Vet ni, jag känner mig ofta så himla ensam. Det dumma är att jag aldrig tycks komma på varför jag känner mig så ensam. Är det bara en känsla jag får för mig eller är det verkligen så att jag är ensam. En utstött och bortglömd själ? Och isåfall varför är jag dömt till att vara det? Vad har jag gjort för fel?

Ibland känns det som att folk bara sviker och kastar skit på en. Säger att de bryr sig och finns där för en fast det bara innerst inne är en stor fet lögn. Folk säger att de tycker om en men när det kommer till kritan så vill de aldrig ses eller umgås. Kommer alltid med ursäkter eller bortförklaringar till varför de inte kan träffas. Då undrar man ju samtidigt hur de är så himla gulliga på internet och skriver långa texter och meddelanden om hur mycket de tycker om mig. Jag blir så ledsen, sårad och besviken på sådana människor. Det tråkiga är att det finns alldeles för många utav dem.

Sedan vet jag inte hur man definerar "en vän". Hur nära ska man stå en person för att få kalla sig själ den personens vän? Och är bekant samma som en vän?

Jag har nämligen alltid trott att jag varit omringad utav många vänner men nu när sanningen ska fram och när jag börjat verkligen tänka efter så har jag nog knappt några "vänner" utan mer.... bekanta. För en vän skulle alltid ställa upp på och tycka om en vad som en hände, eller hur? Inte bara när man gör de där extra speciella och bra sakerna utan även till vardags.

Så ledsamt att tänka på det här. Hur jävla ensam jag ändå är. För det känner jag mig verkligen. Och vem vet, kanske är jag dömd till att alltid vara ensam? Kanske är det mitt öde?