Så i lördags hade vi föreställning av vår teaterpjäs. Premiären avvärkade vi redan nere i Malmö så det var alltså andra föreställningen vi hade nu, borta i Gnesta. Det var både en bra men samtidigt en fruktansvärt hemsk dag. Jonas och jag går ju i samma teatergrupp och att möta honom just nu känns både fruktansvärt bra men samtidigt så jävla sorgligt.  Jag ville helt av allt bara springa och krama honom, lösa alla våra jävla problem och svårigheter där och då men vet ju att det inte funkar att göra så. Vi kommer förhoppningsvis få chansen att prata på djupet i framtiden. Vet bara inte om det är om 1 månad eller om 1 år liksom.


Känner mig helt förkrossad just nu. Varför är det så jävla svårt?  Jag vill bara vara glad men kan inte helt vara det. Känner mig så ensam. Så svag. Så krossad. När fan kan man få må bra då? Är det för mycket begärt. Och då menar jag inte att vara glad i någon timme utan i veckor, ja kanske till och med i månader.
Föreställningen då, hur gick den? Jag vet fan inte. Minns inte så mycket från den utan försökte mest kämpa med tårarna och kämpa med impulserna att inte gå och krama Jonas. Fan!
Pjäsen gick nog helt okej ändå, dock vet jag inte alls hur min prestation var. Med tanke på att jag försökte bara slå av alla mina känslor så gjorde jag nog inte så bra ifrån mig. Orkar inte bry mig just nu ändå, sorry. Försöker bara andas och överleva.