Känt mig lite låg och har inte orkat skriva så mycket. Det har varit lite tjafts och bråk därhemma, jag har blivit ledsen och spenderat kvällarna gråtandes på mitt rum.
Imorgon sätter saker igång med scä hoppas jag. Och jag är otålig som tusan. Fick idag reda på att min läkare som jag egentligen skulle fått där tydligen slutar imorgon. Jag som tyckte riktigt bra om honom :( . Hatar när det blir sådär, när man verkligen fattar tycke för en person och denna person sedan bara slutar och lämnar en sådär. Okej nu låter det som vi hade värsta relationen. Haha . Not true , men jag tyckte som sagt väldigt mycket om honom.

Sedan bär det av upp till Karlstad för att hänga hos farmor ett par dagar. Nästa vecka har jag lite jobbintervjuer att gå på och filmcasting så det blir nog roligt. Slipper man gå hemma och grotta ner sig.

Försöker muntra upp mitt humör nu med att kolla på "kvarteret skatan". Sån jävla bra humor, haah!

Det var en absolut toppendag igår. Skönt att få umgås med sina gamla kompisar och könna sig normal för en gångs skull. Fick mig att inse hur "det normala" livet kan se ut. Jag tycker absolut inte illa om alla de fina människor jag mött under åren men runt 90% av dem har lidit utav olika psykiska besvär och stundsvis mått väldigt dåligt. Det finns fördelar med att umgås med varandra då men även nackdelar. Och en nackdel är att man aldrig får chansen att känna sig normal. Man går alltid på minor och kan aldrig veta när personen man umgås med ska börja må sådär superdåligt.

Igår fick jag vara bara jag, Sofie, sitta och disskutera normala och vardagliga saker. Inte bara prata om hur man mår osv. Ida och Maria är två helt fantastiska människor. Och de får mig att inse att det är inte så jävla hemskt att leva ett friskt liv. För de två är verkligen två utav de mest friska och hälsosamma människor jag träffat. De har inga ätstörningar, inga depressioner eller andr psysiska åkommor. De är två helt normala ungdomar som mår bra och värkar vara glada och lyckliga största delen av tiden. Jag ser verkligen upp till dem och beundrar dem för det.
Jag blir fylld av så mycket positivitet och motivtion när jag hänger med dem. Det GÅR att leva ett friskt liv! Det går!

Gokväll!
Asså... inte för att börja året med att värka deppad eller så men det händer verkligen inte mycket i mitt liv just nu. Samtidigt så känner jag mig så trött hela tiden så när det väl händer saker så blir det lätt för mycket istället och jag orkar liksom inte med. Psyket vill så mycket men kroppen orkar inte med.

Jag måste erkänna att jag har ätit sämre sedan jag kom hem. Det har inte varit planerat utan bara blivit så. Jag har inte haft aptit eller känt mig sugen på att äta över huvud taget. I Sydafrika åt jag som en hel karl. Haha.

Jag tror jag fallit ner i en liten svacka sedan min hemkomst. Dragit på mig någon liten depression eller något. Det brukar bli så när jag är borta sådär och sedan kommer hem till vardagen. Att nu denna resa inte alls blev  särskilt bra så förvärrar det bara allting ännu mer. Fast jag vet inte, brukar man märka sånt där? Brukar man märka om man dragit på sig någonting? Jag tror iallafall det viktiga är att försöka hitta på saker här hemma . Hitta något nytt projekt att sysselsätta mig med. Inte bara ligga hemma framför tv:n eller datorn.

På tal om datorn så har jag nydligen hittat en helt underbar hemsida med massa gratis filmen/tv-serier som jag nu använder flitigt. Ligger just nu och ser på Svensson Svensson avsnitt och får mig flera goda skratt i allt det jobbiga. Så denna hemsida är ett hett tips ifrån mig
www.swefilmer.com

Imorgon ska jag åter igen försöka mig på att kontakta scä. Min läkare som jag fått där är ju typ sjuhelsike underbar. Gillar han skarpt! Nästan så att jag vill gå dit för att träffa honom (guu vad det där lät konstigt nu).

Sedan är morgondagen även uppbokad för en liten dejt med två utav mina kompisar från gymnasiet varav en utav dem nyss flyttat hem igen till Stockholm efter 3 år i Halmstad. Som jag saknat henne!

<3

Det har varit en mysig dag idag och jag har för första dagen sedan jag kom hem från Sydafrika åkt kommunalt igen haha. Hade nästan glömt hur det kändes att sitta på tåget. Har varit hemma på besök hos underbaraste Emma i hennes mysiga lilla lägenhet i Vällingby.  Hon är allt bra den där tjejen och trots att vi bara haft kontakt med varandra i drygt en månad så känner jag hur himla mycket jag tycker om henne. Och jag hoppas och ber på mina bara knän att den här vänskapen ska få hålla. För hur trist det låter så har jag förlorat riktigt många kontakter under det gångna året och jag vill inte förlora ännu en.

