Inlägg ifrån tiden på mandos heldygnsvård;
Idag kom jag tillbaka till mando efter en dag och en natt på akuten. Blandade känslor där!
Jag vet ju att jag måste vara här, samtidigt som en del av mig bara vill hem och avsluta allt det här. Tänk om jag hade fått leverskador av tabletterna jag tog. Om jag hade blivit liggandes i respirator för resten av mitt liv. Är de verkligen det jag vill? Troligtvis inte, men ibland känns döden som en lättare utväg.
Och så var det ju den här nya höjningen av matchemat också. Sjukt jobbigt!! Men jag ska försöka klara det. I have to.

Kvällsmelliset idag gjorde så jag kände mig extra stor och fet. Ville bara dö rent ut sagt. Kände mig gigantisk och magen gjorde ont. Önskar och hoppas på att Patrik och jag kan ändra på lite saker där.

Puss och godnatt! (Det är trötts allt bättre här än på akuten)

Hmm minns detta. Jag hade smugglat med mig tabletter till avdelningen som jag överdoserade en kväll. Lyckades stoppa i mig 2 alvedonpaket vilket motsvarar 40 alvedontabletter. Kände inte så mycket till en början men sedan fick jag istället panik och dödsångest så jag gick till en nattpersonal och berättade för henne vad jag hade gjort. Hon körde iväg mig till akuten på direkten där de kopplade in dropp i mig med motgift.
Ville ju inte dö. Mer bara få somna ifrån allting som jag då uttryckte mig. Sedan när en behandlare berättade för mig vad som kunde hända om man överdoserade alvedon blev jag riktigt rädd.
Man dödar sig själv, fast långsamt. Levern slås ut och det blir en långdragen och smärtsam död. Isåfall dör jag helldre snabbt på direkten.

Fattar fortfarande inte hur jag kunde klara mig. Jag menar, 40 tabletter är jävligt mycket. Dessutom var jag tunn och avmagrad då också. Fast... hade jag inte fått kommit till akuten hade nog min lever slagits ut.

Överdosera aldrig!    

Jag ska snart lägga upp ett gammalt dagboksinlägg. Först måste jag bara få skriva av mig lite.

Kan inte direkt påstå att jag mår bra just nu. Tyvärr.

Det är så mycket saker i mitt liv nu som stressar. Skolan är svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag måste kämpa riktigt ordentligt för att hänga med. Samtidigt har jag ett jobb att sköta så det blir ingen sovmorgon om helgerna inte. Det skulle vara skönt att få sova ut någon dag.

Såklart blir maten lidande. Jag har så fullt upp så jag ofta glömmer att äta ordentlig på dagarna vilket såklart påverkar min fysik. Även fast jag försöker äta ikapp allt när jag kommer hem igen värkar det inte räcka. Dessutom smakar inte någon mat gott längre och det gör mig helt förtvivlad. Jag gillar ju mat. Vill kunna känna att det smakar bra. Vad är det annars för mening med att äta?
Igårkväll när jag såg min spegelbild i badrummet bras jag ut i gråt. Jag ser förfärlig ut!!! Vet inte med säkerhet hur mycket jag tappat i vikt men smalare har jag defenitivt blivit. Det gör ont i mig. För nu vill jag verkligen inte bli mindre, det räcker nu. Jag vill inte bli sådär orkeslös, svag och utmärglad som förut. Vill inte att sagan ska upprepa sig igen. Och vill absolut inte hamna på mando igen med rullstol och övervakning. Nu är jag rädd!

Funderar på hur mycket skolan är värt just nu. Om jag kanske ska hoppa av vissa kurser och satsa på att ta några enskilda kurser istället för att gå basåret. Funderar på om det värkligen är värt att riskera sin hälsa så mycket? Ioch med att jag redan nu känner av hur jag blivit svagare och tröttare. Och deppigare. Gråter fan dagligen numera. Känner mig aldrig riktigt glad.

Råd och tips tack.

  Sooo not worht it!

Nyss skrivit min första tenta någonsin på Universitetet och det gick så dåligt så jag bara vill gråta. Fyfan! Känner mig som en jävla idiot nu. Kan liksom inte förlåta mig själv när det blir såhär. Trodde jag var bättre än så..
Känner bara för att gå och begrava mig någonstans. Hatar att misslyckas såhär! Hatar att känna mig värdelös.

Får jag inte godkänt tar jag seriöst livet av mig. Bara slaktar mig själv.

Peace!

Satt just här och kom på en sak. Jag funderar på om jag ska lägga ut lite texter ifrån några gamla dagböcker som jag hittade liggandes långt inne i en låda i mitt rum. Dagböcker ifrån diverse inläggningar osv...Låter det som en bra idé?

