underbaraste djuret på jorden. vad tusan skulle jag ta mig till om inte djuren fanns? dö, bokstavligt talat.
djur är verkligen en stor passion för mig. de får mig att må så frukansvärt bra. får mig att känna mig mindre ensam och mer älskad. djur gör mig lycklig. att få hålla på med djur är det som gör så att jag orkar med allt det jobbiga.
en sak jag vet är att min framtid ska innehålla djur på något sätt. det måste det göra.

en utav mina barndomsdrömmar har redan gått i uppfyllelse. att få jobba med vilda djur i afrika. det är någonting som verkligen ger mig kickar. älskar att resa, upptäcka nya ställen/platser. jag vet att jag kommer resa mer i framtiden och jobba med vilda djur.

jag har spenderat dagen på Stockholms katthem och myst med mina små hjärtegryn. de små djuren ger mig så mycket kärlek. och jag älskar dem tillbaka. känner mig så hemma där, bland alla djuren. som att vi talar samma språk. just katter har jag en väldigt speciell relation till. förstår mig på katter bättre än något annat djur.
det är något speciellt med kattdjuren. de är så vackra, mystiska, eleganta djur. de går inte att helt tämja en katt, och det är just det som får mig att gilla dem så himla mycket. känner igen mig en del i det . mig går det inte heller att tämja, haha. jag gör som jag vill, följer min egna väg.

kärlek till alla jordens kattdjur!

               

för några dagar sedan åkte min älskling hem till sig igen. ni skulle bara veta hur mysigt vi haft det.
sol, bad och ett besök på skansen hann vi b.l.a med. saknar dig redan!
jag kunde faktiskt unna mig att ha kul för en gång skull. få skratta, känna sig sådär löjligt varm och glad innuti och faktiskt kunna njuta utav det. alla förtjänar vi att få må bra. men bilden emma tog av mig med sin kamera fick mig nästan att kräkas lite av äckel. fan, jag är verkligen äckligt stor. jag vet att det är dumma tankar, men det går inte att undkomma dem. känner för att sprätta upp magen, dra ut alla inälver och allt annat äckligt som där inne finns. suga bort allt fett.

var i furuvik med mamma härom dagen och tittade på ännu fler söta djur. jag är glad att djur existerad, för inget kan få mig så glad som djur kan. man känner sig värkligen älskad och omtyckt på riktigt. ingen som dömmer en där inte. bara för det slänger jag in två bilder från när jag hade min skolpraktik där. våren 2009. jösses vad tiden går.

april, maj och juni har varit skit. värdelösa. men jag är hoppfull om att juli kommer bli en bra månad. eller iallafall en bätte månad. älsklings-emma kommer hit på fredag. som jag längtat! vi ska göra stockholm osäkert, haha. när hon kommer kan man inte låta bli att bli glad. min lilla ängel.

det är dock lite sorgligt att typ halva sommaren redan gått. eller ja det känns så iallafall. i vintras när jag kom hem från sydafrika sa jag till mig själv att "i sommar ska allting vara bra". hade förhoppningar om att alla problem skulle vara lösta i sommar. men de är gott ifrån lösta. jag får kämpa varje dag. det kanske inte är meningen att livet ska vara enkelt för mig?

ibland när jag mår som mest skit. när världen känns allmänt skit att leva i försöker jag drömma mig bort till de stunder då jag faktiskt varit riktigt glad, då jag känt lycka, på riktigt.
jag minns en period väldigt starkt. oktober 2009. en sån jävla underbar tid.
jag befann mig nere på afrikas savanner , namibia närmare bestämt, tillsammans med ett gäng klasskompisar.

tre helt fantastiska veckor. jag levde verkligen. var så himla glad. jag fick vara bland djuren jag älskade i ett helt otroligt vackert land. minns inte att jag fällde en enda tår då jag var där nere.

om det fanns något ställe jag ville vara på just nu så vore det där. i  namibia.
så för gamla minnens skull lägger jag ut en del bilder. många är tagna av min kompis lisa som också var där nere.

                                 

vilket är ert paradis på jorden?

Vill bara kika in och säga glad midsommar!
Min dag har inte varit tiptop. Känslan av att inte kunna ha på sig de kläderna man vill ha och känslan av att vara fetast av alla i sällskapet finns ständigt där med mig. Men jag har ändå lyckats försöka slappna av iallafall en liten stund, käkat lite godsaker(fast jag ville svälta). Lite jobbigt med för mycket fulla människor också.
Har aldrig varit ett särskilt stort fan av alkohol. Folk beter sig ofta bara som svin då de har fått i sig för mycket. Jag har på tok för mycket dåliga minnen utav fulla människor. Därför blir det en alkoholfri kväll för mig iallafall.


Tyvärr kan jag inte bjuda på några kort. Det är för jobbigt att se sig själv på bild just nu. Cuz I´m a whale. Nejmen. Det är jobbigt.

Ni får en gammal bild från Sydafrika instead.
 


