Skrev nyss ett inlägg men datorn blev överhettad och stängdes ner. Snark.

Förlåt för att jag inte skrivit på länge men de senaste 2-3 veckorna har varit ganska omtumlande och jobbiga.
Först hände en riktigt otäck sak - en upplevelse jag aldrig vill råka ut för igen. I samband med detta(ca 3 dagar senare),då jag var allt annat än mentalt stark och stabil fick jag höra orden "nu ska du skrivas ut från hdv" från läkaren på mando. Jag vart inte glad alls. Det var så himla fel tillfälle av honom att säga det just då. Men visst, jag kan inte klandra honom allt för mycket heller då han inte visste om min situation och mitt mående och jag vågade inte direkt berätta för honom vad som hade hänt heller.
Men ändå. Ville bara skrika, gråta, stampa och slå. Blev så knäckt där. Hela jag rasade totalt. Det jobbigaste av allt var att min behandlare hade varit borta under flera veckor då så jag hade inte ens fått chansen att prata med henne om allting och fått förklara hur jag mådde och kände med saker och ting så det kändes lite som att alla bara körde över mig totalt.

Blev så sjukt ledsen och deppad. Ingenting funkade som det skulle. Jag började fiffla med maten och sket i princip i att äta under drygt 1 veckas tid vilket jag fattar nu inte var ett dugg bra någonstans. Tappade vikt och nu är jag tillbaka i ekorrhjulet. Men jag kommer inte få mer stöttning från mando nu. Det är slut där. Så jag får försöka söka hjälp/stöd utifrån nu om jag känner att det skulle behövas. Jag är ledsen men samtidigt finns det ändå en gnista inom mig som skriker " kämpa på nu förfan" . För innest inne KAN jag. Jag vet det. Men som rubriken säger, jag måste bara känna det själv också. Och även om jag inte känner det just NU hoppas jag kommer kunna känna det snart iallafall.

Svammel from moi.

Hey. Haft uppehåll i någon vecka nu.
Det har hänt ganska mycket den här veckan som jag varit borta. Ganska mycket jobbiga saker och jag har varit väldigt ledsen. Ingenting har egentligen funkat särskilt bra. Var med om en hemsk händelse förra helgen och några dagar senare bestämde sig läkaren på mando för att skriva ut mig.

Fine, det hade känts mer okej om han hade väntat någon vecka med att gjort det(med tanke på förra helgens händelser)eller iallafall förvarnat mig men nu var det verkligen helt "plötsligt". Hade inte någon aning alls om att han tänkte göra det, och jag är en sådan människa som behöver ett par dagar på mig och förbereda mig inför sådana stora saker(för att jag blir utskriven från mando är för mig en väldigt stor sak).

Dagarna efter hans beslut har varit jobbiga. Jag har mest hållt mig hemma, gråtit och känt mig helt förstörd, borglömt och missuppfattad. Känns inte som att de förstår mig. Och varför bestämmer de sig för att släppa mig just nu när jag mår som sämst och behöver stöttning? Sämst tajming. Jag fattar att de kanske behövde min sovplats för någon annan patient men de kunde väl ha haft kvar mig i behandling en tid till iallafall, när JAG ber om det.
Nä känner mig så ledsen och besviken så jag har egentligen bara lust att svälta ner mig igen i protest(fast jag vet att det samtidigt bara skulle göra saken värre).

Påsk har som sagt inte blivit så jävla bra. Känt mig ledsen, inte orkat vara social och inte klarat av att ätit så mycket. Dumma dumma dumma Sofie. Stupid stupid stupid. Har iallafall ätit lite godis. Men inte så bra med "vanlig" mat.

Hela mitt huvud är så snurrigt efter denna vecka så jag hoppas verkligen nästa vecka blir bättre och hoppas jag får chans att snacka med min behandlare en sista gång då innan jag skrivs ut helt.

Glad påsk på er alla iallafall!

Det är fredag nu idag och jag sitter här hemma. Drog från mando igår. Jag stog inte ut mer. Kände mig så himla arg, trött och frustrerad över allting. Över hur man i ena stunden blir lovad en massa saker och i andra stunden får höra en helt annan sak ifrån en annan behandlare. Men snälla bestäm er kanske? Inte så konstigt att jag blir sur.
Stämningen därinne blir mer och mer ohållbar. De kommer på alla möjliga konstiga regler och förbud. Tex så har de fått för sig att ta bort alla filtar inne på avdelningen. Huh!? Jag brukade alltid vira in mig i de filtarna i soffan då jag ofta fryser direkt efter måltiderna. Hur ska man liksom värma sig nu? Värmejackorna okej men om man fryser om hela kroppen.. Lägga värmejackor på benen?

