Många personer med ätstörningar upplever sig själv som stora och feta. Groteska. Hatar sina kroppar.
Det var ju det som gjorde så att de från första början började dra ner på maten och banta. Jag ska inte ljuga och säga att "jag har inte varit sån" för det har jag. Jag har varit hon som hatade sin kropp mer än allting annat.
Jag ville ständigt bli smalare, hur smal jag än var. På heldygnsvården på mando vill jag fortfarande gå ner i vikt, och då var jag ändå "så pass smal" så det var fara för mitt liv och så att jag var tvungen att sitta i rullstol. Patetiskt.

Numera vill jag inte längre gå ner i vikt. Tycker att det räcker som det är. Jag vill snarare isåfall upp i vikt. Känner mig så himla liten och fel, inte alls som den 20åring jag är. Ser snarare ut som en 15 åring. Det jag mest reagerat på den senaste tiden är ansiktet. Jag har alltid enligt mig själv haft ett ganska runt ansikte. Jag har ofta hatat det. Hatat mina stora runda kinder. Men nu har de börjat försvinna och det känns inte bra det heller. Har lite olika bildexempel.

    Kolla på dessa. Så himla fina. På den enskilda bilden ser jag nästan snygg ut om jag får säga det själv. Och se på håret på den vänsta bilden. Underbart!

Ja om vi nu jämför med andra bilder. Notera ansiktet. Fyfan.
       

Är så himla sugen på att svara på frågor just nu så jag tänkte att ni skulle få ställa mig lite frågor. Om allt mellan himmel och jord. Vad ni vill och känner för så.... go for it!

Jag värkar inte kunna bli nöjd här i livet. No madder what jag gör eller vad som händer. Det räcker aldrig till. Jag kan bli så fruktansvärt arg och sur över det. Över att jag aldrig blir nöjd. Jag menar... vad är det som krävs egentligen? 'Även om jag har kul och upplever roliga saker för stunden så är det som att det inte räcker. Jag strävar ständigt efter någonting större. När och hur ska jag kunna bli helt tillfredsställd med livet? När ska jag få bort det där stora tomma mörka hålet inom mig?

Jag vet att det inte alltid har varit såhär. Jag har mått bra tidigare, och min barndom var bra. Så när började egentligen allt det här? När och vart föll jag sönder? Kan ju försöka sitta och analysera ihjäl mig själv halva natten men ändå inte komma någon vart....

Dagen har varit lugn. Har varit och jobbat och försökt plugga lite fysik(som är assvårt).
Bajs vad kallt och blåsigt det var ute idag förresten. Riktigt skitväder. Inte kul att traska hem i regn och blåst säger jag bara. Har varit ensam hemma idag och även kvällen blir själv. Resten av kvällen som är kvar kommer spenderas i soffan framför tv:n med datorn i knät. Håller på att gå igenom alla gamla kära julkalendrar som varit och just nu är det kaspar i nudådalen.

Jag känner mig riktigt nedstämd. Deppad. Ledsen. Har tårar i överflöd innanför ögonlocken. Men jag är så ruskigt trött hela tiden att jag inte ens orkar gråta mer. Är så slutkörd och trött i hela kroppen och sinnet att jag inte ens orkar vara visa att jag är ledsen.Det sägs att det syns på folk när de är ledsna. Att man kan se det ledsna i ögonen. Jag undrar om folk kan se det på mina ögon?

Veckan har varit tuff. En lång och svår mattetenta igår, svår kemilabb i fredags och allmänt tungt. Det känns så tungt för var dag som jag går kvar i skolan. Ändå vet jag någonstans långt inom mig att det vore så bra OM jag klarade detta. Det öppnar upp så många nya vägar. Orkar inte sitta och gråta i skolan heller. Vill inte att folk ska se att jag är ledsen. Då blir det bara massa frågor, frågor som jag inte i nuläget orkar svara på.

Fick reda på att en god vän till mig drabbats av cancer i fredags. Tungt. Är så ledsen för hennes skull och hoppas hon klarar sig igenom det.

Det är inte mycket kvar utav mig nu. Inte mycket kvar utav den personen som jag egentligen är. Känner mig mer död än levande för tillfället. Som ett spöke av mitt riktiga jag. Och det är hemskt.

Ångest över allt och inget.
För mycket tankar bara.

