Har nyss suttit och sett på friidrott i 2 timmar. Jag och mitt kära glasspaket ensamma här hemma i soffan. Jag får ett stort smile över mina läppar när jag ser friidrott. Samtidigt känner jag hur det kryper i benen. Jag skulle så gärna själv vilja vara där och vara med. Jag har alltid älskat friidrott. Minns dagarna i grundskolan då man åkte ut till vallen och körde några dagar friidrott då man fick prova på alla de olika grenarna.
Min favorit är alla löpningsgrenar. Långdistanslöpning.

Jag var riktigt bra på det. Var en duktig löpare. Snabb och uthållig och jag brukade alltid komma bland topp-placeringarna när vi tävlade. Det som smärtar mest i hjärtat är när jag tänker på hur långt jag hade kunnat kommit. Om jag inte hade blivit sjuk. Jag tror jag hade kunnat gå långt om jag inte hade börjat svälta mig själv. Fan Sofie, varför gjorde du det? Varför?
Tänk om det hade varit jag som hade blivit den stora stjärnan? Som vann alla tävlingar.  Ibland kan man bli så förbannad på sig själv. Om jag kunde vrida tillbaks klockan....