Jag hoppas er dag varit bra. Fina fina läsare.   

hey. vill inte sitta här varje dag och skriva om hur förjävligt allting känns nu. samtidigt kan jag inte  inte ljuga och säga att det är bra heller, för det är det absolut inte. varje dag är kämpig på ett eller annat sätt, men å andra sidan har jag aldrig trott att livet vore som en dans på rosor heller.

jag känner mig en aning desperat. orkar inte med att gå runt och må såhär dåligt med mig själv. orkar inte med den här jävla kroppsångesten. inte hur länge som helst.
läkare och övrig vårdpersonal säger att "det kommer gå över inom en snar framtid" "din hjärna kommer så småning om vänja sig vid din nya kropp". jovisst, men hur jävla lång tid ska det behöva ta? nog borde det få finnas gränser. det tycker iallafall jag. och det borde finnas en gräns för HUR dåligt man ska behöva må.
ska man behöva vara så pass äcklad över sig själv att självmord ska kännas som enda vägen ut? ska man behöva droga ner sig med tabletter för att klara av vardagen?
för kroppshatet är så stort. blir så handikappad. kan inte göra någonting utan ångest. inte använda de kläder jag vill ha, inte dusha, inte sitta ner på rumpan (måste stå på knäna lutad mot något bord), inte träffa folk och vara social. fan vad jag hatar det läget jag satt mig själv i.

jag vill ändå inte ge upp. det vill jag faktiskt inte när jag tänker efter.
jag vet också . att klarar jag mig igenom den här perioden då klarar jag ta mig tusan av allt. då har jag kommit längre i mitt tillfrisknande än vad jag någonsin gjort. då ska jag belöna mig själv med någonting stort.

förresten . kom just på. min tid på scä är nu ett avslutat kapitel. en ny remiss har skickats till ett annat ställe istället. slängs runt som en vante till olika institutioner. hur många vändor pallar man?

xoxo

Det är inte lätt. Det är inte en barnlek. Det är på blodigt allvar.
Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Jag vill kämpa, vara den där duktiga tjejen som klarar allt men ju mer tiden går desto mer börjar jag faktiskt tvivla, tyvärr.

Ibland känns det som att jag är "menad" till att må dåligt. Aldrig få känna mig glad och lycklig.
Kanske var det skrivet i mitt DNA redan från födseln. "Denna tjej kommer få ett förjävligt liv och aldrig få kunna känna lycka".

För de senaste veckorna, månaderna, har varit de värsta på många år. Massa ångest och panik, skrik och gråt. Besök på akuten, sjukhus, avdelningar , psykologmottagningar. Trodde jag att jag hade upplevt helvetet förut hade jag så fel. Det var bara en bråkdel utav hur dåligt jag sedan kom att må.

Jag är egentligen en livfull aktiv tjej med massor av planer inför framtiden. Jag har så mycket jag vill hinna med att göra under min livstid. Men den senaste tiden har jag sakta men säkert känt hur livet runnit ur sanden. Hur mina framtidsplaner och drömmar bleknat bort.

Den stora viktöknignen jag gjort har kanske fått min kropp att må bättre, men inombords har en liten bit utan mig försvunnit. Jag känner mig så fruktansvärt tom inombords. Vet varken ut eller in. Det känns som att jag håller på att tappa bort mig själv. Vet inte längre vem jag är utan min smala kropp.
Jag håller på att förvandlat till en helt ny människa. En helt ny tjej, men jag vet inte om jag gillar den tanken. För jag vet inte längre vem den här nya tjejen är. Och det skrämmer mig. Fruktansvärt.

Vill bara få känna mig levande som förr.
Förut var jag alltid på språng. Var aktiv. Orkade (trots att jag under perioder inte åt bra)hur mycket som helst. Var ute och gick/sprang. Jobbade häcken av mig, var social och träffade mycket folk. Nu jobbar jag förvisso ibland men vissa dagar pallar inte psyket med det så då blir jag hemma. Orkar ingenting. Knappt gå ut om dagarna. Sitter inne med min dator. Orkar inte träffa folk längre. Äcklad över mitt utseende och min nya kropp. Klarar inte av att visa mig för människor. Bara en tripp ner till affären gör mig helt slut mentalt. Hatar den här nya människan som sagt.

Jag har insett att kämpa mot en ätstörning när man är normalviktig på ett sätt är "jobbigare" än om man hade lidit av en undervikt.

förlåt bloggen men jag kommer nog inte orka skriva något just nu ändå. mitt mående är rätt uselt, på botten. ångesten är med mig 24/7 och ibland skulle det oftast kännas lättare att försvinna ifrån denna värld. bara få avsluta allting. för vad är livet värt om man jämt ska må såhär dåligt? borde inte livet vara glatt fyllt med glädje och lycka?
att avsluta allting känns så himla lätt. men är det värt det?
 
en väldigt stor anledning till att jag mår som jag gör är för att jag har lagt på mig rejält med vikt den senaste tiden. big deal kanske ni tänker men ja, för mig är det mer än en big deal. för mig känns det så skamfyllt och hemskt. jag har gått upp 15kg på en månads tid och väger mer nu än jag någonsin gjort.
det här känns inte som jag. känner mig som en annan person, och det gör ont- för ont.

vill knapt möta min spegelbild längre. snart vadar jag fram som en flodhäst. det finns ingenting med min kropps som jag tycker om längre. ingenting. allting känns som en stor mardröm. som att jag la mig och sov en natt och vaknade upp nästa dag - såhär.

 

förlåt. men det är ändå ingen vits att blogga när man är såhär ledsen och tom.

puss&kram