Hur mycket kan ett hjärta klara av innan det brister?
Igår fick jag reda på en hemskt fruktansvärd sak. Igår fick jag reda på att en väldigt fin och speciell vän till mig dött.

Sitter fortfarande här nu ett dyng senare helt chockad. Jag kan inte helt få in det i mitt huvud, att hon är borta nu. Min älskade underbara Sara. Jag kommer aldrig mer få höra hennes röst i telefonen. Aldrig mer få se henne. Hon existerar endast i mitt minne just nu. Men jag vet att hon kommer att bli den starkaste lysande stjärnorna av dem alla på himlen. För hon var en sådan person som alla tyckte om. En sådan godhjärtad person.

Det var den jävla anorexin som kom och förstörde för henne. Som tog livet ifrån henne. Efter en lång tids kamp klarade inte hjärtat av det längre och hennes kropp gav upp. Det är så fruktansvärt sorgligt så jag vet inte vad. Att folk ska behöva dö utav det. Jag gråter så jag skakar och tårarna har runnit mer än någonsin det senaste dygnet.

Sara och jag lärde känna varandra hösten 2009 då båda var inlagda på mando. Vi fattade snabbt tycke för varandra. Det klickade helt enkelt mellan oss och vi kom varandra riktigt nära. Hon var ett enormt stort stöd för mig och jag för henne och tillsammans tog vi oss igenom alla de jobbiga stunderna där inne. Vi delade skratt och tårar ihop. Skrattade högt då vi var glada och grät i varandras famn då det var jobbigt. Vi fann även att vi hade så mycket saker gemensamt. Kärleken till djuren. Det blev många långa pratstunder om våra djur och historier om knäppa saker som de hade gjort. Hon var liksom mig en stor kattälskare och hade två supersöta perserkatter som hon älskade utöver allt annat på jorden.

Sommaren 2010 lämnade hon mando , skrev ut sig och flyttade tillbaks hem till Sundsvall där hon i kom ifrån. På grund utav det långa avståndet kunde vi inte ses utan höll istället kontakten via telefon. Det blev många långa timmar över telefonen. Vi pratade om allt som hände i våra liv . Hon stöttade mig igenom allt. När skolan var jobbig och tuff kom hon med sina kloka ord till mig.

Senaste gången vi pratade i telefonen hade hon fått ett litet återfall och blivit dålig igen. Hennes kropp hade reagerat med att bli uppsvullen och vätskefylld. Och Sara var rädd. Hon ringde mig med gråten i halsen och sa att hon var rädd. Hon sa även att hon tänkte söka till mando igen för hon ville verkligen bli frisk, det ville hon. Några dagar senare sa hon att hon hade fått en plats på mando igen och skulle in dit snart men innan dess var hon tvungen att vara på intensiven så det kunde få ur henne all vätska som hade samlats i kroppen..... men hon kom aldrig till mando. Pga all vätskesamling orkade inte hjärtat slå längre och hon somnade in.

Livet är så orättvist!

Men du är inte glömd Sara. Jag kommer alltid ha en del av dig kvar i mitt hjärta. Kommer hjälpa dig att uppfylla alla dina drömmar som du aldrig fick chansen att göra. Allting för dig älskade ängel.

R.I.P Sara Sandberg.

Ni kan läsa om henne här ----->  www.soffproppen.bloggagratis.se/2011/08/21/6085371-sa-mycket-karlek/#kommentarer

 

Rebecka

24 september 2012 11:22

Jag beklagar verkligen sorgen. Så synd när folk dör så unga och speciellt utav denna lömska hemska sjukdom.

Men detta kanske även kan bli ett uppvaknande för dig? Alltså du kanske inser att din kropp kommer inte klara ett återfall igen? Följt dig från början och du har varor inne på Mando flera gånger och så och din kropp orkar nog inte hur mycket som helst. Så du har fått dina chanser så se till att bli frisk på riktigt denna gång!<3
hoppas du förstod hur jag menade.
Kram. Jag beklagar sorgen igen!<3

Sofie

24 september 2012 15:03

Tar inte alls illa upp av din kommentar. Förstår vad du menar och tro mig , det var verkligen ett "wake up call " Kram

 

Åh

24 september 2012 22:26

Usch va hemskt! Hur fick du reda på det?

Sofie

25 september 2012 00:00

Facebook. Typ värsta sättet .

 

Natacha

25 september 2012 20:52

Fin blogg! :)
Kolla gärna in min om du har lust,lämna gärna en kommentar snälla du :)

http://atstorning.devote.se

 

Joline

29 december 2012 14:37

Är det den Sara som var på HDV när jag började på dagvården (och hade varit där länge då)? Alltså våren 2010. Hemskt är det i vilket fall :(

Sofie

29 december 2012 22:26

Japp, det är hon :(
Vi var riktigt nära vänner jag och Sara. Så himla tragiskt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...