Asså jag hatar livet just nu. Fuck my life, Ingenting kan få mig att le längre, få mig att vara glad och lycklig. Jag har liksom inget hjärta längre för det är så jävla krossat som det går att bli.
Ni vet att det varit jobbigt med Jonas länge. Vi har nog haft problem sedan i höstas igentligen. Från början småsaker som sen blev större och större. Ingen utav oss orkade bry sig om att jobba på vår relation eller verkligen kommunicera och prata med varandra om det som var jobbigt utan vi körde på och var egon och liksom sket lite i varandra och hur den andra mådde. Jonas tog mig för givet och jag blev fruktansvärt ledsen och kände mig övergiven och oälskad av honom vilket ledde till att jag gjorde dumma val som sedan i januari gjorde så att Jonas bröt upp med mig.

Förkrossad försökte jag gå vidare med livet, jobba med mig själv och förbättra mina dåliga sidor. Började gå hos psykolog och verkligen ge det ett ärligt försök. Jonas och jag bestämde (vad jag trodde) att vi skulle försöka på nytt, tänka mer på varandra och prata mer med varandra. Försöka jobba med våra dåliga sidor osv. Vi försökte i ett par månader och jag tyckte allt började kännas bra igen. Och Jonas värkade vara som vanligt, gosig och kramig med mig osv. Jag började må bra.

Sen kom bomben!!! Han dumpade mig åter igen nyligen då han enligt honom inte känner någonting längre. Jag frågade om det var något som hänt just nu och får då svaret att jag inte varit kär i mig på länge, inte ens den tiden nu då vi "provade ge varandra en ny chans". Han hade alltså ljugit om att vi var påväg tillbaka igen för att inte göra mig ledsen. Vad fan blir jag inte nu då? Saken är den att jag älskar fortfarande Jonas. Just nu vet jag inte på vilket sätt jag älskar honom men att jag älskar honom är ett faktum. Hur kan man älska någon som samtidigt i perioder gör en så illa? Varför älskar jag Jonas?

När vi träffades så var allting guld, verkligen asså. Han uppvaktade mig som ingen annan, var jordens goaste och finaste vän. Jag var då rätt sjuk i ätstörningarna och gick i behandling och han peppade och stöttade mig så mycket. Sa att han alltid skulle finnas där för mig och att han älskade mig. Att han alltid skulle vara vid min sida.
VART FAN GICK ALLT FEL.

Jag kan inte sluta gråta. Det går bara inte. Tår efter tår. Snart kan jag bilda en stor flod av alla mina tårar.  Det här gör för ont. Trodde jag att jag hade upplevt helvetet i januari så hade jag fel. NU är jag i helvetet. Vet inte ens om jag har Jonas i mitt liv som en vän längre , eller ens som en bekant. Jag är en person som har rätt svårt att hitta nya vänner (och behålla dom) och Jonas var en utav de få vännerna jag hade. Därför jag känner mig så otroligt ensam. Om jag överlever detta är jag starkast i världen , men just nu känns det inte soom att jag kommer överleva.

OM någon där ute går igenom liknande saker , kämpa på fina ni!