Dagen blev inte alls som planerat. Skulle egentligen ha träffat en mycket fin kille som jag nydligen lärt känna men eftersom mitt huvud och hals bestämde sig för att åter igen bli sjuk var jag tvungen att ringa och ställa in. Hur rolig är man att umgås med om man går runt och är sjuk , trött och orkeslös?
Jag som ville umgås med honom. Har för första gången i mitt liv hittat en kille jag verkligen tycker om och så ska jag bli sjuk så jag inte orkar träffa honom. Typiskt.

Ut var jag tvungen att ta mig ändå. Var tvungen att åka till *ddoom dooom doom* , mando. Läkaren där har ju fortfarande inte gett mig mitt intyg som jag behöver. Får inget bidrag från csn just nu nämligen. And I need cash.
Det var en lustig känsla att åka dit. Skitkonstigt kändes det. Det här var typ första gången jag inte åkte dit som patient. Och idag var faktiskt första gången någonting som det inte var kul att vara där. Första gången jag tröttnade och ville åka hem så snabbt som möjligt. Annars när jag kommit dit har jag alltid stannat och pratat med massa folk och gett folk kramar åt höger och vänster. Men det är slut på det nu. Jag har gått vidare tror jag. Det var sjukt dött där och jag såg knappt någon jag kände igen(varken patient eller personal). Skönt att ingen värkade känna igen mig. Annars brukar alltid någon känna igen mig då jag kommer och ba "heeej Sofie". Ökändis på mando. Haha.

Ska skriva en labbrapport nu och sedan sova. Godnatt mina små monster.