Iallafall. När jag åkte igår trodde jag först det skulle bli kabalik. Att de skulle typ bli hur sjukt sura som helst(förutom min behandlare som faktiskt hade tillåtit mig att åka hem igår), men tydligen var det lugnt. En behandlare(hon som annars alltid brukar vara en riktig bitch)hade tydligen ringt mamma och låtit hur trevlig och lugn som helst i telefonen och sagt åt mig att stanna hemma resten av helgen. Okej liksom.
Mamma står dock på min sida när det gäller allt det här. Hon tror på mig och hon ville att jag skulle strunta i dem och stannat hemma ändå.

Så nu står jag inför ännu en helg. Har egentligen planerat in väldigt mycket men har samtidigt fått hårda ord av min behandlare att jag måste "ta det mer lugnt". Inte det enklaste alla gånger. Ofta tänker jag inte på det. Jag är inte igång och gör saker med tanken "nu ska jag göra av med energi och bli smal" utan jag gör mycket saker eftersom jag tycker det är kul att hålla igång och vara i farten hela tiden. Det är liksom jag. Hela min personlighet är sån, sprallig och full av energi. Jag har svårt att hålla inne med all den där glada energin. Och varför ska jag hålla inne med den? Varför ska jag inte tillåta min personlighet att "blomma ut" ?
Men eftersom jag är under deras behandling fortfarande får jag väl försöka tänka efter lite iallafall. Ta bussen istället för att gå osv. Tråkigt som tusan men jag vill inte få skäll eller höra att jag "gjort dåligt ifrån mig".

Så kanske lite tips people. Vad gör man med överskottsenergi? Tips på saker att göra som är "lugnt" ?

Mår lite sådär. Sitter hemma framför tvn just nu har allmänt tråkigt.
Har fått lov av min behandlare att vara hemma mer nu(eftersom det ändå funkar helt okej)i inväntan på läkaren på mando. Han har tydligen tid för mig den 2a april vilket känns som sjukt lång tid men det är bara att vänta.

Har dock funderat kring mando. De är ändå bra för mig. Jag kan hålla med om att jag inte behöver den där intensiva vården nu, dvs behöver inte heldygnsvård för det är jag för grym för, haha. Men det vore ändå skönt att ha en kontakt där att kunna prata och ventilera sig med om jag skulle behöva det.
Just nu lever jag ändå väldigt skyddat. Är mest hemma och så. Det händer inte så mycket. Men jag vet att jag kommer börja plugga och jobba senare och då kommer alla dessa krav och press komma. Då kommer jag känna mig stressad och känna att jag måste vara sådär bäst igen. Och det är då allting kan gå fel igen.

Vill absolut inte hamna i den mörka spiralen igen. För jag vet hur dåligt jag mådde då. Jag vill inte behöva läggas in igen, behöva åka rullstol .
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag INTE var rädd och oroad inför framtiden.

Hade ett långt samtal med min behandlare igår. Försökte verkligen öppna mig och berätta om hur jag kände och tänkte om tiden efter mando. Att jag kanske skulle ta den korta tiden jag ändå har kvar på mando och göra någonting bra av den tiden. Att jag kanske inte vill skrivas ut helt just nu heller utan fortfarande kunna komma dit och prata av mig, planera mer inför framtiden och försöka hitta lösningar på hur jag ska agera för att inte hamna i de där fällorna igen.

Började gråta inne hos henne. Tårarna forsade och jag sa att jag kände mig så förvirrad över allting. Om jag valde rätt beslut. Hon kom fram till mig, gav mig en stor varm kram och sa att jag var klok och modig som valde att stanna. Att det var ett mycket vuxet beslut av mig och att jag skulle vara stolt över mig själv.
Efterråt kändes det lite bättre. Jag har seriöst jordens finaste behandlare. Hon är så fin, bryr sig så himla mycket. Hon vill verkligen att det ska bli bra för mig. Älskar hennes uttryck "Det bor en stor och stark tiger inom dig, plocka fram den tigern". Haha. Hon tänkte nog på att jag hade en stor tröja med just en tiger på mig första dagen då vi träffades. Hon är super iallafall och peppar och stöttar mig som ingen annan. Tacksam över att få ha kvar henne som stöd några veckor till.

