Som rubriken säger ska jag försöka sätta mig ner och sammanfatta min vecka.
Det kommer inte bli ett särskilt långt inlägg då mina dagar fortfarande är ganska händelselösa. Så går det med den som varken har jobb eller plugg på gång. Det faktum att jag inte har jobb eller plugg får mig att känna mig väldigt värdelös just nu. Jag menar, vad gör jag om mina dagar egentligen? Jag dräller runt här och kostar mina föräldrar massa pengar. Kan man känna sig mer värdelös? Blir så ledsen av att tänka på det. Hur oviktig och dum jag känner mig just nu. Jag försöker ju verkligen ex hitta jobb men det går inte bra. Vem vill ha mig liksom?

Fick flera kommentarer utav min farmor förra veckan om att "du är 22 nu och borde faktiskt börja jobba eller plugga på riktigt nu" " du kan inte drälla här hemma". Nejmen tack för den!

Det enda mina veckor består av just nu är diverse statistuppdrag och tv-inspelningar. Det är kul, men som alltid med mig så tröttnar jag på saker för fort. Jag har statistat i över tre år nu och även om jag tycker det är skitkul att stå längst bak i bakgrunden på någon inspelning(för att inte tala om alla underbara människor man möter)så vill jag även där gå vidare nu. Utvecklas mer. Kanske synas mest någon gång. Få säga repliker. Få skådespela lite mer. För det är inte så jävla svårt att sitta i bakgrunden egentligen. Krävs inga speciella skills för det.

Filmkursen jag går på varje vecka har fått mig att verkligen vilja skådespela mer. Men hur lätt är det att slå sig in i film och tv branschen? 1 av 100 lyckas. Det får mig att känna lite känslan av att "det är meningslöst". Måste jag försöka ge mig in på så svåra områden? Varför kunde inte en utav mina stora drömmar vara att sitta i kassan på ICA eller COOP?

Nu ikväll ser jag iallafall på Mia Skäringers föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst" Kan så rekomendera! Underbart. Och jag känner så inför Mia. Underbar människa. Vet inte om jag vill skratta eller gråta åt showen. Sån jävla stark människa. Känner igen väldigt mycket av hennes problem. Ser en del av mitt liv i showen. Ni måste se den!
En del av föreställningen

Jag har fuderat en hel del på sistone. På hur mycket skit jag enkeltligen gjort genom mina sjukdomsår.  Hur mycket jag har skadat och plågat mig själv. Hur elak jag har varit mot mig själv.

Man tänker inte alltid på det när man är mitt uppe i det , men det du gör mot dig själv kommer att slå tillbaks förr eller senare.  Jag har nu klarat mig hyffsat bra trots omständigheterna. Det hade kunnat bli bra mycket värre än vad det blev så jag antar att jag har haft en väldig tur.

Men min kropp och psyke har tagit stor skada av de senaste 11 åren med ett destruktivt leverne.
Under den senaste vecka har jag plågatas av enorma magsmärtor utan någon vidare anledning. Smärtor så jag legat ihopkrupen i soffan och skrikit.  Jag har mina teorier vad det kan röra sig om och allting är egentligen mitt fel. Jag skulle inte ha behövt ha sådär grymt ont om jag hade behandlat min kropp bra tidigare i livet.

Jag har dessutom nu i dagsläget en skada på min lever som jag aldrig kommer att kunna reparera. Det är inte livs-allvarligt men jag måste ändå passa mig och vara exktra försiktig i framtiden.

Så till alla er som fastnat i destruktiva leverne ; DET ÄR INTE VÄRT DET! Snälla försök tänka om, både en och två gånger innan. Försök föreställ er själva i framtiden och hur er kropp/psyke kan påverkas utav det ni gör. Även om det känns bra för stunden kommer det skada er i framtiden. Räkna till 100 och försök undertiden tänka; hur kommer detta påverka mig i framtiden? Måste jag verkligen göra detta nu?


  

Jag ska inte ljuga men allt har varit rätt jobbigt de två senaste veckorna. Jag har dessutom haft noll inspiration att skriva någonting över huvud taget.

Det här är trots allt en öppen blogg än så länge så även om jag är personlig har inte lust att slänga ut hela mitt liv till allmänheten. Jag vet att mina föräldrar och andra som står mig nära läser. Fast ni som läser kanske vill att jag ska vara mer personlig än va jag är? Att jag ska skriva om varenda liten sak som kommer upp i mitt huvud? Men jag vet inte. Om det vore så att jag någon gång i framtiden skulle kolappsa helt och ex läggas in vet jag inte om jag skulle vilja skriva om det. Jag gjorde det förut. Skrev massor när jag var inlagd på mando men såhär i efterhand vet jag inte om det var så klokt att göra det. Och mina videobloggar jag gjorde från mando. Herregud. Som jag skäms!

Jag ska på en skådespelarkurs imorgon. Jonas har fått mig att prova på denna kurs och jag älskade det från första början jag klev in där. Man får över massor på ex; inprovisation , gå in i olika rollkaraktärer osv. Först filmar man , sedan får man gå in i ett rum bakom själva föräläsnings-salen och se sig själv på film samt få konstruktiv kritik på det man gjorde och gå tillbaka och försöka förbättra sig själv. Love it! Det ger så himla mycket.

Företaget som har hand om kurserna heter Ymperia Film Acadamy. Kan verkligen rekomendera om ni bor i Stockholm och känner för att prova på skådespeleri.

Ciao!

Hejhej

Det är fredag och veckan är snart slut. Åter igen har veckan bjudit på en hel del spontana roliga saker.
Jag och min nya buddy Jonas har hängt ganska mycket. I onsdags var vi publik för Peter Settmans nya talkshow "Settman på plats". Jag har varit publik ganska mycket förut, främst på Hellenius Hörna. Har ofta gått dit själv vilket är ett totalt NONO. Om man inte vill känna sig helt totalt ensam och övergiven.

