Det är inte lätt. Det är inte en barnlek. Det är på blodigt allvar.
Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Jag vill kämpa, vara den där duktiga tjejen som klarar allt men ju mer tiden går desto mer börjar jag faktiskt tvivla, tyvärr.

Ibland känns det som att jag är "menad" till att må dåligt. Aldrig få känna mig glad och lycklig.
Kanske var det skrivet i mitt DNA redan från födseln. "Denna tjej kommer få ett förjävligt liv och aldrig få kunna känna lycka".

För de senaste veckorna, månaderna, har varit de värsta på många år. Massa ångest och panik, skrik och gråt. Besök på akuten, sjukhus, avdelningar , psykologmottagningar. Trodde jag att jag hade upplevt helvetet förut hade jag så fel. Det var bara en bråkdel utav hur dåligt jag sedan kom att må.

Jag är egentligen en livfull aktiv tjej med massor av planer inför framtiden. Jag har så mycket jag vill hinna med att göra under min livstid. Men den senaste tiden har jag sakta men säkert känt hur livet runnit ur sanden. Hur mina framtidsplaner och drömmar bleknat bort.

Den stora viktöknignen jag gjort har kanske fått min kropp att må bättre, men inombords har en liten bit utan mig försvunnit. Jag känner mig så fruktansvärt tom inombords. Vet varken ut eller in. Det känns som att jag håller på att tappa bort mig själv. Vet inte längre vem jag är utan min smala kropp.
Jag håller på att förvandlat till en helt ny människa. En helt ny tjej, men jag vet inte om jag gillar den tanken. För jag vet inte längre vem den här nya tjejen är. Och det skrämmer mig. Fruktansvärt.

Vill bara få känna mig levande som förr.
Förut var jag alltid på språng. Var aktiv. Orkade (trots att jag under perioder inte åt bra)hur mycket som helst. Var ute och gick/sprang. Jobbade häcken av mig, var social och träffade mycket folk. Nu jobbar jag förvisso ibland men vissa dagar pallar inte psyket med det så då blir jag hemma. Orkar ingenting. Knappt gå ut om dagarna. Sitter inne med min dator. Orkar inte träffa folk längre. Äcklad över mitt utseende och min nya kropp. Klarar inte av att visa mig för människor. Bara en tripp ner till affären gör mig helt slut mentalt. Hatar den här nya människan som sagt.

Jag har insett att kämpa mot en ätstörning när man är normalviktig på ett sätt är "jobbigare" än om man hade lidit av en undervikt.