En liten utvärdering nudå.
Det har gått 4 dagar sedan jag gav mig in på den här nya behandlingen. På min nya resa i livet. Även fast jag hatar att visa mina svagheter är jag nog ändå glad att jag gav det en chans. För det har varit jäkligt bra och lärorikt faktiskt. Allting blev t.o.m BÄTTRE än vad jag tänkt mig.

Den kunskapen jag fått. Det stödet jag fått. Jag kan nog nästan säga att de senaste 4 dagarna har gett MER än vad de senaste 10 åren gjort för mig. Då fattar ni hur galet jäkla bra det är!

Igår hade jag dessutom en toppendag. Igår eftermiddag var jag statist på Partaj i Kanal 5. Har skrivit på ett kontrakt att jag ska vara med där nu och 9 onsdagar framöver. Så.Himla.Kul
Dessutom känner jag många andra som ska vara med där. Vi statister kommer efter dessa nio veckor tillslut bli som en enda liten familj. Och det kommer bli som en släktträff varje onsdag vi ses. 
KAN VERKLIGEN REKOMENDERA FOLK DÄRUTE ATT VARA STATIST. DET BÄSTA JAG GJORT I MITT LIV.

På kvällen igår när allting slutade och jag skulle åka hem gjorde jag sällskap hem med en kille som jag lärt känna via olika inspelningar. Vet ni vad sötnosen gör? Han visste att jag nyss fyllt år så han hade köpt en present till mig som han gav mig innan vi åkte hem. Hur söt får en människa vara? Guud vad jag tycker om den människan.   

 

Och så var jag plötsligt 22............

Klockan är nu ca halv 1 på natten när jag skriver detta och jag har varit 22 i en halvtimme. Booya.

Gårdagen var faktiskt helt okej. Det blev inte SÅ hemskt som jag tänkt mig. Träffade på riktigt trevliga människor at the hospital. Hehe.

Nejmen. Att spendera halva sin födelsedag där känns lite trisst. They better treat me well at my birthday, or else.
På eftermiddagen ska jag till mitt jobb och gossa lite med mina favorithundar. Med min prins Ferdinand.

Grymt spänd över vad jag kommer få för presenter. Om jag nu får några.
Sa till mina föräldrar att jag önskade mig en resa till Australien samt en delfin. Hmmf , vi får se.

  

Jag är inte den mest skillade människan på paint, photoshop och diverse program.
Men för lite mer än någon månad sedan knåpade jag ihop en liten bild. En bild på hur jag förändrats de senaste åren.


 

På bild 1 : En väldigt sjuk Sofie. Jag var nere på en livfarligt låg vikt. Tror att mitt bmi var under 12 iallafall. Jag hade mycket problem med min kropp som vid detta läget började säga ifrån rejält. Jag hade veckan innan detta varit inne på akuten för att mitt hjärta nästan slutat slå. Jag var trött, fysiskt och psykiskt. Hade ont överallt. Kunde varken sitta eller ligga ner. Jag väntade här på att få bli inlagd på mando igen. Det var min enda räddning. Utan dem hade jag dött.



På bild 2: En normalviktig Sofie. Jag mår inte super idag men BÄTTRE. Kroppen tycks ha reparerat sig från alla år med självsvält och plågande. Fysiskt sätt är jag helt återställd. Jag riskerar inte längre att ramla omkull så fort jag lämnar huset, och bra är väl det. Jag behöver inte ligga och vara rädd om nätterna längre. Behöver inte vara rädd för att gå och lägga mig, vara rädd för att inte vakna upp på morgonen.

Nästa vecka har jag bestämt mig för att åter igen ge det en chans. Åter igen ge mig själv en chans att få må helt bra. Jag ska påbörja en behandling.

Även om jag numer anser mig själv  som hyffsat frisk VET jag samtidigt att jag har kvar många tankar som inte alls är bra. Många beteenden som i längden kommer vara skadliga för mig.

Så nästa vecka ska jag prova på en ny behandling under en periods tid. Jag kommer vara där ett par timmar om dagen. Vara där och käka samt prata lite. Det känns bra. Det som känns bäst är att jag kommer kunna kombinera behandlingen med jobb och annat. Jag kommer inte förlora min fritid och mitt liv. Jag kommer inte behöva ägna all min tid åt behandlingen som jag tidigare behövt göra.

Mycket fokus kommer läggas på just det psykiska. På tankar och beteenden. Istället för att allt bara ska handla om vikt, vikt och vikt hela tiden som de gjort på tidigare behandlingar. På mando var jag alltid så pass svårt underviktig att vikten var det man prioriterade först. Självklart. Problemet var bara det att när jag hade varit i mandos behandling så pass lång tid så att jag börjat få upp min vikt till en acceptabel nivå och skulle börja jobba med det psykiska skrev jag alltid ut mig, eller slängdes ut ifrån behandlingen. Så behandlingen blev alltid avbryten. Istället för att ha varit kvar och kört hela vägen ut.