Vi hade som sagt en mysig film-dag hemma hos henne, åt pepparkakor och dravk kaffe/te. Känner mig så bekväm i hennes sällskap och det är så mycket med den där underbara tjejen som jag känner igen med mig själv. Och idag när vi umgicks ingås jag hur mycket jag faktiskt hade saknat henne nere i Sydafrika.

Jag provade ringa scä igår men de har tydligen inte öppet förns nästa vecka så jag får prova igen då. Jag är otålig och vill att hjälpen ska komma NU liksom. Orkar inte vänta mer av min dyrbara tid. Men bättre måste det ju bli!

Ledsen om jag värkat så deppd men jag är inte helt glad just nu. Och en stor del i det hela har att göra med att jag känner mig ledsen och besviken över min resa. Det var mycket som gick fel därborta och många som betedde sig illa. Jag hade förväntat mig mycket mer utav resan och vi kan ju säga att det absolut inte blev som jag hade förväntat mig. Och nu känns det som att alla i min närhet är besvikna på mig. Främst mina föräldrar men även andra släktingar. Som att de ser mig som en svag förlorare.

Nu väntar fredagsmiddagen ....

Nu är jag så fullständigt jävla trött på allting. På alla tankar kring mat, vikt, utseende och träning. Så jävla trött på alla tvångstankar som plågar en. Kan jag få vara ifred en enda dag? Bara få slippa allting för en dag? Är det för mycket begärt. Fan vad jag känner mig sur och bitter. Vill inte vara en sånhär. Vill inte skada mina nära och kära som jag gör. De är inte värda en sådan syster/dotter som jag. Hatar mig själv för att jag är som jag är. Att de ens en gång pratar med mig är förvånande. Att de ens tittar åt mitt håll. Att mamma ens kramar mig. Jag är inte värd det.

Så sjukt jäkla trött på sjukdomens bieffekter. Nu är det jag som greppar tag i hornen på tjuren och ringer upp scä fort som fan. Och tro mig, detta är sista chansen. Kan inte de hjälpa mig så vet jag inte. Det måste finnas en lösning på all skit. Jag föddes ju inte med alla dessa problem. Håller mina tummar och ber för att allt förr eller senare ska lösa sig. Annars kommer jag inte ha en familj att komma hem till längre. Annars kommer jag vara hatad och förlorad.

Juni
Jag började månaden med att skriva en mattetenta. Jag var vid den här månaden fortfarande väldigt tunn och projekt "gå upp i vikt" hade inte funkat så bra. Avslutade min bekantskap med många människor denna månad och lärde även känna några nya. Kände mig väldigt ensam. Gick på en del provjobb och i slutet av månaden fick jag ett sommarvikariat på ett djursjukhus.

Juli
Jobbade största delen av månaden. Började känna mig riktigt glad igen och började känna att livet fick en mening igen. Jag lärde mig så himla mycket nya saker på jobbet. Kände mig välkommen och uppskattad där. Fick nya bekantskaper på jobbet. Tiden då jag inte jobbade spenderade jag på yoghurtshopen inne i gallerian. Frossade i glass och godsaker och lyckades trots mitt hektiska jobb lägga på mig ett par välbehövliga kilon (som jag då var ovetandes om och ångesten höll sig borta).

Augusti

Mitt vikariat på djursjukhuset tog slut. Det var med tårar i ögonen jag lämnade jobbet sista dagen. Jag påbörjade några kurser på en komvuxskola inne i stan och gick åter igen in i pluggandets värld. Men jag var mer rustad för det nu än vad jag var i början utav året.

September

Mitt mående åkte berg-och dahlbana. Mitt psyke började fatta att jag hade gått upp i vikt och jag hade ganska rejält med ångest över det. Kände mig fet och ful. Var ledsen och deppad då jag förlorade mitt drömjobb som djurskötare i Australien. Samtidigt så var jag på en rolig filminspelning i sandhamn vilket påverkade humöret rejält.

I slutet av månaden fick jag reda på att min närmsta vän Sara dog av en hjärtattack.

Oktober

Firade min födelsedag och fick då reda på att jag skulle få åka och jobba i Sydafrika, blev SÅ glad. Annars var månaden sjukt jäktig. Var med på statistjobb och flertal olika arbetsintervjuer. Drack fler koppar kaffe än jag orkar räkna och var även med i en vetenskaplig studie.

November

Hela månaden gick åt till att planera inför Sydafrika. Boka flygbiljetter, fixa med pass och visum osv. Jobbade extra på ett café när jag hade tid över. Under denna månad lärde jag känna lite nytt folk, b.l.a min finaste Emma. Underbar människa! Mot slutet av månaden innan jag skulle resa blev jag tyvärr riktigt sjuk med hög feber så jag blev sängliggande i drygt en vecka och knaprade pencillin och alvedon.