Inlägg ifrån tiden på mandos heldygnsvård;
Idag kom jag tillbaka till mando efter en dag och en natt på akuten. Blandade känslor där!
Jag vet ju att jag måste vara här, samtidigt som en del av mig bara vill hem och avsluta allt det här. Tänk om jag hade fått leverskador av tabletterna jag tog. Om jag hade blivit liggandes i respirator för resten av mitt liv. Är de verkligen det jag vill? Troligtvis inte, men ibland känns döden som en lättare utväg.
Och så var det ju den här nya höjningen av matchemat också. Sjukt jobbigt!! Men jag ska försöka klara det. I have to.

Kvällsmelliset idag gjorde så jag kände mig extra stor och fet. Ville bara dö rent ut sagt. Kände mig gigantisk och magen gjorde ont. Önskar och hoppas på att Patrik och jag kan ändra på lite saker där.

Puss och godnatt! (Det är trötts allt bättre här än på akuten)

Hmm minns detta. Jag hade smugglat med mig tabletter till avdelningen som jag överdoserade en kväll. Lyckades stoppa i mig 2 alvedonpaket vilket motsvarar 40 alvedontabletter. Kände inte så mycket till en början men sedan fick jag istället panik och dödsångest så jag gick till en nattpersonal och berättade för henne vad jag hade gjort. Hon körde iväg mig till akuten på direkten där de kopplade in dropp i mig med motgift.
Ville ju inte dö. Mer bara få somna ifrån allting som jag då uttryckte mig. Sedan när en behandlare berättade för mig vad som kunde hända om man överdoserade alvedon blev jag riktigt rädd.
Man dödar sig själv, fast långsamt. Levern slås ut och det blir en långdragen och smärtsam död. Isåfall dör jag helldre snabbt på direkten.

Fattar fortfarande inte hur jag kunde klara mig. Jag menar, 40 tabletter är jävligt mycket. Dessutom var jag tunn och avmagrad då också. Fast... hade jag inte fått kommit till akuten hade nog min lever slagits ut.

Överdosera aldrig!    

Jag ska snart lägga upp ett gammalt dagboksinlägg. Först måste jag bara få skriva av mig lite.

Kan inte direkt påstå att jag mår bra just nu. Tyvärr.

Det är så mycket saker i mitt liv nu som stressar. Skolan är svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag måste kämpa riktigt ordentligt för att hänga med. Samtidigt har jag ett jobb att sköta så det blir ingen sovmorgon om helgerna inte. Det skulle vara skönt att få sova ut någon dag.

Såklart blir maten lidande. Jag har så fullt upp så jag ofta glömmer att äta ordentlig på dagarna vilket såklart påverkar min fysik. Även fast jag försöker äta ikapp allt när jag kommer hem igen värkar det inte räcka. Dessutom smakar inte någon mat gott längre och det gör mig helt förtvivlad. Jag gillar ju mat. Vill kunna känna att det smakar bra. Vad är det annars för mening med att äta?
Igårkväll när jag såg min spegelbild i badrummet bras jag ut i gråt. Jag ser förfärlig ut!!! Vet inte med säkerhet hur mycket jag tappat i vikt men smalare har jag defenitivt blivit. Det gör ont i mig. För nu vill jag verkligen inte bli mindre, det räcker nu. Jag vill inte bli sådär orkeslös, svag och utmärglad som förut. Vill inte att sagan ska upprepa sig igen. Och vill absolut inte hamna på mando igen med rullstol och övervakning. Nu är jag rädd!

Funderar på hur mycket skolan är värt just nu. Om jag kanske ska hoppa av vissa kurser och satsa på att ta några enskilda kurser istället för att gå basåret. Funderar på om det värkligen är värt att riskera sin hälsa så mycket? Ioch med att jag redan nu känner av hur jag blivit svagare och tröttare. Och deppigare. Gråter fan dagligen numera. Känner mig aldrig riktigt glad.

Råd och tips tack.

  Sooo not worht it!

Nyss skrivit min första tenta någonsin på Universitetet och det gick så dåligt så jag bara vill gråta. Fyfan! Känner mig som en jävla idiot nu. Kan liksom inte förlåta mig själv när det blir såhär. Trodde jag var bättre än så..
Känner bara för att gå och begrava mig någonstans. Hatar att misslyckas såhär! Hatar att känna mig värdelös.

Får jag inte godkänt tar jag seriöst livet av mig. Bara slaktar mig själv.

Peace!