hey. vill inte sitta här varje dag och skriva om hur förjävligt allting känns nu. samtidigt kan jag inte  inte ljuga och säga att det är bra heller, för det är det absolut inte. varje dag är kämpig på ett eller annat sätt, men å andra sidan har jag aldrig trott att livet vore som en dans på rosor heller.

jag känner mig en aning desperat. orkar inte med att gå runt och må såhär dåligt med mig själv. orkar inte med den här jävla kroppsångesten. inte hur länge som helst.
läkare och övrig vårdpersonal säger att "det kommer gå över inom en snar framtid" "din hjärna kommer så småning om vänja sig vid din nya kropp". jovisst, men hur jävla lång tid ska det behöva ta? nog borde det få finnas gränser. det tycker iallafall jag. och det borde finnas en gräns för HUR dåligt man ska behöva må.
ska man behöva vara så pass äcklad över sig själv att självmord ska kännas som enda vägen ut? ska man behöva droga ner sig med tabletter för att klara av vardagen?
för kroppshatet är så stort. blir så handikappad. kan inte göra någonting utan ångest. inte använda de kläder jag vill ha, inte dusha, inte sitta ner på rumpan (måste stå på knäna lutad mot något bord), inte träffa folk och vara social. fan vad jag hatar det läget jag satt mig själv i.

jag vill ändå inte ge upp. det vill jag faktiskt inte när jag tänker efter.
jag vet också . att klarar jag mig igenom den här perioden då klarar jag ta mig tusan av allt. då har jag kommit längre i mitt tillfrisknande än vad jag någonsin gjort. då ska jag belöna mig själv med någonting stort.

förresten . kom just på. min tid på scä är nu ett avslutat kapitel. en ny remiss har skickats till ett annat ställe istället. slängs runt som en vante till olika institutioner. hur många vändor pallar man?

xoxo