Tjohej.

Jösses som tiden går. Nu är det redan mars. Mars 2011, det är helt galet egentligen. Tänk att det har gått ett helt år sedan mars 2010, då jag var hela död, både psykiskt och fysiskt. Då hade jag inte mycket hopp om livet inte.

Var på mando idag. Första gången på ca 2 månader. Kan inte direkt påstå att det kändes bra.Dock inte dåligt heller men ni förstår säkert. Att ett ställe som man haft så mycket jobbiga minnen ifrån kan man aldrig lära sig att älska. Det bara går inte.

Samma gamla vanliga. Jag träffar min behandlare, checkar läget och pratar lite. Idag fick jag även fylla i lite papper. Och åter igen får jag höra samma ord;

"Det går bra för dig, du gör bra ifrån dig. Men......" Alltid detta "men". Kan jag aldrig få komma dit och göra honom helt nöjd?Kan han aldrig vara helt nöjd med mig och uppskatta det jag gör. Uppskatta att jag överhuvudtaget pallrar mig upp runt halv 6 på morgonen, en dag då jag skulle kunnat legatoch sovit bra mycket längre. Känner mig så himla misslyckad och dum. När fan ska folk bli helt nöjda med en? Det är sånt där som får mitt självförtroende att sjunka rejält. När jag haft en sådan bra period, varit så nöjd och glad och så kommer jag dit och får bara skit. Eller, inte bara skit men ändå.

Inte en jävul skulle komma att kalla mig ätstörd längre. Inte någon i min klass eller umgängeskrets. Och vet ni hur jäkla skönt det känns? Att vara som alla andra, att vara normal. Vara med i gänget. Bli sett för den man är och inte för att man lidit av en livshotande sjukdom. Det kanske var jag DÅ men det är fan inte jag NU. Men det fattar inte min behandlare riktigt. Så synd, för annars tycker jag om honom jättemycket. Under dessa stunder känner jag bara "screw it, jag skiter i er nu och går min egna väg. Jag kan lika gärna klara mig utan er" För har jag inte haft kontakt med honom under 2 månader och ändå klarat mig bra säger väl det sig själv? Det tycker iallafall jag. Det är ju ett klockrent bevis på att jag kan klara av att leva mitt liv själv, utan något mando. Fine, dom är duktiga och bra, men ändå. Tycker bara det är så synd och trist att alltid behöva åka därifrån med gråten i halsen för att sedan ligga och gråta i flera timmar efterråt när jag kommit hem. SKA det vara så?

 

Matilda

4 mars 2011 17:56

Förstår precis, jag klarade mig själv i över 1 halvår + att jag gick upp en himla massa kg själv, men ändå blev det "Men..." :P Men nu är det typ inga "men" längre, utan nu går det framåt med friskskrivning :)
Skönt att det går bra för dig med! :)

http://mmatildass.blogg.se

 

Angelica

4 mars 2011 21:22

Du vet att jag tror på dig, och du kommer fixa det!
Bevisa nu under praktiken.
du är bästbästbäst<3

http://www.fluffen.bloggagratis.se

 

Isabelle

5 mars 2011 13:31

Känner igen mig exakt i vad du berättar. Funderar på om jag ska sluta att gå dit, avbryta behadlingen. Okej, jag blir inte friskskriven, men det kommer jag inte bli av att gå dit och höra att "det går bra, MEN".
Jag vill aldrig tillbaka till det livet/den kroppen jag hade när jag började där, men jag orkar inte göra dem tillfreds längre, för det känns som jag gör det mer för deras skull än för min egen. Tack för att ni har hjälpt mig, men nu klarar jag mig själv, liksom.
Ta hand om dig! Kram

Sofie

5 mars 2011 23:25

Skönt att höra att man inte är ensam om att känna så.
Kramar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...