Det är inte lätt. Det är inte en barnlek. Det är på blodigt allvar.
Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Jag vill kämpa, vara den där duktiga tjejen som klarar allt men ju mer tiden går desto mer börjar jag faktiskt tvivla, tyvärr.

Ibland känns det som att jag är "menad" till att må dåligt. Aldrig få känna mig glad och lycklig.
Kanske var det skrivet i mitt DNA redan från födseln. "Denna tjej kommer få ett förjävligt liv och aldrig få kunna känna lycka".

För de senaste veckorna, månaderna, har varit de värsta på många år. Massa ångest och panik, skrik och gråt. Besök på akuten, sjukhus, avdelningar , psykologmottagningar. Trodde jag att jag hade upplevt helvetet förut hade jag så fel. Det var bara en bråkdel utav hur dåligt jag sedan kom att må.

Jag är egentligen en livfull aktiv tjej med massor av planer inför framtiden. Jag har så mycket jag vill hinna med att göra under min livstid. Men den senaste tiden har jag sakta men säkert känt hur livet runnit ur sanden. Hur mina framtidsplaner och drömmar bleknat bort.

Den stora viktöknignen jag gjort har kanske fått min kropp att må bättre, men inombords har en liten bit utan mig försvunnit. Jag känner mig så fruktansvärt tom inombords. Vet varken ut eller in. Det känns som att jag håller på att tappa bort mig själv. Vet inte längre vem jag är utan min smala kropp.
Jag håller på att förvandlat till en helt ny människa. En helt ny tjej, men jag vet inte om jag gillar den tanken. För jag vet inte längre vem den här nya tjejen är. Och det skrämmer mig. Fruktansvärt.

Vill bara få känna mig levande som förr.
Förut var jag alltid på språng. Var aktiv. Orkade (trots att jag under perioder inte åt bra)hur mycket som helst. Var ute och gick/sprang. Jobbade häcken av mig, var social och träffade mycket folk. Nu jobbar jag förvisso ibland men vissa dagar pallar inte psyket med det så då blir jag hemma. Orkar ingenting. Knappt gå ut om dagarna. Sitter inne med min dator. Orkar inte träffa folk längre. Äcklad över mitt utseende och min nya kropp. Klarar inte av att visa mig för människor. Bara en tripp ner till affären gör mig helt slut mentalt. Hatar den här nya människan som sagt.

Jag har insett att kämpa mot en ätstörning när man är normalviktig på ett sätt är "jobbigare" än om man hade lidit av en undervikt.

 

emma

11 juni 2013 19:16

jag älskar dig sofie <3

http://tankarnatarmig.blogg.se

 

sara

13 juni 2013 20:10

blir tårögd när jag läser det där Sofie...du är värd hela världen!!! önskar att jag kunde göra nått, men det ändå jag kan göra så här framför datorn är att skicka en massa massa massa kramar och styrka till DIG! <3

Sofie

13 juni 2013 20:24

Stor kram till dig!

 

Elin

17 juni 2013 18:54

Vännen <3 Tänker på dig . Kram

http://idunn.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...