December

Reste ner till Sydafrika och jobbade med mina älskade geparder. Älskade det över allt annat men blev ganska illa bemött av personalen därnere så jag valde att åka hem tidigare än beräknat. Man kan inte bli behandlad hur som helst.

Ska försöka sätta mig ner och sammanfatta 2012.
Som vanligt så har detta år inte blivit som jag tänkt mig, men när å andra sidan blir det som man tänkt sig?
Ibland känner jag att det är ingen mening med att försöka planera sitt år för det kommer ändå inte bli som man planerar. Saker och ting kommer alltid ändras. Plötsliga saker som man inte räknat med kommer ske. Bäst att inte försöka planera så mycket utan låta saker komma som de kommer.

Januari

Det var en sån hemsk månad och jag mådde skit. Pluggade fortfarande på Stockholms Universitet vid det tillfället och slet som ett djur för att försöka klara mina kurser. Skolan tog upp all min vakna tid och jag kunde inte tillåta mig att vila förns skolarbetet var klart. Jag hade verkligen noll energi och lust för någonting. Hade tappat livslusten helt och varken åt eller sov. Jag hade tappat en del i vikt och börjat få "dumma" tankar om att svälta mig igen. Och det gjorde jag. Började gå hos en psykolog och vid ett möte hos henne rasad jag ihop mitt på golvet och fördes till sjukhus med dåliga kaliumvärden.
Mina föräldrar blev rasande och jag tvingades uppsöka min behandlare på mando igen. Han blev arg, besviken och ledsen för att jag inte hade vänt mig till honom tidigre. Jag var enligt honom i så pass dåligt läge så jag behövde heldygnsvård. Han tyckte egentligen jag hade varit på mando allt för länge men gav mig till sist ett allternativ och det var att än en gång genomgå deras heldygnsvård under en viss tid men sedan avsluta min vård på mando.

Februari
Som sagt. Blev inlagd på heldygsvården. Fast det gick ändå helt okej . Jag lyckades ta mig igenom min tid där utan allt för mycket fusk. Jag var så trött och ledsen i allmänhet att det inte fanns energi kvar till att fuska, gömma mat eller träna. Första tiden spenderade jag i rullstol. Hur tuffa dagarna än var därinne så tog jag mig igenom dem. Jag började sakta men säkert äta bra igen.

Mars
Jag var fortfarande kvar på mando. I början av månaden gjorde jag det fruktansvärt dumma beslutet att överdosera tabletter.  Jag blev så ledsen och arg på mig själv efterråt då jag trodde jag var "klar" med de där dumheterna men tydligen var jag inte det. Dock hade jag en himla tur som fick vård för det i tid för min lever hade precis börjat visa på leverskador. Jag ska nog tacka min skyddsängel i himlen för det.

Jag började vara hemma mer ifrån mando, över helgerna och vissa dagar och det gick rätt bra. Var även ute och fikade med vänner igen.

April
Då var helt plötsligt min tid under mandos vård slut och jag blev utslängd skulle man kunna säga. Fick inte ens gå i dagvården utan fick bara helt enkelt sluta. Det kom lite som en chock för mig(även fast min gamla behandlare sa det i januari)och jag kände inte alls att jag var "helt redo" att sluta bara sådär. Men sluta var jag tvungen att göra ändå.

Jag var livrädd rent ut sagt. I samband med detta var jag med om ett våldtäcksförsök. Jag mådde så dåligt, kände mig mer ensam än någonsin och kände inte att det fanns någon i hela världen jag kunde prata med. Jag blev deprimerad igen och drog ner på maten extremt. Minns knappt att jag åt en enda "ordentlig" måltid under april månad. Tappade såklart alla kilon jag hade gått upp på heldygnsvården.

Maj
Forfarande i chock efter övergreppet men försökte hitta på små roliga saker och träffa vänner. Märkte hur mycket vikt  jag hade tappat men blev inte glad över det som tidigare utan snarare ledsen att jag "slängt" bort all min tid på heldygnsvården. Kände mig så otroligt äcklad över mig själv och grät flera timmar framför spegeln då jag såg mitt magra  utseende. Försökte lägga på mig vikt igen genom att äta onyttiga saker dagligen. Massa fika,glass och godis. Denna månaden tentade jag även av kemi A i skolan.

Hejhej. Ville bara kika in och säga att jag är vid liv typ, haha.

Tyvärr har jag inte fått det bästa bemötandet här och jag känner mig sjukt ovälkommen. Väldigt tråkigt och tyärr har personalen här fått mig att vilja åka hem bra mycket tidigare än tänkt. Nä känner inte att jag är omtyckt här direkt. Men jag ska försöka strunta i det. Det är de som är dåliga, inte jag.

Djuren och naturen är underbara iallafall. Så himla vackert här.

Ta hand om er. Puss.