Spenderade lördagen med min finaste Angelica. Dagen blev bättre än jag någonsin kunde föreställt mig. Det började med att vi drog till Cosmonova där vi såg en film om utrotningshotade djur. Blev alldeles tårögd där mot slutet av filmen då man fick se klipp i från Kenya i Afrika. Jösses vad jag längtar tillbaks till Afrika nu! Men om två år ska jag och Angelica ner dit har vi bestämt. Ner till Sydafrika och volontärarbeta. ÅÅÅH om ändå tiden kunde gå lite snabbare.

Kvällen fortsatte med att vi gick hem till mig, lagade en utsökt god middag och sedan bubblade i min bubbelpool och såg på film. Underbart fin helg med andra ord.

Jag känner mig ganska dum nu för tiden. Liksom, jag försöker lära mig nya saker i skolan och sånt men så fort jag lär mig någonting nytt så går det minst lika snabbt för mig att dagen efter bara glömma allt det jag lärt mig. Undrar varför. Blir ledsen, arg och frustrerad. I matten just nu håller jag på med två små tal som jag försökt lösa under 4 veckors tid nu men aldrig lyckats lösa. Får fel svar hela tiden. Blä!
Känner mig så dum när jag inte förstår. Hatar att känna mig dum. För innerst inne vet jag ju att jag inte är dum. Jag var inte dum för något år sedan iallafall.

Men sanningen är den att jag orkar inte plugga lika mycket nu som förut. Det tar bara stopp. Orkar inte hålla koncentrationen uppe lika länge och måste pausa mer när jag pluggar. Energinivån är ständigt i botten vilket gör det tusen gånger svårare att försöka lära sig nya saker. Nya saker som man i grund och botten har svårt för.

När jag kommer hem från skolan om vardagarna är jag så slut och trött i hela kroppen att jag helst av allt bara vill gå och lägga mig. Inte tänka på skola.
Får se hur länge detta funkar. Har tenta nästa vecka. Kommer utvärdera efter jag fått resultaten och sedan gå vidare därifrån.

Ska se på mysfilmen Marly & Me nu och sedan bädda ner mig i sängen. Imorgon får jag finbesök av bästa Angelica som jag saknat!  

Kom på lite mer saker att lägga in på min livslista som ni kan hitta en bit längre ner i bloggen. Nu dessutom med fina bilder till, enyoj!

• Simma med delfiner.

• Lära sig surfa. Helst i Hawaii då

•  Se en haj. Även simma med dem.

• Spendera julafton på disneyland. Åh barndomsdröm

• Besöka månen     

•  Spendera tid på en öde ö med någon

• Vara på två ställen samtidigt

• Besöka hollywood

• Tatuera mig

• Kättra i mount everest

Höstlov. Eller, rättare sagt inga föreläsningar över en vecka. Kan inte direkt slappna av för det. Måste endå pugga. Har en äcklig kemitenta direkt efter lovet. Har seriöst börjat drömma drömmar om skolan. Inte ens i sömnen får jag vara ifred liksom. Idag hade jag tänkt åka till skolan och plugga matte men inser nu att jag är för trött för att ens orka ta mig utanför dörren. Dessutom ser jag ut som en "hej kom och hjälp mig" så att visa min inför andra folk är ett stort no no.

Fortfarande är det någonting i mig som gör mig så ledsen. Jag kan inte komma på vad det är. Men jag kan helt plötsligt bara bli sådär superdeppad utan någon anledning. Det skrämmer mig. Och tankarna jag ibland får när jag är sådär ledsen skrämmer mig. Tankarna om att döden, osv. Kommer dessa tankar verkligen ifrån mitt huvud?

När jag tar vägen hem från skolarn om kvällarna har jag börjat gå igenom kyrkogården utav någon anledning. Förut skrämde det mig att gå igenom där när det var mörkt men nu har det börjat bli mysigt rent utav. Är det fel att känna så? Jag tror att en av det sakerna jag gillar mest med det är att när jag går där i mörkret kan jag gråta så mycket jag vill och känner för utan att folk kan se någonting.

En till sak som skrämmer mig är mando. Jag har inte haft kontakt med dem på riktigt länge just nu. Kanske låter skönt kan man tycka. Ja , men samtidigt... Nu när skolan har varit så tuff och jag inte har mått riktigt bra har jag också blivit mer sårbar. Har nästan börjat sakna min behandlare litegrann. Ibland vill jag bara plocka upp telefonluren och ringa honom. Men jag är feg. Så jävla feg.