Nu när jag är uppe i min normalvikt så KAN jag äntligen börja jobba med det psykiska. Allt det bakomliggande.
För jag tror på att det ofta är MER än bara ätstörningen. Det finns alltid ett varför, ett svar på anledningen till att man hamnade i de destruktiva banor som man gjorde.
Kanske är det här just det jag behöver? Någon som tar sig tid att sätta sig ner och faktiskt prata med mig. Prata med mig och lyssna på mig.

Jag är stark. Jag har klarat mig igenom SÅ svåra tider och situationer förut. Klart jag gör det nu med.


 Puss

 

Det är jobbigt att kämpa mot psykisk ohälsa. Vissa dagarna när tankarna och ångesten är så stark så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vissa dagar rinner tårarna konstant.

Det är ta mig fan inte lätt alla gånger, absolut inte. Men allting skulle vara BETYDLIGT mycket svårare om jag inte hade haft alla mina drömmar som jag kämpar för.

Djuren och skådespeleriet. Har sagt det förut men det tåls att säga igen. Utan dessa två underbara saker skulle jag för länge sedan vara förlorad. Förra veckan hade jag tre roliga dagar med skådespeleri. Och denna veckan handlar det om djur.

Jag har fått extrajobb på en djuraffär där även en nära vän till mig jobbar. Det är en djuraffär kombinerat med hunddagis. Kan jag säga att jag trivs? Jag ÄLSKAR det . Fullkomligt älskar. Ändå har jag bara jobbat 3 dagar än så länge. Men jag märker verkligen skillnad på mitt humör de dagar jag varit och jobbat. Hur jag är gladare då jag kommer hem om kvällarna. Det är liksom en helt annan energi omkring mig än tidigare.

Små djur ger SÅ mycket kärlek. Jag har dessutom funnit min drömprins, i form utav en liten svart/brun chihuahua som heter Ferdinand. Att man kan känna så mycket kärlek för en liten varelse.

De senaste två dagarna har jag märkt att det har börjat komma upp fler leenden i mitt ansikte. Och det är inte en dag försent.

Keeping up the good spirit.   

Denna vecka har jag haft rätt fullt upp faktiskt. Det började med att Baluba telvision ringde mig och undrade om jag ville vara med på en tv-inspelning. SÅKLART tackade jag ja till det då jag fortfarande inte skaffat något jobb.
Asså det är sånt här jag älskar. Verkligen älskar. Få en liten inblick i den där fantastiska tv och film- världen som jag tidigare bara kunnat drömma om.

Så i måndags spelade jag alltså in för tv-programmet Partaj. En serie i programmet som heter "Hollefjord High" och handlar om norska skolelever typ. Det var sjukt kul och som topppen på allting fick jag säga min första replik någonsin - PÅ NORSKA   . Men det gick kempe-bra och alla gav mig komplimanger.

Sedan var det torsdag och jag blev inringd till en inspelning av Hellenius Hörna ute på Lindingö någonstans. Även där hade jag skoj och träffade ett gäng helt otroliga och underbara människor.

Och nu idag gjorde jag yttligare ett avsnitt utav Hollefjord High. Skulle inte ljuga om jag sa att den här veckan har varit AWSOME. Jag behövde all denna energi och glädje för det jag ska gå igenom nästa vecka kommer inte bli kul. Så jag passar på att ha skoj nu medan jag kan.

  

Har gjort det nu. Mött en utav mina största rädslor. Och trots tårar fixade jag det.

Jag ÄR starkare än vad jag tror...

Tänker utmana mig själv riktigt rejält idag.
Jag är ju hemma just nu och har varken jobb eller plugg. Ska förhoppningsvis börja jobba nästa vecka men tills dess  har jag ledigt.

Tänkte åka till badhuset och simma idag. Dels för att jag har känt mig sugen på det rätt länge plus att jag behöver röra på mig lite om dagarna så det inte blir så att jag bara sitter hemma i soffan. Jag tänker också utmana mig själv med att gå i badkläder. Tror inte jag har gjort det på flera år. Speciellt inte nu när jag är normalviktig.

Kan inte påstå att det känns helt okej . Tanken på att visa mig så lättklätt är skrämmande men det är bara att bita i det sura äpplet. Utmana sig själv för att komma framåt. Jag är min egna behandlare.
Dessutom sitter alla mina bikinis bra på mig nu för en gångs skull. De hänger inte längre.


Uppdatering om hur det gick sedan. Chao!