Det är så tungt. Och svårt. Det är som att livet för närvarande står stilla.  Ni som aldrig har upplevt olycklig kärlek kan nog aldrig ens ana hur detta känns. Ni som aldrig blivit dumpade av er största kärlek kan inte förstå smärtan i bröstkorgen. 

Jag kan säga att jag har kommit till den punkten då jag har accepterat att nej jag och Jonas är inget par längre. Men känns det okej? Känner jag att jag mår bra nu? Nej och åter igen NEJ. Det känns inte bra någonstans. Det är svårt att klippa banden med någon som varit ens närmaste vän och trygghet under en sån lång tid. Den som man trodde var ens bästa vän och som man trodde alltid skulle finnas där för en. Jonas vill inte ens ha mig i livet som sin vän, vilket gör mig både ledsen, sårad och fruktansvärt arg. Jag vet ärligt inte om jag är mest ledsen eller mest arg just nu, troligtvis en kombo av båda. Det gör ont i mig ett en sån lång relation och vänskap som vi hade så enkelt kastas bort. Att han utan att tveka en sekund kastar bort allt. Jag förstår inte hur man kan göra en sån sak. Förstår inte hur man tänker när man gör så.

Av respekt för Jonas tänker jag i nuläget inte berätta så mycket mer om oss då läget är jobbigt som det är ändå. Men jag måste sörja just nu. Måste få gråta, skrika, stampa och slå. För jag känner fortfarande att det är en pusselbit som saknas i mitt hjärta. Jag gav allt jag hade och lite till.  Jag är på riktigt rädd för att jag i framtiden inte kommer kunna komma någon så nära igen då jag kommer vara så rädd för att bli sårad/lämnad/sviken igen. Vill inte att någon ska behöva må som jag gör nu och gå igenom det jag gör. 

Men för att återgå till rubriken. Jag har svårt för att hitta inspiration och motivation till någonting just nu. Jag vet att jag är en tjej med massa mål och drömmar egentligen men allt detta har gjort mig så svag och trött. Det tar på energin något enormt så jag är helt slutkörd mental och fysiskt. Dimper ner i soffan efter jobbet och tuppar av utav utmattning. Samtidigt som jag sover sämre än någonsin. Vilket gör de långa dagarna på jobbet svåra. Jag skäms när jag ser vad det är jag skriver. Att jag låter mig själv påverkas så mycket. Fan! Känner hur ögonlocken sagta stänger sig över ögonen och jag tappar räkningen på hur ofta jag slumrar till om dagarna. 

Jag VET att jag har haft drömmar om att skapa danskoreografier, bli duktig och utvecklas inom gymnastiken. Ville skriva texter och sjunga in låtar. Öva på min sångröst. Hade även en dröm om att köpa kamera och starta youtube-kanal(har google drive dokument med flera sidor av saker jag ville filma). 

Mitt liv är en aning kaos just nu men det måste väl ändå släppa snart. Ellerhur? Dock sitter såren kvar länge men jag behöver väl inte vara såhär fruktansvärt ledsen och påverkad av allt?