Jag skulle så himla gärna vilja veta vilka som kikar in här på min blogg. Ser ju läsarstatistiken men inte vilka som läser.

Så om ni orkar ta några minuter och svara på följande;
* Namn och ålder
*Stad
*Hur ni hittade ni till min blogg
*Varför ni läser ni den
*Förhållande till mat  (har en magkänsla av att många andra med "problem" läser)

Ätstörningsvården i Sverige. Ja, vad ska vi säga om den?
Jag känner mig rätt knäckt och nerslagen just nu.  Var där tidigare i veckan på det stället dit jag sökt för ny behandling. Har visserligen fått en behandlare nu så det är väl bra antar jag. Men längre än så kom vi väl inte.
Jag hade trott att en plan hade gjorts upp för mig. Kände mig redo och full med motivation att kickstarta någonting nytt just nu i.o.m att mitt läge just nu blivit ganska mycket värre sedan jag kom hem från Sydafrika. Det är som att det mesta har rasat ganska rejält just nu och maten går sämre än någonsin. Jag känner mig inte ens sugen på saker jag brukar älska. Sitter och försöker googla efter goda matbilder jag är sugen på men hittar inte ett skit. Kan ni förstå hur min apiti är då?. Jag har fått en dipp och behöver någon som nyper mig därbak just nu.

Blev ledsen då det enda vi kom fram till var att "nu får du gå hem och sedan återkomma nästa vecka och gå på ett läkarbesök och veckan efter det göra en stepwise och SEDAN ska vi utforma en behandling"
Men hallå? Fattar ingen att jag kanske behöver någonting nu med direkten? Vore det så himla lätt att bara gå hem och skriva matdagböcker skulle jag för tusen redan vara frisk just nu? Dessutom känner jag att samtal en gång i veckan inte kommer ge mig någonting. Då kan jag likabra strunta i allting.
Och varför ska jag göra en stepwise när jag gjorde en i november veckan före Sydafrika? Förstår inte.

Så jag får väl försöka kriga ensam så länge. Försöka "hålla mig flytande", åtminstone fram till läkarbesöket nästa vecka. För jag vet att min kropp är allt annat än sund just nu så varför skulle jag inte få hjälp? Egentligen ska inte vikten behöva spela någon roll, man ska få hjälp oavsett men ändå. Vissa erbjuder en bara hjälp när man är på gränsen till döende.  Jag förtjänar min hjälp.



Så trött på allt det här. Vore det inte bara bättre om jag slapp alla sjukhus och läkarbesök helt? Vlken frihet. Vad skönt det vore. För ....egentligen vill jag ju inte alls tillhöra den där sjukhusvärlden. Egentligen vill jag bara att allt ska vara bra,

Ville bara slänga in ett inlägg och säga hej eller något.

Dagarna är fortfarande väldigt händelselösa. Jag söker jobb och väntar samtidigt på behandling. Dumt kanske,att försöka sig på båda två samtidigt? Men jag vill så gärna ha någonting mer i mitt liv än bara behandlingen. Och det kommer ju liksom inte bli slutenvård, knappast dagvård heller. Fast jag kanske borde ha dagvård i mitt tillstånd?
Orkar snart inte bry mig. De får bestämma vad de vill och så får jag hänga på helt enkelt.

Superskönt nu när det är någon plusgrad utomhus. Slipper man frysa arslet av sig varje gång man lämnar huset, haha.
Imorgon ska jag hälsa på djursjukhuset där jag jobbade i somras. Saknar dem alla sjukt mkt! Ska bli SÅ kul!

 

Tjatja!
Efter en vecka med extremt dåligt mående ska jag försöka ta nya tag denna vecka. Försöka göra den här veckan lite ljusare och bättre än förra.
Jag skulle ju börjat på scä i torsdags. Hade sett fram emot det, ja nästan längtat efter det. Den dagen kändes nästan helig på något sätt. Tyvärr blev den inte som planerad. Min resa tog istället en annan vändning och jag kom till akuten, åter igen med usla kaliumvärden. Fick åter igen spendera dagen i en sjukhussäng med dropp samt EKG-maskiner.
Jag har ju egentligen bara mig själv att skylla för det. Efter en tid med dålig diet blir det så, det vet jag ju. Ändå kunde jag inte stoppa mig själv, få mig själv att "rycka upp mig" och äta bättre. Ändå kunde jag inte motstå att följa de dumma rösterna inom mig.  Men jag vill inte att det ska hända igen nu. Kände mig så malplacerad. Jag, en ung 21 årig tjej bland alla äldre 80+ are. Bokstavligt talat grät och bad dem att släppa hem mig.
Så jag måste försöka äta bättre nu igen. Men denna gång får jag kämpa själv för nu lär det dröja yttligare längre tid innan scä hör av sig. Nu får jag ensam fightas. Har tillsammans med älsklings Emma gjort upp ett basic-schema som jag ska försöka följa. Iallafall tills vidare.

Blir deppad av att sitta hemma. Min motivation till att äta blir tyvärr lägre när jag bara glider runt här hemma och inte gör ett skit. Så därför ska jag försöka hitta på små aktiviteter om dagarna.
Var på en veterinärklinik förra veckan på en ev. jobbintervju. Inte för nu men för framtiden. Dessvärre uppfyller jag inte alla kraven för att få en anställning där utan jag behöver utöver de kunskaper/den utbildning jag har även läsa en "grund utbildning i hantering av läkemedel", s.k D9. Har jag tagit D9 får jag alltså injecera läkemedel , ta blodprov osv. Det öppnar dörrarna till mycket jobb för min del.