Det var roligare än Hellenius Hörna (förlåt David). Älskar att både han och jag är lika förtjusta i tv-branschen. Vi kan ha roligt och nörda oss tillsammans.

Nu idag ska jag in till stan för att spela in lite sketcher för Settman på plats. Vad jag ska göra får ni se senare i tv-rutan.

  

Kan väl sammanfatta min vecka med att den inte varit den bästa.
Efter en viss händelse i tisdags rasade jag helt och var nerbäddad i min säng under ett par dagar. Ledsen. Olycklig. Men har liksom en fotbolls-spelare kommit stark igen och försöker nu blicka framåt.

Har fått umgåtts en del med fina vänner, b.la den underbara killen jag nyligen lärt känna. De gör mitt liv komplett.

Har haft många sömnlösa nätter och funderat en del. På de val jag gör/gjort i livet. Alla är kanske inte superbra men de är ändå de som har gjort mig till den jag är, och på något sjukt sätt ångrar jag dem inte. Jag ångrar ingenting jag gjort. Ångrar man för mycket saker blir man bara ledsen och besviken.

Jag har en plan. En plan jag tänkt mycket på under senare tid men inte lyckats genomföra av olika själ. Men nu ska jag ta tag i mig själv och genomföra min plan. Oavsett vad folk säger. Om folk tycker att det är en bra eller dålig plan. Men jag är stark i mig själv och vet vad jag vill . Och ingen får stoppa mig.

Hoppas ni haft en bra vecka!

     

Har fått en dille på giffs.
Och lets face it. Vem kan inte motstå disney? Jag må vara 22 men tror bannemig aldrig jag kommer tröttna.

För att lördagen ska bli lite extra fin slänger jag in massa disney-giffs.

                 

Jag tänker göra ett litet nostalgi-inlägg om mitt äventyr i Sydafrika förra året. För just idag var det ett år sedan som jag bestämde mig för att åka ner dit och började planera inför resan.
Även om det inte slutade så bra som jag hade önskat så är jag ändå glad att jag åkte ner dit. Jag tog mod till mig och reste iväg halva jordklotet helt ensam för att få jobba med det jag älskar. Så jag känner mig ändå stark. Stark och stolt att jag vågade. För det är inte alla som skulle våga genomföra det jag gjorde.

 

Jag är glad att jag fick chansen att jobba med de stora och ståtliga djuren jag förut bara hade sett på TV. Att få sitta bara någon meter ifrån en spinnande gepard är nog ett utav de häftigaste sakerna jag någonsin gjort. Jag älskar verkligen dessa djur. Och fick jag chansen att arbeta med dem igen i framtiden skulle jag ta den.

Att jag fick uppleva väldigt mycket ensamhet där nere tror jag bara har gjort mig starkare som person. Jag var helt ute på savannen där man knappt hade mobiltäckning eller internet. Jag vet människor som inte skulle klara en dag därute i bushen. Men jag klarade ändå en månad. Så jag måste säga att jag är stolt över mig själv. Alla de ensamma kvällar jag hade fick mig att börja tänka väldigt mycket. På migsjälv . På livet. Det fick mig att växa som person.

Men varför gick det fel då? Vart någonstans gick det snett?
Det är nog flera orsaker. Först den enorma ensamheten som gjorde så att man vissa dagar blev helt galen. Jag hade verkligen INGEN därnere. Sedan så var kommunikationen med folket som jobbade där inte den bästa. Jag hamnade ofta utanför och lyckades inte komma in i de övriga gängen. Och det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag var ny, ensam europe och allt. Men de hade kunnat välkomna och tagit hand om mig bättre än vad de gjorde. Det hade räckt med ett hej ibland. Eller att någon hade frågat om jag ville hänga med och göra någon på eftermiddagarna när jobbet var slut.

Sedan språket. Jag hade innan jag åkte ner tagit för givet att de pratade bra engelska. Herregud det är ju liksom deras huvudspråk tänkte jag. Och min engelska är det inga problem med. Men så hamnade jag på ett ställe där de visserligen förstod engelska men 80% av folket som bodde där pratade Afrikaans. Reservatet där jag jobbade låg alltså 2,5timmar ifrån Kapstaden , väldigt öde. Så de flesta som bodde där var svarta bushmen. Deras engelska var dessutom ganska skruttig.
Det var ibland svårt att kommunicera med dem. De blev frustrerade över att jag inte förstod deras Afrikaans och jag blev frustrerad över att de inte förstod min engelska.

Men hursom. Jag saknar ändå landet, naturen och alla fina djur.
Och i framtiden skulle jag vilja åka tillbaks dit. Fast då som besökare, och inte ensam.






INVERDOORN GAME RESERVE !!!

Helgen var rätt lugn. Lite arbete på lördagen men annars mest slappning.
Jag har umgåtts med den fina killen jag nyligen lärt känna. Jag tror att en vänskap börjar växa till sig. Och vem vet, kanske blir det även mer än vänskap?
 
Igår kväll såg jag mig själv i tv-programet "Partaj". Jag har varit statist där ett par gånger och igår kom mitt avsnitt på tv:n. Snacka om skum känsla av att få se sig själv i tv-rutan. Det var kul. Kände mig lite som en kändis. Ännu roligare var det när jag fick sms av andra om att de "sett" mig.   

Tyvärr var förra veckan den sista gången jag var med på Partaj för den här gången. Och som jag kommer sakna det. Sakna alla roliga och shyssta människor jag lärt känna på diverse inspelningar.

Men jag ska fortsätta kämpa. En dag är det kanske jag som kommer få den stora huvudrollen i en film eller tv-serie?