Så. Nu skriver jag igen. Jag har ännu inte kommit på något bra lösen till min blogg så än så länge står den öppen.
Jag vill kunna skriva av mig och låta folk ta del utav min värld och mitt liv. Kunna hjälpa och inspirera andra. Få folk att lära sig tycka om sig själva mer och förstå hur det kan gå när man inte tar hand om sig själv tillräckligt. Men vill ändå inte att mina alldra närmsta i familjen läser. Det känns inte rätt. Och bloggen är ändå lite som en dagbok. En dagbok vill man inte att vem som helst ska läsa, det är en väldigt privat grej. Visst att den är öppen på internet och vem som helst kan hitta den blablabla, men det ger samtidigt inte någon rättighet att läsa den om jag inte vill att denna person ska få läsa. Därför sätter jag snart in lösen.

Det är mycket i skolan nu och även på fritiden. Speciellt nästa vecka, vecka 20. Herregud asså! Prov, guidningar på skansen, debatter, redovisningar. Middag med klassen, bio med tjejer från klassen osv.
Hinner inte riktigt med att känna efter hur jag mår. Vissa dagar är toppen verkligen medan andra dagar suger rent ut sagt. Jag funderar ofta över vart jag står i livet idag. Beter jag mig frisk och normalt i den situationen? Gjorde jag rätt sak vid den situationen osv. Har känt mig ganska tom ibland.

Mando i tisdags. Fyfan vilka minnen!! Bara att komma dit och få se miljön där inne, väggarna och möblerna. Dofterna. Att få se de små trasiga sjuka själarna inne på heldygnsvården. Började nästan gråta.
Träffade på min gamla behandlare där faktiskt. Det var kul. Han är alltid lika underbar och jag fick jordens fetaste jättekram ifrån honom. Gossebjörnen.

För varje gång jag kommer dit inser jag också att "fan jag vill aldrig mer tillbaka till det som var då". Aldrig att jag ska in dit igen.

I söndags såg jag ett program som verkligen fick mig att tänka till och inse vikten med att ta hand om sig själv. Programet som går på TV3 hette "det blir bättre" och är ett sammarbete med rädda barnen och ska vara som ett slags stöd för alla unga som på ett eller annat sätt mår dåligt. Kända svenskar berättar om sina jobbiga uppväxter och hur de tog sig igenom jobbiga år i sina liv. De vill visa och berätta att det blir bättre.

I söndags var det den finladssvenska violinisten Linda Lampenius. Hon berättade om hur hon under hela sin uppväxt var drabbad utav ätstörningar, både anorexi, ortorexi och bullemi.

Hon berättade om vilket helvete hon hade det och sedan hur hon tog sig igenom det. Sedan i slutet av programet höll hon ett tal på en skola, om hur det blev bättre.

Mina tårar fullkomligt forsade ner för kinderna av att höra hennes tal. Kände igen så mycket med mig själv och jag blev så tagen av hennes tal. Vilken oerhört stark människa! Så fint att hon ville dela med sig av en liten bit utav sin själ och orkade berätta. All cred till henne.

Gå in och titta
Linda Lapenius - det blir bättre

<3