Ska försöka kolla upp när de här kurserna startar och försöka mig på att ta D9. Det borde inte vara så svårt. Några veckors studier samt lite praktiska moment. Får jag någonting att motivera mig med också.
Denna eller nästa vecka ska jag börja läsa lite inför D9 alltså.

Dagarna ser iprincip likadana ut nu.
- Jag vaknar upp. Slår mig ner framför tv:n för att söka antingen jobb eller praktikplats. Letar lite statistroller.
- får ofta beskedet om "du kom inte in", "vi har gått vidare med andra sökande". Otroligt uppmuntrande ord .
- försöker även ta mig ut om dagarna, även fast det är så äckligt kallt ute så jag egentligen känner för att ligga inne men jag vet att det inte kommer ge mig någonting gott. Frisk luft är bra hur som helst.

vill inte klaga men det börjar bli rätt deppat. jag är en sån där otålig människa som vill att saker och ting ska hända hela tiden.  måste hålla mig sysselsatt. stimulerad.
men jag ska försöka. försöka hitta nya jobb , sysselsättningar.

orkar inte skriva just nu då jag kom hem efter en heldag på akuten sent igårkväll. puss

Känt mig lite låg och har inte orkat skriva så mycket. Det har varit lite tjafts och bråk därhemma, jag har blivit ledsen och spenderat kvällarna gråtandes på mitt rum.
Imorgon sätter saker igång med scä hoppas jag. Och jag är otålig som tusan. Fick idag reda på att min läkare som jag egentligen skulle fått där tydligen slutar imorgon. Jag som tyckte riktigt bra om honom :( . Hatar när det blir sådär, när man verkligen fattar tycke för en person och denna person sedan bara slutar och lämnar en sådär. Okej nu låter det som vi hade värsta relationen. Haha . Not true , men jag tyckte som sagt väldigt mycket om honom.

Sedan bär det av upp till Karlstad för att hänga hos farmor ett par dagar. Nästa vecka har jag lite jobbintervjuer att gå på och filmcasting så det blir nog roligt. Slipper man gå hemma och grotta ner sig.

Försöker muntra upp mitt humör nu med att kolla på "kvarteret skatan". Sån jävla bra humor, haah!

Det var en absolut toppendag igår. Skönt att få umgås med sina gamla kompisar och könna sig normal för en gångs skull. Fick mig att inse hur "det normala" livet kan se ut. Jag tycker absolut inte illa om alla de fina människor jag mött under åren men runt 90% av dem har lidit utav olika psykiska besvär och stundsvis mått väldigt dåligt. Det finns fördelar med att umgås med varandra då men även nackdelar. Och en nackdel är att man aldrig får chansen att känna sig normal. Man går alltid på minor och kan aldrig veta när personen man umgås med ska börja må sådär superdåligt.

Igår fick jag vara bara jag, Sofie, sitta och disskutera normala och vardagliga saker. Inte bara prata om hur man mår osv. Ida och Maria är två helt fantastiska människor. Och de får mig att inse att det är inte så jävla hemskt att leva ett friskt liv. För de två är verkligen två utav de mest friska och hälsosamma människor jag träffat. De har inga ätstörningar, inga depressioner eller andr psysiska åkommor. De är två helt normala ungdomar som mår bra och värkar vara glada och lyckliga största delen av tiden. Jag ser verkligen upp till dem och beundrar dem för det.
Jag blir fylld av så mycket positivitet och motivtion när jag hänger med dem. Det GÅR att leva ett friskt liv! Det går!

Gokväll!
Asså... inte för att börja året med att värka deppad eller så men det händer verkligen inte mycket i mitt liv just nu. Samtidigt så känner jag mig så trött hela tiden så när det väl händer saker så blir det lätt för mycket istället och jag orkar liksom inte med. Psyket vill så mycket men kroppen orkar inte med.

Jag måste erkänna att jag har ätit sämre sedan jag kom hem. Det har inte varit planerat utan bara blivit så. Jag har inte haft aptit eller känt mig sugen på att äta över huvud taget. I Sydafrika åt jag som en hel karl. Haha.

Jag tror jag fallit ner i en liten svacka sedan min hemkomst. Dragit på mig någon liten depression eller något. Det brukar bli så när jag är borta sådär och sedan kommer hem till vardagen. Att nu denna resa inte alls blev  särskilt bra så förvärrar det bara allting ännu mer. Fast jag vet inte, brukar man märka sånt där? Brukar man märka om man dragit på sig någonting? Jag tror iallafall det viktiga är att försöka hitta på saker här hemma . Hitta något nytt projekt att sysselsätta mig med. Inte bara ligga hemma framför tv:n eller datorn.

På tal om datorn så har jag nydligen hittat en helt underbar hemsida med massa gratis filmen/tv-serier som jag nu använder flitigt. Ligger just nu och ser på Svensson Svensson avsnitt och får mig flera goda skratt i allt det jobbiga. Så denna hemsida är ett hett tips ifrån mig
www.swefilmer.com

Imorgon ska jag åter igen försöka mig på att kontakta scä. Min läkare som jag fått där är ju typ sjuhelsike underbar. Gillar han skarpt! Nästan så att jag vill gå dit för att träffa honom (guu vad det där lät konstigt nu).

Sedan är morgondagen även uppbokad för en liten dejt med två utav mina kompisar från gymnasiet varav en utav dem nyss flyttat hem igen till Stockholm efter 3 år i Halmstad. Som jag saknat henne!

<3