alla de jobbiga stunderna där inne. Vi delade skratt och tårar ihop. Skrattade högt då vi var glada och grät i varandras famn då det var jobbigt. Vi fann även att vi hade så mycket saker gemensamt. Kärleken till djuren. Det blev många långa pratstunder om våra djur och historier om knäppa saker som de hade gjort. Hon var liksom mig en stor kattälskare och hade två supersöta perserkatter som hon älskade utöver allt annat på jorden.

Sommaren 2010 lämnade hon mando , skrev ut sig och flyttade tillbaks hem till Sundsvall där hon i kom ifrån. På grund utav det långa avståndet kunde vi inte ses utan höll istället kontakten via telefon. Det blev många långa timmar över telefonen. Vi pratade om allt som hände i våra liv . Hon stöttade mig igenom allt. När skolan var jobbig och tuff kom hon med sina kloka ord till mig.

Senaste gången vi pratade i telefonen hade hon fått ett litet återfall och blivit dålig igen. Hennes kropp hade reagerat med att bli uppsvullen och vätskefylld. Och Sara var rädd. Hon ringde mig med gråten i halsen och sa att hon var rädd. Hon sa även att hon tänkte söka till mando igen för hon ville verkligen bli frisk, det ville hon. Några dagar senare sa hon att hon hade fått en plats på mando igen och skulle in dit snart men innan dess var hon tvungen att vara på intensiven så det kunde få ur henne all vätska som hade samlats i kroppen..... men hon kom aldrig till mando. Pga all vätskesamling orkade inte hjärtat slå längre och hon somnade in.

Livet är så orättvist!

Men du är inte glömd Sara. Jag kommer alltid ha en del av dig kvar i mitt hjärta. Kommer hjälpa dig att uppfylla alla dina drömmar som du aldrig fick chansen att göra. Allting för dig älskade ängel.

R.I.P Sara Sandberg.

Ni kan läsa om henne här ----->  www.soffproppen.bloggagratis.se/2011/08/21/6085371-sa-mycket-karlek/#kommentarer

Jag känner mig inte så stabil just nu. Tyvärr. Mitt humör pendlar mellan att skratta högt för att i nästa sekund sitta med händerna för ansiktet och storgråta.

Allt som skett de senaste veckorna har mestadels varit motgångar och besvikelser och jag är absolut jordens sämsta på att hantera sådana saker. Har alltid varit det.

Skolan är riktigt jobbig. Dessutom får jag inte den hjälp jag behöver från läraren som vägrar förklara saker för mig. Sådana idioter stör mig, aaarrrgh.

Kan lika gärna avslöja en del saker nu. Den största besvikelsen av dem alla. I början av den här sommaren hade jag mailkontakt med en kille nere i Australien som jobbade på ett koalareservat. Allt började med att jag hade skickat ett random mail till honom och berättat om min passion för vildlivet varpå han hade erbjudit mig jobb där nere för deras sommarsäsong som skulle startra i slutet av oktober. Jag trodde knappt mina öron. En dröm jag haft i hela mitt liv, var det verkligen sant?
Vi fortsatte maila hela sommaren och pratade om flygbiljetter och visum hit och dit. Sedan för några veckor sedan får jag ett nytt mail ifrån honom där han plötsligt ställer in allting och säger att jag inte längre är välkommen ner dit. Vadfan? Hela mitt hjärta brister ju såklart. Har inte kommit över det ännu.

Jag har som jag skrev alltid varit dålig på att ta motgångar. När motgångar har kommit har jag då tagit till min andra livlina, maten, och börjat fiffla med det. Och så har jag hamnat inne på mandos heldygnsvård.

Under våren som varit har jag gått i terapi och försökt lärt känna mig själv lite bättre. Bli bättre på att hantera motgångar. Och visst har jag blivit bättre på det , men nu när detta skedde brast allt. Och även mitt hopp för framtiden.

............OCH DÄR NÅGONSTANS SPRACK JAG