Tjohej.

Jösses som tiden går. Nu är det redan mars. Mars 2011, det är helt galet egentligen. Tänk att det har gått ett helt år sedan mars 2010, då jag var hela död, både psykiskt och fysiskt. Då hade jag inte mycket hopp om livet inte.

Var på mando idag. Första gången på ca 2 månader. Kan inte direkt påstå att det kändes bra.Dock inte dåligt heller men ni förstår säkert. Att ett ställe som man haft så mycket jobbiga minnen ifrån kan man aldrig lära sig att älska. Det bara går inte.

Samma gamla vanliga. Jag träffar min behandlare, checkar läget och pratar lite. Idag fick jag även fylla i lite papper. Och åter igen får jag höra samma ord;

"Det går bra för dig, du gör bra ifrån dig. Men......" Alltid detta "men". Kan jag aldrig få komma dit och göra honom helt nöjd?Kan han aldrig vara helt nöjd med mig och uppskatta det jag gör. Uppskatta att jag överhuvudtaget pallrar mig upp runt halv 6 på morgonen, en dag då jag skulle kunnat legatoch sovit bra mycket längre. Känner mig så himla misslyckad och dum. När fan ska folk bli helt nöjda med en? Det är sånt där som får mitt självförtroende att sjunka rejält. När jag haft en sådan bra period, varit så nöjd och glad och så kommer jag dit och får bara skit. Eller, inte bara skit men ändå.

Inte en jävul skulle komma att kalla mig ätstörd längre. Inte någon i min klass eller umgängeskrets. Och vet ni hur jäkla skönt det känns? Att vara som alla andra, att vara normal. Vara med i gänget. Bli sett för den man är och inte för att man lidit av en livshotande sjukdom. Det kanske var jag DÅ men det är fan inte jag NU. Men det fattar inte min behandlare riktigt. Så synd, för annars tycker jag om honom jättemycket. Under dessa stunder känner jag bara "screw it, jag skiter i er nu och går min egna väg. Jag kan lika gärna klara mig utan er" För har jag inte haft kontakt med honom under 2 månader och ändå klarat mig bra säger väl det sig själv? Det tycker iallafall jag. Det är ju ett klockrent bevis på att jag kan klara av att leva mitt liv själv, utan något mando. Fine, dom är duktiga och bra, men ändå. Tycker bara det är så synd och trist att alltid behöva åka därifrån med gråten i halsen för att sedan ligga och gråta i flera timmar efterråt när jag kommit hem. SKA det vara så?