Ska ut i solen snart men innan dess är det lunch. Måste försöka äta mina måltider nu. För jag vet att jag kan.

Ledsen arg och besviken. Fan så arg jag är.
Asså ord räcker inte till. Sjukvården kan ta sig i röven ibland.

Allt detta är snart över nu. Jag kan känna det ända från botten inne i benmärgen. Jag känner det så starkt. Det är inte många dagar kvar nu tills jag får lämna den här sjuka världen bakom mig. Lämna den här skiten. Lämna ett ställe som har varit en del utav mig alldeles för länge.

Jag har varit under "mandos vård" till och från sedan december 2009. Det är sjukt lång tid. Så lång tid så jag ibland blir rädd och alldeles mörkrädd. Man borde inte stanna på ett ställe så länge, det är för lång tid. Det jobbiga med det är att även fast jag är glad över att få sluta finns det samtidigt en del av mig som känner sig ledsen över att behöva lämna mando. Det känns som att det är en del utav mig som försvinner då jag slutar här. Och vem vill se sig själv försvinna?
Det är lite tomhetskänslor ändå. Fast jag vet ju att mando inte är platsen för mig, inte egentligen. Jag ska vara där ute i världen och leva. Här inne har man inte något riktigt liv. Man lever bara i sin stängda bubbla, en falsk fasad. Man är så utestängd från omvärlden. Man tror att man lever men allt är bara så fejk. Innanför mandos portar är ingen riktigt levande, man är endast vid liv. Det är skillnad på att vara vid liv och verkligen leva livet.

Jag tror inte det är bra för någon att vara instängd på behandlingshem allt för länge. Man blir tillslut för van vid det så man glömmer världen utanför. Hospitaliserad. Man blir tillslut så ovan vid det normala livet att man inte vågar sig ut och leva det längre och hur skrämmande låter inte det?

Samtidigt kommer jag sakna mando. För även om jag hatat detta ställe, svurit, skrikit, bitit och slått folk har jag ändå träffat de mest underbara och finaste människorna. Jag har även hittat folk som blivit vänner för livet. Jag har vuxit, lärt mig mycket om mig själv och vuxit på ett helt annat sätt än vad jag hade gjort om jag inte gått igenom detta. Det är även viss personal som jag fastnat extra för som jag alltid kommer minnas i mitt hjärta. Personal som hjälp och stöttat då det varit som värst. Personal som har suttit och kramat och pratat med mig och som lyssnat på mig och trott på mig då jag tappat motivationen. Även mina behandlare jag haft genom åren kommer jag alltid ha ett extra hmmf för. Kommer alltid minnas dem. De som ändå hjälpte mig att bli bättre. De som fick mig att tro på mig själv. De som fått följt med på min resa sedan start och fått sett alla förändringar jag gjort.
Måste på något sätt göra något för att visa min uppskattning. Skriva ett brev, ge bort någon fin gåva. Måste sätta min markering här innan jag sticker. Om det är något som är viktigt för mig så är det att bli ihågkommen.

Mitt mål för livet är att sätta en liten markering på varje ställe jag besöker. Skapa minnen. Sätta en liten markering i hjärtat på alla människor jag möter.

Skriver mer senare....

Jag har haft min lunch-vila och ska åka hem om några timmar. Långpersmission. Då kommer jag inte komma tillbaks hit förns söndag kväll. Det känns så himla skönt. Så himla bäst.

Och jag VET att det kommer gå bra. Jag har bestämt mig för det redan nu innan jag åker hem.
Det ska bli skönt att få kommahem och få äta god mat som man verkligen tycker om. Inte mandos äckelmat. För to be honest smakar vissa saker här skit(kan även personal och patienter intyga). Så jag ska äta riktigt god mat nu i helgen.
Ska be pappa laga alla favoriträtterna. Och få ta den dricka jag vill. Ååååh himmelriket.
Och jag ska ha kul denna helg. Umgås med vänner, vara ute i livet och göra normala saker. Få känna att jag lever, på riktigt.

Min energi och personlighet passar inte här inne på mando. Den behöver vara någon annan stans. Jag behöver få utlopp för all min spralliga energi.

Lägger upp en liten videoblogg. Sedan peppar jag inför helgen. Ha en go helg alla.

Jag har lyckats göra e videoblogg. Enyoj.