Ibland när jag har det bra. När det känns som att livet är ganska fint så kan jag bli så himla rädd. Jag är så rädd för att min lycka snart ska ta slut. Är så van vid att vara så olycklig och ledsen hela tiden så när jag väl är lycklig känns det konstigt på något sätt. Som att jag inte borde få vara lycklig. 

Jag kan komma på mig själv med att sitta och gråta rätt ut vissa kvällar. Men varför? Vad fan finns det att gråta över just nu när allting är så himla bra? Jag har ett nytt jobb, på en veterinärklinik där jag trivs super. Har jordens finaste pojkvän som finns vid min sida. Jag har allt man kan be om just nu. Ändå är allting inte bra. Varför? Suck. Blir så trött på mig själv ibland bara. 

Kanske är jag så van vid att må dåligt att det nya, det okända, känns så pass skrämmande och ovant att jag ska behöva gråta över det?